Utställningskritik #4 2019, Litteratur

Re-reading the Manual of Travelling Exhibitions, UNESCO, 1953

1953 publicerar FN-organet Unesco en manual för vandringsutställningar och distribuerar den till över sjuttio städer på sex kontinenter. Ett gulnat exemplar av skriften är utgångspunkten för den nyutgivna boken Re-reading the Manual of Travelling Exhibitions.

Boken är ett samarbete mellan experter i curatering, utställningsdesign och grafisk formgivning på konst- och designskolan i Karlsruhe. Den är uppdelad i två huvudavsnitt. Först en faksimil av manualen, där varje scannad originalsida placerats på ett större bokuppslag mot en FN-blå bakgrund. Därmed har manualen fått en ny, extra marginal där anteckningar i form av noter och kommentarer adderats. Efter det följer en antologi av essäer med utgångspunkt i nyläsningar av manualens innehåll och teman.

Uppgiften att skriva 50-talsmanualen gick till Elodie Courter Osborn, som tidigare ansvarat för turnerande utställningar på MoMA. Det uttalade syftet var att etablera och sprida en standardiserad praxis för vandringsutställningar, byggd på idén att visuell information kan fungera som universellt språk oavsett sammanhang. Med utställningsmediet skulle Unescos syfte – att verka för fred och säkerhet genom internationellt utbyte av kultur, utbildning och vetenskap – tillgodoses utan missförstånd. Det var i alla fall tanken. 

Omslag: Re-reading the Manual of Travelling Exhibitions, Spector Books, Leipzig, 2018. Foto: Spector Books/Press.

Manualen går i rask takt igenom instruktioner för schemaläggning och kontraktsformulering institutioner emellan, via PR-arbete och utformning av trälådor och packlistor, till föredömliga exempel på hur försäkringspolicy skrivs. Transport och logistik ges särskilt utrymme (det underlättar om värdinstitutionen har sin egen lastbil och skickar med en chaufför/utställningstekniker) och ett varningens finger höjs för att inkludera elektriska installationer (eluttag och volt-tal är inte lika universella som Unescos ambitioner). Den är illustrerad med exempel på hur inramning, hängning och iscensättning kan göras. Robusta piedestaler förses med gångjärn för lätt packning och textila verk hängs finurligt från samma utrustning som de skickas i. På köpet kommer en berättelse om den värld Unesco vill visa upp och den nya värld utställningarna ska bygga.

De nya marginalnoterna ramar in manualen både bokstavligt och kontextuellt. Det kan låta invecklat, men när boken väl slås upp är upplägget självklart och lätt att dras med i. I en kommentar till manualens torra Acknowledgments-listan nämns exempelvis att den producerades med inspel från 27 namngivna personer, 23 av dem från amerikanska institutioner och resterande från europeiska motsvarigheter (en av dem Torsten Althin på Tekniska Museet). ”Any experts from other parts of the world was absent” är en krass notering, som förstås säger mycket om den tid som manualen producerades i och ett tillvägagångssätt som osynliggjorde sina egna tillkortakommanden.

Uppslag av inlaga:Re-reading the Manual of Travelling Exhibitions, Spector Books, Leipzig, 2018. Foto: Spector Books/Press.

Tyvärr har många andra av redaktörernas marginalnoter om utställningsproduktion och utställningsdesign en tendens att spilla över i namedroppande av samtida konstnärer och skamlöst refererande till författarnas egen utställningspraktik. Det är synd. En tydligare historisk inramning och analys hade gjort boken till en omistlig och mångbottnad kunskapskälla, inte minst i utbildningssammanhang. En starkare koppling mellan marginalanteckningar och de nyskrivna essäerna hade också fördjupat nyläsningen som helhet. Nu når den bara nästan dit, men kan fortfarande varmt rekommenderas.

Re-reading the Manual of Travelling Exhibitionsgör anspråk på att ge ett metaperspektiv på 50-talets modernistiska utställningsideal. Formatet betonar berättelsen om sin egen tillkomst. Det påminner om de redskap för intellektuellt arbete vi använder idag. Pdf-utkast fulla med inbäddade kommentarer och digitala överstrykningar. Gemensamma dropbox-mappar och delade google docs-filer. Alla de flytande projekt där spåren av våra egna och våra kollegors justeringar är närvarande i marginalen och i färgkodade textavsnitt, som tillsammans bildar en kontinuerligt uppdaterad undertext och eftertext. Det är därför lockande att tänka på vad boken och dess upplägg säger om vår egen samtid.

Carin Kallenberg & Björn Ehrlemark 

C K  och  B E  producerar utställningar och publika program genom initiativet Arkitekturens Grannar.

Litteratur

Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel. 

Re-reading the Manual of Travelling Exhibitions, UNESCO, 1953, 2018.
Redaktörer: Andreas Müller, Lydia Kähny, Aaron Werbick.
Grafiska designers: Johannes Hucht, Lena Thomaka.
Förlag: Spector Books, Leipzig, 2018.
Skribenter: Martin Beck, Clémentine Deliss, Kurt Eckert, Jochen Eisenbrand, Rike Franke, Helene Hermann, Lydia Kähny, Tina Köhler, Moritz Küng, Sophie Lichtenberg, Jonathan Maho, Vanessa Joan Müller, Andreas Müller, Jennifer Tobias, Gitte Villesen, Nader Vossoughian, Florian Walzel, Grant Watson, Joanna Weddell, Maxim Weirich, Aaron Werbick.