Irène Karlbom Häll ser tillbaka på sina erfarenheter inom utställningsbyggandet. Hon beskriver hur hon sett att arbetet förändrats under hennes verksamma år.
Utställningskritik, tidigare UEForum, fyller 20 år. Min egen resa är längre och börjar sent åttiotal. Jag drömde om utställningsbygge redan som väldigt ung. En sak spelade stor roll, och det var Göteborgs Stadsbiblioteks utställningssal som hela tiden uppläts och hyrdes ut till olika ändamål. Jag skyndade in så fort det var något nytt och ofta var rummet helt omgjort. Ibland var det mörkt, ibland en labyrint, ibland fanns det små hus man kunde gå in i och ibland tavlor som hängde. Ständigt en ny upplevelse. Jag tog också intryck av en miljöutställning på Historiska i Stockholm, som började med att man gick in i en fysisk skog, inomhus. Vilken grej.
När jag var 19 år fick jag chansen att pröva själv, med en miljöorganisation. Vi byggde en racklig tunnel med en halvcirkel av utställningsskärmar, spände över tunna plaströr till ett slags valvtak och täckte det hela med färgat silkespapper, för att få olika stämning i olika miljöer, hav, skog och så vidare. Papperet var flortunt och varje gång någon gick i tunneln började taket bölja och knastra. Utanför tunneln ville jag sätta en Aua i skumgummi, en trebröstad urgudinna från en roman av Gunther Grass, något jag tyckte att alla borde känna till. Det gjorde de inte. Auan kompromissades ned till en mindre gråklädd skogstomte. En riktig, icke-kommersiell. Det var början. Jag var fast.
Några år senare klev jag in på Riksutställningar som scenografiassistent och fick vara med på ett hörn och skapa Drömtåget. Denna turnerande utställning i tågvagnar var full av symboler, arketyper och new-agebudskap, scenografen var lite andlig av sig. Vid den tiden fanns en radikal kristendom som jagade satanism i allt från skivor till tidningshoroskop. Utställningen öppnade och det blev ett väldigt liv, den kallades för en ondskefull hjärntvätt av unga och utställningståget möttes av facklor och förbön.
Riksutställningar var före sin tid med att arbeta med scenografi. Det var en fantastisk kreativ miljö att jobba i, alla var engagerade, kafferasterna blev toklånga och fulla med diskussioner. De hade ett rum fullt med modeller av olika utställningar och att stå där fyllde mig med längtan. Jag ville verkligen få göra det där. Jag var en assistent med ambitioner som efter en hel del tjat lovades få göra ett ”eget rum”. Till min besvikelse var rummet i fråga en tre meter lång mörklagd tunnel där man skulle känna saker… men jag gjorde den.
Jag började på Konstfack, hoppade av och fortsatte min tilltänkta bana genom att skriva till vartenda större museum i Stockholm. Jag skrev att jag älskade utställningar och var jättebra på att måla och skulptera. Merparten av dem svarade inte, något svarade att de redan hade guider. När jag redan givit upp kom ett brev från en farbror på Naturhistoriska. De hade inget, skrev han, men det kunde vara intressant att bara träffas och prata… Jag gick dit och kom hem med tio tjocka böcker om istiden samt ett utställningsuppdrag. En riktig blåsning, han tog min detaljerade modell och gav vidare till andra formgivare som fick bygga. De ändrade jättemycket och förstörde, tyckte jag. Å andra sidan gav han deras modell till mig att bygga något eget av, men det vägrade jag. Bekantskapen blev ändå ett lyckokast för mig, även om hans känsla för upphovsrätt var lite sådär. De närmaste åren blev en intensiv utbildning i utställningsskapande. Jag fick jobb efter jobb, jobbade halvt ihjäl mig.
Så kunde det gå till på den tiden. Man var ung, glatt osjälvkritisk och haffade en intendent på ett museum. Idag skulle det där inte gå, tror jag. I den anarki som rådde kunde man både få fördelar och bli väldigt överkörd som formgivare, ett yrke som inte fanns i allas ögon. Ofta kallades det ”tekniker” och innebar att man skulle gå in och ”göra klart” en vision som kläckts av någon antikvarie, för att sen knappt nämnas i creditlistan.
