Tjugo år av digital omställning

Som ”digital museiperson” blir man både generalist och specialist på samma gång. Aron Ambrosiani blickar tillbaka på tjugo år av kontinuitet och förändring i museernas digitala omställning.

För tjugo år sedan, i Nobelmuseets utställning om Albert Einstein, gjorde jag mina första arbetsuppgifter inom digital utställningsteknik. I olika roller har jag sedan dess, mer eller mindre, jobbat med museernas digitala medier – med omställning och anpassning till den digitala teknikens möjligheter och utmaningar. I början var uppdragen en extrasyssla ovanpå det vanliga museijobbets visningar, entré- och butikspass. Från 2010 har jag arbetat mestadels digitalt: som projektledare för Nobelmuseets nya webbplats, webbprojektledare på Statens maritima museer, sju år som digital producent på Nordiska museet och därefter som intendent för digitala samlingar på ArkDes innan jag gick på tjänstledighet för att doktorera.

Som ”digital museiperson” är man både generalist och specialist på samma gång. I den övriga personalens ögon har jag ofta varit den som kopplas in för att bidra med sakkunskap i digitala frågor. Men detta vaga ”digitala” består i sin tur av en bred palett; från informationsskärmar, audioguider och wifi till museiwebbar och sociala medier, från e-postlistor och biljettbokningssystem till massdigitaliseringsprojekt och digital samlingsförvaltning.

När jag blickar tillbaka över de här tjugo åren ser jag både kontinuitet och förändring. Skärmbaserad digital utställningsteknik förekom redan under tidigt 2000-tal (kanske extra mycket på ett nystartat museum som Nobelmuseet – filmsalen med tre projektorer kändes häftig) men krävde specialistkompetens och en rejäl teknikbudget. Nu finns gott om standardlösningar att välja mellan, och mindre pekskärmar i utställningar fick sitt genombrott med lanseringen av Apples iPad 2010.

Audioguider i sin tur krävde länge särskild utrustning, där Linköpingsbaserade Dataton tillverkade användarvänliga men servicekrävande mp3-spelare. Därefter var det under några år flera museer och några entusiastiska konsultföretag som istället lanserade audioguideappar, även om de flesta nu har gått, eller borde gå, över till webbaserade lösningar.

Även om teknikval och användningsområden skiftat över tid är det intressant att utställningsteknik alltid varit en blandning av konsumentprylar och specialbyggda enheter. På Nobelmuseet 2005 rullade filmsalsprogrammet på en färgglad iMac och audioguiderna konfigurerade jag i iTunes. Nordiska museets audioguideapp installerade vi på iPod Touch medan andra museer valde mer specialiserade androidbaserade varianter.

Utställningsteknikens förändring beror inte bara på själva tekniken. Framåt mitten av 2010-talet hade de flesta museibesökare med sig en smart telefon, men det var först efter att den avgiftsfria EU-roamingen infördes 2017 som europeiska turister på allvar började ta del av museernas webblösningar.

Webben existerade när jag började jobba på museum 2003 men museernas digital närvaro har förstås förändrats rejält sedan dess. Inte minst har en lång rad digitiseringsprojekt och -satsningar avlöst varandra. När plattformen K-samsök lanserades 2009 innehöll den knappt 1,8 miljoner sökposter främst från Historiska museet och Riksantikvarieämbetet. Flera andra museer publicerade digitala databaser separat. Idag har K-samsök drygt 12 miljoner sökposter varav fler än 7 miljoner är kompletterade med en digital bild. De digitaliserade samlingarna besöks och används flitigt, inte minst efter att många museer slutade med bildförsäljning för att istället göra de digitala samlingarna fritt tillgängliga.

---

Vad har hunnit hända sedan 2022, när jag försökte mig på en liknande tillbakablick i Magasin K? Nytillskottet sedan dess är förstås genombrottet för AI-tjänster baserade på stora språkmodeller, LLMer, där ChatGPT tagit den största marknadsandelen sedan lanseringen hösten 2022 och framåt. 

Museerna är sällan i framkant när det gäller ny teknik, och det gäller även AI. Framgångsrik AI-användning lyser fortfarande med sin frånvaro. Ibland kan den här trögheten vara positiv; bland svenska museer var det bara Fotografiska som hann haka på krypto-/NFT-bubblan 2021–2022 – minns ni den?

