I Utställningskritiks serie av jubileumstexter skriver Sofie Bergkvist om förändringen av perspektiv i utställningar. Efter två decennier av arbete för att öppna upp, inkludera och bredda perspektiven ser hon nu en ökande försiktighet i branschen och reflekterar över risken att museer i Sverige ska drabbas av liknande politisk styrning som under året utvecklats i USA.
I mars 2025 kom en presidentorder från USA:s president Donald Trump, riktad till Smithsonian Institution, världens största musei-, kunskaps- och forskningsorganisation. Ordern uttryckte att regeringen ska arbeta för att säkerställa att Smithsonian bland annat förmedlar ett ”upplyftande” budskap för att påminna ”amerikaner om vårt märkvärdiga kulturarv, ständiga framsteg”. Nu pågår en utvärdering av flera av museerna av Smithsonians organisation. Vita huset begär ut utställningstexter, pedagogiskt material, hemsidor, detaljer om pågående och kommande utställningar, liksom om kuratoriella processer, urval och arbetssätt. Enligt ett brev till Smithsonian från Vita huset ska initiativet ”säkerställa överensstämmelse med presidentens direktiv att hylla amerikansk särart, ta bort splittrande eller partiska berättelser och återupprätta förtroendet för våra gemensamma kulturella institutioner.”1
Händelserna i USA var det första jag tänkte på när Utställningskritik bad mig reflektera över 20 år i utställningsbranschen. Jag har arbetat i drygt 20 år med utställningar och om det är något som har drivit mig under de här åren så är det ett arbete med att vidga perspektiven i museer, arbeta tillsammans med målgrupper som sällan är representerade i museivärlden, se till att museerna är en arena för samhällsdebatt och utveckling och att använda kunskapen som museerna sitter på för att ge människor möjlighet att lära nytt. Så det är omöjligt att skriva den här texten utan att tänka på att dessa 20 år av tydlig riktning nu är ifrågasatt i ett land som i mångt och mycket påverkar Sverige och vars idéer tenderar att komma hit.
För tjugo år sen var jag anställd på Malmö museum. Jag arbetade då med det mångåriga romska projekt som museet drev. Projektet var initierat av romer och drevs av en romsk arbetsgrupp med mig som projektledare. Tillsammans med romska organisationer och individer gjordes Malmö museer under några år till en arena för romsk kultur. Som projektledare var jag med och skapade mängder med arrangemang och två utställningar, Romer och resande – bortom romantik och plåga, som öppnade 2003 och Leva i två världar som öppnade 2006. Den senare var ett samarbete mellan Malmö museum, Riksutställningar, Samiskt informationscentrum och Judiska museet. Dessutom ordnade museet seminarier och konferenser, arrangerade modevisningar, firade romska nationaldagen och mycket mer.
I arbetet bjöd vi in personer som inte var vana vid museiarbete och som ibland inte hade särskilt lång utbildning, till att vara med och skapa utställning. Inget museum, vad jag vet, hade jobbat så nära romska organisationer och personer tidigare. Idag är jag stolt över detta pionjärarbete, och jag kan se att det vi gjorde var något nytt. Det var ett utforskande av vad som var möjligt för ett museum. Hur långt in i utställningsverksamheten kan museet släppa människor utifrån? Vem har tolkningsföreträdet när det kommer till kritan? Vem har makten att bestämma vad som visas i museet, och hur vi berättar historier? Vad har museer för ansvar gentemot grupper av människor som traditionellt inte behandlats så väl av museer? Vi pratade om delaktighet samtidigt som vi jobbade för att skapa den.
Det romska arbetet på Malmö museum skedde inte i ett vakuum. Det fanns en diskussion om museer som arena för samhällsdebatt och påverkan. På just Malmö museer fanns ett utställningskoncept som hette Hot spots som var ämnade för att ta upp aktuella brännande samhällsfrågor till debatt på kort tid. Utställningskonceptet hade tagits fram i ett större samarbetsprojekt med afrikanska museer, finansierat av SIDA. Kunde museer arbeta mer som journalister, som reagerar och bevakar omvärldshändelser, men samtidigt erbjuda djupare kunskap och historiska perspektiv?
En av Malmö museers Hot spots handlade om kravallerna som uppstod i Malmö i samband med ett EU-toppmöte 2001. Utställningen var ett svar på händelserna efter toppmötet, som slutade med att demonstranter och polis drabbade samman och hundratals personer greps. Utställningen berättade demonstranternas perspektiv – endast. Poliserna hördes inte i utställningen. Inte heller politiker som medverkade vid toppmötet eller personer som på andra sätt berördes av oroligheterna. Det var ett medvetet val från museets sida, ett sätt att testa vad som var möjligt.
Fler museer arbetade med samtidsfrågor. På Världskulturmuseet öppnade 2004 en utställning om HIV/AIDS och 2006 en utställning om trafficking och samma år en utställning med fokus på genus och transpersoner. År 2008 var temat för museernas Vårmöte Museer spelar roll.
