I december reflekterade styrelsen i Utställningsestetiskt forum, den förening som ger ut Utställningskritik, över utställningsåret 2025.
Årets i särklass bästa utställningsupplevelse för min del är den lilla tillfälliga utställningen Tigers and Magpies på Leeum Museum of Art i Seoul, Sydkorea.
Så här ett par månader efter besöket kan jag fortfarande minnas känslan av lyckopirr i maggropen när jag klev in i salen.
Allt fanns på plats: Vackra föremål med hög proveniens, en välgjord och lagom lång animation som förhöjde föremålen, utmärkta texter och dessutom en helt intuitiv audioguide på engelska.
Motivet med tigrar och skator, som interagerar med varandra, är en central del av koreansk folkkonst. Den mäktiga tigern, som ofta är ofta avbildad som komisk, klumpig eller förvirrad, representerar den arroganta aristokratin, medan den smarta skatan, som sitter säkert i ett träd, symboliserar folket som fräckt utmanar överklassen.
Jag önskar att jag vore en modigare skata inför 2026!
/ Josefine Floberg
Jag vill sjunga brevlådans lov! En av årets härligaste utställningsupplevelser var de skönsjungande barber-shop brevlådorna i utställningen Post på Postmuseum. Älskar kreativiteten och glädjen de ger besökaren. Väl utfört!
/ Liza Carlefred
En av årets stora utställningsupplevelser var Ocean på Louisiana (11/10 2024–27/4 2025). Kombinationen av konst, vetenskap och känsla var suverän. Vad vi människor gör med vår livsmiljö och takten vi gör det i är skrämmande. Ska vi kunna vända den utvecklingen så måste en global folkbildningsinsats skölja över oss som en varm vänlig men obeveklig våg över en strand en sommarkväll. Utställningen talade till alla sinnen. Jag träffades både andligt och fysiskt och gick därifrån med en blandning av sorg och helig vrede. Denna storslagna livsmiljö kan illustreras med skönheten hos en liten snäcka, en videoinstallation där en AI-animerad grupp äldre ”aktivister” städar upp våra förorenade hav, eller filmer som visar den pågående masslakten av alla havens innevånare.
Man skulle förstås önska att det fanns mer av hopp och förtröstan i budskapet. Att vi kunde klara av att vända den mycket negativa utveckling vi ser, men de positiva exemplen är alltför få. Jag hoppas dock att en utställning av den här sorten inte bara når alla de som insett stundens allvar, utan att den också kan fungera som ett ”wake up call” för dem som inte reflekterat över att det är nu vi måste ändra vad vi gör med vår planet.
/ Olov Amelin
Designmuseum Danmark placerar texterna högt. Så högt att få kan se. Kanske får det räcka med att njuta av vackra färger?
/ Amanda Creutzer
En välgjord miljö kan vara en riktig tidsresa. När detaljerna stämmer så är det som man står där i rummen från förr. I Kulturhusets utställning Total metal kändes till och med klädhögarna på golvet igen. Tur att man slapp lukten.
/ Amanda Creutzer
Svårlästa eller innehållslösa texter är väl dåtid – eller?
Under hösten 2025 öppnade två nya tillfälliga utställningar på Slottsholmen i Malmö. Lokalerna är minst sagt svårnavigerade. För förstagångsbesökaren är det inte självklart att förstå att två museer kamperar i samma lokaler, Malmö konstmuseum och Malmö museum, och vad som skiljer dem åt.
På översta våningen visas nu Malmö konstmuseums utställning An Order of things. En superintressant utställning som Utställningskritik hoppas återvända till.
Men varför så läsovänliga introtexter? Det krävs minst tre meters avstånd för att slippa vrida huvudet fram och tillbaka när jag läser dem. Känslan av tennismatch infinner sig ögonblickligen.
På första våningen visas Malmö museums nya Makt och prakt på Malmöhus. Där har texterna frasriktigt radfall och är lättlästa. Men många av texterna är odetaljerade på gränsen till innehållslösa.
Intelligenta och läsbara utställningstexter är 2026. Det innehållslösa och svårlästa lämnas till 2025.
/ Josefine Floberg,
10 december. Idag är det Nobeldagen med firande av sådant som gjort mänskligheten största nytta.
Det uppmärksammar vi med en bild från västvärldens äldsta universitet grundat år 1088 i Bologna, Italien. 1637 byggdes också en anatomisk teater. Ett rum fyllt med storytelling och kunskapsbyggande.