Men något höll på att hända. Scenografer och formgivare började få mer och mer uppdrag på museerna. Den nya yrkesgruppen var dock inte så omtyckt. De kom in och förstörde, hade ingen respekt för kunskap och behandlade föremål som rekvisita, tyckte museimännen som ofta var kvinnor. Kvinnor som kanske haft en dröm om konstnärskap men valt en tryggare bana och gärna själva designat utställningsrummen efter bästa förmåga. De var deras guldkant i tillvaron vi snodde, och de var inte glada.
Scenografernas intåg på museerna sammanföll med en våg av mörka mystiska utställningar med teaterljus och korta poesiliknande texter som ibland var bra och ibland pekoral. Grejer i montrar var ute. Rekonstruktioner var inne. Fakta var ute, symboler var inne. Det var en våldsam reaktion på en museivärld som inte hängt med. Det skulle vara känsla och upplevelse och få tänkte på att till exempel äldre inte såg i dunklet, inte hörde eller som inte fick igång tekniken.
Under 2000-talets första decennium fick jag jobba ordentligt mycket med utställningar, blev till och med anställd, men min tjänst försvann i finanskrisen 2008. En museidesigner var fortfarande något man kunde avvara. Runt 2010 läste jag åter alla annonser om utställningsjobb. Allt oftare hette det producent och det efterfrågades projektledarutbildning. Det hade gått 20 år sen jag började och två yrkesroller hade etablerats. Jag saknade fortfarande en, manusförfattare. Även ett manus är en egen kompetens, som kräver känsla för dramaturgi. Manus och texter är en separat profession som kommit in mer och mer på 2000-talet som jag ser det, men även de saknas ofta på creditskyltarna utan man måste fråga.
Vid den här tidenupplevde i alla fall jag att titlarna hade satt sig lite, vad som var formgivare och vad som var producent. Utställningarna hade vid samma tid börjat hitta en bättre balans mellan föremålsexponering och miljöskapande vilket jag tror kan ha berott på att yrkesrollerna börjat förstå varandra och mediet bättre. Men man hittar än idag utställningar som är väldigt skiktade, där visa och berätta lever sina egna parallella liv snarare än att korsbefrukta varandra.
De senaste tio åren har jag jobbat med utställningar mer sporadiskt men besökt desto fler som recensent och ser att mediet har utvecklats enormt. Samtidigt gör professionaliseringen att utställningsmakandet ibland tappar kontakten med museerna. De skapas av arkitektkontor och reklambyråer och ibland fattas något. För hur fina utställningarna än blir, om inte personalen varit engagerade i bygget kommer de heller inte att visa det med kärlek och stolthet. Och här kommer jag in på en fjärde viktig yrkesgrupp: pedagogerna.
Länge trodde jag att pedagogerna var involverade om de satt med på ett par möten och verkade positiva. Döm om min förvåning när även en utställning de verkat gilla fick kommentaren ”den gick ju inte att visa, den var helt hopplös.” Men ni var ju med? De tyckte modellen var snygg, men hade inte kunnat bedöma hur rummet faktiskt skulle vara att jobba i. De hade också en lågstatusroll på museerna och det kanske gjorde att de engagerade sig mindre. De fick inte den tid de behövde för att vara med på riktigt och jag hade inte ställt de rätta frågorna. Att i praktiken jobba som pedagog med pedagoger en längre period förändrade allt för mig när det gällde att skapa utställningar.
Alltså – producent, formgivare, manusförfattare och pedagog har delvis ersatt den traditionella museiman/kvinna som för 40 år sedan själv fick vara allt. Museiutställningar är unikt i att det involverar så många kompetenser samtidigt, och det är alltid en balansgång hur man löser det.
I en liten grupp med begränsade resurser kommer en del jobb oundvikligen att göras av någon som inte har det som sin huvudsyssla, men det kommer att synas. Om man i stället byter ut deras insats mot en professionell blir det bättre, men ibland inte helt integrerat med resten och framför allt – vem tar hand om utställningen under de kommande åren? Vem reparerar, förklarar, upptäcker om någon del försvinner och ser till att det kommer dit en ny? Sannolikt någon som själv varit involverad, på riktigt.
Se där. Allt är mer komplicerat än man tror, men det är ju det som gör att man inte tröttnar.
Irène Karlbom Häll
Essä
Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel.