Så här i efterhand tänker jag att 00-talet var en tid av trevande och prövande av museernas roll i samhället. Det fanns en utforskande attityd, ett mod att prova nytt och en vilja att göra bättre, förnya och ifrågasätta. I vår iver att göra nytt gjorde vi ibland misstag och ibland kanske babyn råkade åka med när vi kastade ut badvattnet från museerna. Jag minns till exempel att jag och en hel del kollegor tyckte att föremål inte var så viktiga i en utställning. Det är berättelsen som är viktig, sa vi! Självsäkert hävdade vi att det inte krävs föremål för att det ska vara en utställning och att historiska perspektiv kanske inte heller är helt nödvändiga.
År 2025 är föremålen tillbaka igen. Malmö museum, som är det museum där jag började min bana i utställningsbranschen, öppnade nyligen utställningen Makt och prakt på Malmöhus. Den handlar om Malmöhus slott under dess glansdagar och utställningen skildrar personer i slottets historia och målar en bild av renässansens färgsprakande prakt och tidens ideal. Världskulturmuseet, också refererat ovan, har en basutställning med titeln Korsvägar som utgår från föremålen i samlingarna. Nordiska museet öppnade för ett par år sen den nya basutställningen Nordbor som är full av föremål, färger och former. Det tycks finnas en längtan efter autenticitet där museerna har en särskild potential att erbjuda äkthet genom föremål och miljöer.
Föremålen har nu fått nya sammanhang och berättelserna som omger dem har berikats med fler perspektiv. I Malmö museums utställning om Malmöhus är kvinnors berättelser minst lika viktiga som männens. I Världskulturmuseets utställning får föremålen nya perspektiv genom att sättas samman med stora mänskliga teman som ”hållbarhet och livsviktiga val” och ”migration och flykt”. Nordiska museets utställning tar ett helhetsgrepp om människorna som befolkat och befolkar Norden och erbjuder olika perspektiv, tolkningar och berättelser.
De perspektiv vi arbetade för att få in på museerna, för tjugo år sen, har blivit en självklarhet för många museer att arbeta med. I de förfrågningar jag får som frilansande utställningsproducent finns nästan alltid en formulering som handlar om besökarperspektiv, om att innehållet ska vara relevant för vår samtid och spegla olika perspektiv. Delaktighet och inkludering, liksom viljan att öppna upp för många perspektiv är numera en etablerad del av hur museer arbetar. Det finns styrdokument, rutiner, checklistor och erfarenhetsbanker.
Och kanske är det också nu, när utställningsbranschen är relativt enig om hur den kan arbeta med samtidsfrågor, öppna upp, bjuda in, inkludera – när arbetssätten blivit etablerade – som det blir möjligt att kritisera och attackera dessa. Det är just sådana dokument som Vita huset intresserar sig för från Smithsonian. Medarbetarna uttrycker oro över att inte veta hur det ska svara – kommer de anpassa sig av rädsla för att inte få behålla jobbet, eller kommer de kunna behålla sin yrkesmässiga integritet?2
USA är inte Sverige. Samtidigt finns utvecklingen här också. Nyligen drabbades Världskulturmuseet av påverkan från USA när den amerikanska staten ville villkora bidrag till en utställning.3 Världskulturmuseet höll USA på armlängds avstånd och tackade nej till bidraget. Men europeiska museer är också under politisk påverkan, enligt en rapport från Network of European Museum Organization.4
Jag märker, om än subtilt, en större försiktighet idag än för tjugo år sedan när det kommer till spetsiga samhällsfrågor på museer. Formuleringar ändras och anpassas för att inte provocera. Ett exempel från samhällsservicebranschen är att ”feministisk snöröjning” nu i stället kallas att ”prioritera de kapacitetsstarka sätten att färdas”. Ett perspektiv tonas ner till förmån för ett annat.
Föremålen är tillbaka, även om de aldrig var riktigt ute. Och museerna får medvind i längtan efter äkthet och autenticitet, kanske triggad av digital overload. Att allt vi experimenterade med för tjugo år sedan inte lever vidare är okej. Men när jag ser det som sker på andra sidan Atlanten och läser rapporterna om hur personal på europeiska museer märker av påverkan från politiker känner jag oro. Ska pendeln svänga så pass att perspektiven smalnar av igen och att museer blir verktyg för ett polariserat och politiserat kulturkrig, snarare än arenor för samhällsdebatt? Under de år som jag arbetat med utställningar har branschen byggt upp strukturer för inkludering och breddning av perspektiven på ett sätt som känns starkt. Samtidigt ser vi att det kan gå väldigt fort att rasera strukturer, och det är djupt oroande.
Sofie Bergkvist
Essä
Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel.
- https://www.whitehouse.gov/briefings-statements/2025/08/letter-to-the-smithsonian-internal-review-of-smithsonian-exhibitions-and-materials/ ↩︎
- https://www.vanityfair.com/news/story/inside-the-battle-for-the-smithsonian ↩︎
- https://www.aftonbladet.se/kultur/kulturnyheter/a/OoA5qk/donald-trump-kraver-att-svenskt-museum-skriver-under-bidragsavtal ↩︎
- https://www.aftonbladet.se/kultur/a/3MW4gv/museer-borde-inte-forsoka-vara-neutrala-gunnar-ardelius-den-politiska-styrningen-borjar-bli-ett-problem-pa-riktigt ↩︎