På hedersplats står dåtidens anatomiska modeller, två hudlösa män i trä. Här kan man se både muskler och senor.
Visst tänker ni som jag? Att det är ju precis som de världsturnerande utställningarna med konserverade kroppar. Bara några hundra år äldre.
/ Amanda Creutzer
Årets saknad.
Han är väl på låtsas? Men stenen är riktig? Det ser ut som att han har ont. Eller tror du att han är väldigt ledsen? Är det jultomten?
Maurizio Cattelans La Nona Ora som länge låg på Moderna museets golv var en påminnelse om att museibesök ofta gör sig bäst i sällskap med små barn. Jag och min treåring hade suttit många eftermiddagar på den röda mattan och pratat om den märkliga gubben. Och så, en lördag i januari var han plötsligt borta.
/ Karl-Johan Cottman
Yayoi Kusama på Montue i Tapei.
Jag tog med min dotter på Yayoi Kusamas utställning I oändligheten på Moderna museet när hon var fem år och hon blev golvad precis som jag.
Sedan dess har vi delat intresset för denna numera 96-åriga dam. Min dotter fick en grafisk novell om Yayoi Kusamas liv där vi lärde oss mer.
I vintras var vi i Taipei, Taiwan, och blev otroligt glada att Montue (Museum of National Taipei University of Education) visade Trajectory och Miracle med verk från 1951–2005.
Det är häftigt att få dela sådana upplevelser, att diskutera konst och rum, människor och liv, tillsammans. Det slår jag ett slag för under nästa år!
/ Liza Carlefred
Jag vill utse buketten på Davids Samling i Köpenhamn till årets vackraste museibukett. Omsorgen om detaljer och passager är viktig. En omhändertagen trappa kan, som här, vara en av de saker som sätter tonen och stannar kvar efter ett besök.
/ Amanda Creutzer
Prematur teknikglädje.
I början av året kunde vi se utställningen Häxor på Historiska museet. Den väckte berättigad debatt.
Samtidigt är den intressant som exempel på hur utställningskonsten är snabb på att ta till sig nya tekniska lösningar.
Oftast ser vi det i detaljer. 3D-fotograferade föremål som går att vrida och vända på hittar vi på var och vartannat museum. Tekniken är numera billig och enkel och kan i princip göras med en mobiltelefon och en app.
Jag är gammal nog för att ha skrivit utställningstexter på en plakatskrivmaskin – alltså en skrivmaskin som hade typer med ca 24 punkters storlek. Alternativet var att skriva ett manus som man skickade iväg till en firma som producerade textskyltar som sedan sattes upp. Inte mycket chans att göra om när väl processen var påbörjad.
När väl persondatorerna kom, med skrivare som kunde printa någotsånär snygga texter i olika format så var det en revolution. Jag minns att jag besökte Riksutställningar som ville visa upp den nya tekniken och dessutom hade testat att göra vandringsutställningar på kartong. Enkelt, snabbt och billigt. Gick lätt att kasta efteråt. Jag minns också att det såg eländigt ut. Var var hantverket? Omsorgen om detaljerna?
Jag kom att tänka på det när jag såg Häxor. Här hade teknikglädjen gått lite för långt? Det är en hårfin balansgång.
I utställningen Ocean på Louisiana fanns också AI-framställda bilder, till och med filmer, men där fungerade det perfekt. Kanske för att man inte gjorde några anspråk på att bilden skulle efterlikna något jag hade någon form av förförståelse av.
AI vara bara ett verktyg för att med humor och kärlek närma sig ett mycket sorgligt ämne. Kanske det behövs några som hamnar snett i balansgången, men ändå visar på möjligheterna innan vi hittar rätt i användningen av de nya tekniker som nu sköljer över oss.
/ Olov Amelin
Årets ljussättning.
Det hade varit mulet i flera veckor när höstsolen plötsligt lyste in genom de perforerade gipsskivorna. Stora ljuskäglor ramade in de vägghängda verken och Benedikte Bjerres heliumfyllda pingviner kisade lyckligt.
Rum för rum skapade Alfred Boman årets bästa utställningsscenografi i Playa! – konst som poesi i Norden på Bonniers Konsthall.
/ Karl-Johan Cottman
Jamtlis basutställning firar 30 år och kommer leva länge än.
Vi ser idag flera exempel på hur man river äldre basutställningar och ersätter dem med nya. Är det alltid välmotiverat?