Desto fler har trillat dit med tvivelaktig användning av AI-genererad bild och text. Särskilt AI-genererade bilder lockar konstigt nog museer. Det svenska skräckexemplet är vandringsutställningen Häxor (läs Karolina Ugglas recension). I Magasin K försvarade Historiska museet utställningen med att den drog en stor och nöjd publik. För mig är det inte ett försvar värt namnet. Alldeles för många besökare har hunnit ta del av utställningens historieförvanskning i form av fejkade djävulsfigurer, plastig rekvisita och sammanblandning av olika historiska epoker där AI-generade fotografier i 1800-talsstil ska föreställa 1600-talshäxor.

Även i annan användning av AI-verktyg har det slarvats. Malmö museum använde AI-verktyg för att förstora upp fotografier på stora vepor. Tanken var god, vem har inte drömt om att kunna höja kvaliteten på lågupplösta foton och det är precis vad AI-tjänsterna lovar. Museet borde dock ha upptäckt att fotografierna förvanskades. Man brast snarare i kvalitetskontroll och styrning än i omdöme. 

Begreppsförvirringen är stor och många i museivärlden liksom i samhället i stort har svårt att särskilja mellan olika sorters AI-verktyg och tillämpningar. Om jag ska vara krass tror jag att den största påverkan AI hittills haft på publik museiverksamhet är att verktygen slagit ut marknaden för översättningstjänster.

I krönikan i Magasin K lyfte jag fram sociala medier som den största förändringen i museernas digitala verksamhet. Det tycker jag fortfarande, även om tonläget hunnit förändras ytterligare de senaste åren. De kritiska diskussionerna om sociala medier som förekom då rörde främst riskerna med att hamna i beroendeställning av kommersiella plattformar. 

De flesta, både användarna och museikommunikatörerna, betraktade dock publicering i sociala medier som en självklarhet. Så är det i hög grad även idag. Sociala medier är för många museer en otroligt viktig kanal för att nå sin publik, men säkerhetspolitiska aspekter har tillkommit. 

Nationalmuseum och Sveriges museer fick kritik redan 2023 för sitt samarbete med kinesiska TikTok. Efter att Elon Musk köpte Twitter, döpte om det till X och började prioritera upp högerextremt innehåll har de flesta (alla?) svenska museer slutat publicera på plattformen. Meta, alltså omdöpta Facebook som även äger Instagram, tronar i ensam majestät över svenska museers sociala mediepubliceringar även om några hittat en nisch på Microsoftägda LinkedIn eller ovan nämnda TikTok.

Museernas publika digitala utbud blommade upp under coronapandemin, när de fysiska lokalerna behövde hållas stängda. På många sätt har dock institutionerna återgått till ”business as usual”. Digital verksamhet betraktas fortfarande som ett komplement till de fysiska besöken. Det är fortfarande inget svenskt museum som lyckats hitta en affärsmodell för digitalt innehåll, varken betalt eller reklamfinansierat, till skillnad från de fysiska besökarna som ju faktiskt betalar för sig. 

Om jag istället blickar framåt har jag två uppmaningar till museisektorn:

På nätet vill jag att museerna ska våga laborera vidare med digital programverksamhet, med crowdsourcing och med fler sorters digital publicering av kunskapsinnehåll. Ta rygg på länsmuseerna i norr som av praktiska skäl ligger i framkant med digitala fjärrbesök. Precis som museerna fyller en unik nisch i stadsrummet med sin blandning av underhållning och fortbildning tror jag att de skulle kunna göra det även på nätet, mycket mer än idag. Använd AI för att utveckla funktionalitet på webbplatserna. Lita till det autentiska i samlingarna istället för att gå vilse bland AI-genererade bilder.

Även i de fysiska utställningarna är det med AI-verktygens hjälp enklare än någonsin att ta fram skräddarsydda, unika digitala interaktiva stationer. Äntligen går det att anpassa interaktionerna efter innehållet utan att behöva använda upp hela utställningsbudgeten. Här finns mycket experimenterande kvar att göra.

Aron Ambrosiani