Finlands Arkitektur- och designmuseum tar sats inför påkostat nybygge

Helsingfors har långt gångna planer på en ny stor museibyggnad för Arkitektur- och designmuseet, som staden hoppas bli en viktig turistattraktion. Staden och privata finansiärer storsatsar på projektet som har en budget på 150 miljoner euro, men kommer även innehållet vara en storsatsning? Det frågar sig Carl Sebastian Lindberg efter ett besök på det nuvarande museet.

År 2030 skall byggnaden vara färdig på paradplats vid strandlinjen i Södra hamnen, med ståtlig utsikt ut mot Helsingfors äldsta del, där viktiga byggnader som Presidentens slott och Helsingfors stadshus ligger. Budgeten är på 150 miljoner euro, och finansiärer är förutom Helsingfors stad (60 miljoner) även staten (60 miljoner) samt olika finländska stiftelser (30 miljoner). Av projektets helhetsbudget som är tillskriven en nybildad stiftelse är själva byggnadens kostnad 105 miljoner euro.

För tillfället är Arkitektur- och designmuseet inhyst i byggnaden de funnits i sedan 1978, en före detta skolbyggnad. Även den ligger i södra delen av stan, inte långt från den plats där den nya ståtliga nybyggnaden kommer att uppföras.

Jag går in det nuvarande museet och beger mig genast till det som nu är det intressantaste, alltså utställningen Vinnare! som presenterar planerna på det nya museet, med utgångspunkt i den arkitekturtävling som ordnades. ”Ta steget in i framtiden – upplev det nya arkitektur- och designmuseet redan nu!” förkunnar väggtexten. Texten berättar vidare att det skall bli en öppen, inbjudande byggnad i ”mänsklig skala – en plats där man tittar, lyssnar och experimenterar”.

Fokus i utställningen är på det vinnande förslaget Kumma av arkitektbyrån JKMM. Denna byrå står även bakom det stiftelseägda konstmuseet Amos Rex som öppnade 2018, liksom utbyggnaden av Nationalmuseet i Helsingfors som öppnas våren 2027. Utställningen presenterar också de fyra andra finalisterna, och på en pekskärm kan man bläddra igenom alla de 624 bidrag som deltog i den öppna tävlingen. 

Kumma är finska och skulle på svenska översättas till ”märklig” eller ”udda”. Namnet till trots är vinnaren inte särskilt avvikande. Den föreslagna byggnaden är mycket starkt rotad i senare finländsk arkitektur, den är vit och kunde närmast beskrivas som behärskad och återhållen. Fasaden kommer att muras av återvunnet vitt tegel. Vissa observanter har fört fram att byggnaden kunde passa utmärkt även i Tölöviken bredvid Alvar Aaltos Finlandiahus. 

I ett hörn av utställningen finns en joystick och en videoprojektion. Jag sätter mig ner och med hjälp av spaken kan jag styra mig genom det framtida museet. Eller i alla fall en begränsad del. Det hela funkar ganska bra, jag tycker jag får en tydligare bild av hur byggnaden kommer att se ut. Man träder in genom den stora öppna nedre våningen med restaurang och havsutsikt, och sedan upp för stora trappor till utställningarna i övre våningen där det också finns en stor terass mot havet.

Utställningen involverar oss betraktare även på andra sätt – vita legobitar har lagts fram så att man kan bygga egna museiversioner. Det är säkert riktat till en barnpublik men de gånger jag besöker utställningen ser jag endast vuxna som sitter där bygger tillsammans. Kanske är det för att alla bitarna är vita som det uppfattas som en socialt acceptabel vuxenaktivitet?

Utställningen fokuserar på den kommande byggnaden, och berättar inte mycket om det tilltänkta innehållet förutom på ett mycket allmänt plan, där publikens delaktighet och museets öppenhet betonas.  

Rimligtvis räcker det dock inte med en snygg byggnad – även utställningarna måste hålla hög klass om museet skall bli den turistmagnet museet har utmålats som. Så efter att ha bekantat mig med framtidsplanerna för den nya byggnaden beger jag mig till de övriga utställningarna. 

Till saken hör att museet detta år skall spara 500 000 euro. Helsingin Sanomat skriver (22/11 2025) att detta kommer att leda till uppsägningar. I början av november uppskattades det att museet kommer att säga upp hela 20 personer, men museichefen Pilvi Kalhama hävdar i Helsingin Sanomat att antalet kommer att vara mindre på grund av pensioneringar samt förverkligandet av andra ersättande sparåtgärder. Enligt Kalhama påverkar inte inbesparingarna det nya museiprojektet.