Sverige hade en ”guldålder” för utställningskonst under 70-, 80- och 90-tal. Många väldigt påkostade och väl genomförda projekt genomfördes under den här perioden och står sig fortfarande väl.
I en era då vi talar om hållbarhet och återbruk önskar jag att man tänkte ett varv till och ställde frågan om man inte kan lägga till, uppdatera och tekniskt modernisera utställningar istället för att bygga om allt från grunden.
För 30 år sedan stod berättelserna i centrum, ofta med ett mer sparsmakat urval av föremål. En utställning som Nordiska museets Nordbor hade inte gjorts då. Man hade arbetat med ett strängare urval och haft större fokus på kontexten.
Texterna var föremål för diskussion och man ansträngde sig för att om möjligt ge dem litterära kvalitéer även i det korta formatet. Margareta Ekarv, Elisabet Olofsson och Björn Eds bok Smaka på orden (1991) sammanfattade erfarenheter från arbetet med en ny basutställning på Postmuseet i Stockholm och samlade insiktsfulla tankar om utställningstexternas funktion.
Jamtlis utställningar öppnade 1995 och Ulla Oscarsson, Sten Rentzhog och Åsa Nilsson höll i skapandet. En grundidé var att barn och vuxna skulle kunna uppleva museet tillsammans vilket accentuerades av att den som vill kan åka rutschkana in i basutställningen. Den kvalitén ser man sällan idag och förtjänar att förädlas och utvecklas snarare än att ersättas med sakutställningar för betydligt smalare målgrupper.
/ Olov Amelin
Jag tittade på föremålen i montern och irriterade mig på det konstiga glaset. Det gick inte att se ordentligt. Sen såg jag varför. Det var ju en text på.
Utställningskritik har publicerat flera texter om utställningstexter av Sofie Bergkvist och nyligen Lena Landerbergs essä Utställningstexter i otakt. Dessa skulle tyvärr behöva översättas till fler språk.
/ Amanda Creutzer
Årets önskelista.
Inför besöket på V&A Storehouse i östra London hade jag preppat med en välskriven sågning signerad Dan Hicks, övertygad om att detta INTE skulle vara min kopp te. Men det var omöjligt att värja sig mot den energi som präglar det nyöppnade museet. En del brister, såklart.
Jag blev på gott humör av alla dessa prylar och människor som ivrigt rörde sig mellan de ändlösa och proppfulla magasinshyllorna. Och möjligheten för vem som helst att beställa fram föremål att studera i de generösa ateljéerna är underbar – om än alltför populär. Väntetiden är lång.
/ Karl-Johan Cottman
I det lilla finns ibland det stora.
Härjedalens Fjällmuseum i Funäsdalen levererar utställningar på en nivå man önskade se på fler ställen.
Bilden på den vackra blomsteruppsättningen, gjord av socker, är från mitt besök förra året av utställningen Fjällträdgårdar.
Den finstämda utställningen avlöstes av årets utställning om konstnärerna Bror och William Marklund.
Bror skapade konstverk som många av oss sett. De tunga bronsportarna till Historiska museet och fasadens övriga bronsskulpturer gjordes av Bror på 1950-talet. Det spektakulära klocktornet som skapades för Arthur von Schmalensees stadshus i Kiruna från 1963 skapades även det av Bror Marklund och ska enligt uppgift ha provbyggts i Funäsdalen innan det flyttades till Kiruna. Nu har det än en gång flyttats och fått en ny placering invid det nybyggda stadshus som ersätter den närmast ikoniska byggnaden från 1960-talet som tyvärr kommer rivas.
Hos William Marklund framträder det samiska arvet tydligare. I en utställd textil applikation öppnas den samiska mytologin för besökaren.
Under 2025 visades också konst av Ola Marklund, son till Bror. Sluten krets – Closed Circuit knöt också den an till familjens samiska arv.
/Olov Amelin
För mig var en av 2025 års första utställningsbesök Go As You Please – Ann-Sofie Back 1998–2018. I utställningen på Liljevalchs begravde hon sin karriär som modeskapare.
Kollektioner presenterades i öppna kistor och på ”kremerade” dockor. Föremålstexterna var i form av begravningsannonser och credlistan på en gravsten.
Uppfriskande med en så väl genomförd utställning. Ren friskvård att besöka en utställning där en tanke är tagen hela vägen och genomsyrar allt.
/ Amanda Creutzer
Reflektion
Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel.