Jag fortsätter till museets basutställning, som bär namnet Utopi nu – berättelsen om finsk design och arkitektur. Man träder in i utställningen genom en smal och mörk korridor. På kortväggen före den egentliga utställningen projiceras citat av kända finländska formgivare. Som Kaj Franck 1949: ”Spräng de med guld dekorerade serviserna”.

Detta sätter tonen för utställningen. Designen presenteras som en del av uppbyggnaden av den finländska välfärdsstaten. Man har frångått en kronologisk ordning och bjuder istället på olika nedslag i vad som är diverse företags produkter, eller kända formgivares produktioner. Formmässigt kombineras montrar med väggplanscher. Det finns även lådor man kan dra ut och pekskärmar, där man kan bläddra sig fram. I början presenteras Ponsse, en finsk skogsmaskinstillverkare, senare kommer mer väntade inslag som Marimekko och Iittala. Även finsk speldesign är med, bland annat Angry Birds och Clash of Clans lyfts fram. Milanotriennalen där finländsk design slog igenom på 1950-talet får mycket utrymme, och här visas bland annat en stor och fin, närmast målerisk keramikrelief med fågelmotiv av Rut Bruk från 1954. 

Jag skulle gärna se ett större samhällsperspektiv – trots att det ska vara en utgångspunkt för utställningen tycker jag det blir rätt ytligt. Delvis beror detta säkert på utrymmesbrist. Emellanåt påminner det för mycket om en designbutik, med framstaplade föremål.

Hela den finländska arkitekturhistorien behandlas i två separata rum. I motsats till resten av utställningen håller man här en strikt kronologi, och hela presentationen består av väggplanscher. Det är märkligt att man valt att presentera arkitekturen på ett så här tvådimensionellt och gammalmodigt sätt. Arkitektur handlar ju ändå om rum men här använder man inte rumsligheten på något intressant sätt. Det är kanske informativt, men engagerande gestaltning saknas. Några miniatyrmodeller har visserligen inkluderats, vilket är det mest givande i denna i denna del som har skapats 2010. Att den har några år på nacken syns då väggplanscherna delvis gulnat.

Färskare är de sista väggplanscherna som behandlar den finländska arkitekturens utveckling under de senaste decennierna från 1990-talet och framåt. Men här blir jag förskräckt för i anslutning till dem står det att utställningstexterna är skrivna av AI. Museet har alltså överlåtit författandet till AI istället för att förlita sig på egen expertis. De motiverar det med att de vill ”kartlägga och prova olika sätt att producera kunskap”. Visserligen står det att texterna korrigerats av en sakkunnig men användningen av AI känns ändå som ett billigt grepp, och jag tycker att museet undergräver sin trovärdighet genom detta. 

I museets översta våning visas ännu en utställning. Det är den tillfälliga Flykten till Mumindalen som fokuserar på Mumintrollen och dess skapare Tove Janssons relation till arkitektur och socialt engagemang.

Här har museet lyckats skapa en rätt engagerande utställning. Kopplingen till arkitektur är åtminstone delvis motiverad och vad gäller muminvärlden och socialt engagemang och rättvisa finns det mycket att utforska. Tove Jansson är en mångbottnad konstnär med en diger produktion ur vilken man gott kan fortsätta ösa intressant material. Utställningen kombinerar Janssons verk och livshistoria med verk av socialt engagerade konstnärer och formgivare från de senaste åren. Det här blir en delvis intressant dialog.

Det märks dock att museet verkligen har skrapat ihop material till detta. Ritningarna till Janssons ganska ordinära sommarstuga är inte så intressanta, trots att själva stugan har haft en central plats i Janssons liv. Här finns även planeringsteckningar på Muminhuset av animationsstudion som står bakom den senaste Muminanimationen. På något sätt känner jag att museet verkligen vill krama saften ur de populära Mumin.

Utställningsarkitekturen är lyckad, om än väntad: mycket pastellfärger och former lånade från Muminvärlden. Man har klart strävat efter att tilltala en stor bredd av åldersgrupper, från småbarn och uppåt. De minsta kan krypa omkring och utforska olika stugliknande byggnader eller krypin, även dynor formade som Muminfigurer finns.

Museets basutställning är i ett desperat behov av förnyelse, men Flykten från Mumindalen ger hopp om att museet kanske ändå är på väg i åtminstone rätt riktning. Här finns ett tilltal som intresserar en bred publik, men den innehåller även en viss fördjupning. 

Det är några år tills museets nya byggnad öppnar, förhoppningsvis då med utställningar som är lika genomtänkta som byggnaden. Nu får man hoppas att museet lyckas satsa på och förnya sitt innehåll, och att man vågar förlita sig på sin egen expertis. Skippa de AI-genererade texterna, tack!

Carl Sebastian Lindberg