Irène Karlbom Häll kåserar över vikten av utställningskritik. Vad bidrar den med och varför har inte fler medier utställningsrecensioner?
Det är inte ofta kritikern skildras på ett mänskligt sätt i populärkultur. Ofta är de bara svin. De kränker konstnärerna, är inkompetenta och ibland får de stryk, till synes med all rätt. Min favorit är matrecensenten Anton Ego i filmen Ratatouille. I början skildras han som ett drygt as som sarkastiskt gör ned boken Alla kan laga mat, skriven av TV-kocken Gusteau. När den begåvade kocken och råttan Rémi får till en bra grönsaksröra förvandlas dock den fruktade Ego till en blid och lycklig människa, och han blir den som på slutet sammanfattar kritikerns uppgift. Att recensenten visserligen parasiterar på de som verkligen gör jobbet, och njuter av sågningar eftersom de är roliga att skriva, men som också har en viktig uppgift i att hjälpa och skydda nya talanger. (Sök på ”Ratatouille ending”). Kritikern kan såra men också lyfta och bekräfta, men om allt hen skriver är ”positivt” tappar också berömmet värde.
Till att börja med: Som all kritik är utställningskritik en ofta plågsam feedback till upphovspersonerna och konsumentupplysning till besökarna. Dessutom, som Aron Ambrosiani skrev i senaste ledaren, får man genom recensenterna ta del av fler utställningar än man själv hinner se. Om man nu råkar vara lagd åt det hållet att man vill se så många utställningar som möjligt. Om man bara hann. Och hade råd. Men kritiken gör mer än så på ett mer långsiktigt plan. Det finns fler skäl att recensera än de som handlar om just den aktuella utställningen, dess upphovspersoner och publik.
Recenserandet understryker och bekräftar faktum att utställningsmediet är en konstart. Precis som musik, arkitektur, teater eller film recenseras i dagspress. Även utställningsbesökare kan ha nytta av att få syn på mekanismerna som formar deras upplevelse. Teater- och bokrecensioner går ofta på djupet och granskar beståndsdelarna även om de riktar sig till den breda allmänheten i en dagstidning. Men utställningsrecensioner i den mån de ens kommer, är ofta torftiga. De handlar oftast om ämnet och filosoferar kring det. De redogör för vad de lärt sig och de turisttipsar. Det finns tidningar vars reportage tangerar recension eller rentav benämns recension men oftast inskränker sig kritikdelen till några meningar om skribentens upplevelse och huruvida de rekommenderar ett besök eller inte, särskilt om det kan tänkas passa barnfamiljer. Resten är reportage om innehållet. Det är lite som att recensera en teateruppsättning genom att referera storyn i pjäsen, vad den handlar om, kanske minus spoiler, och bara i förbigående nämna om någon av skådespelarna möjligen gjorde en bra gestaltning. Eller hur samspelet funkat dem emellan. Eller om regin var bra. Och om uppsättningen kanske relaterar till någon annan uppsättning där en jämförelse skulle kunna göras. Att recensera är ett sätt att erkänna konstarten. Att det spelar roll hur det görs.
Recensenten behöver alltså kunna gå lite bakom, inte bara uppleva och gradera en upplevelse, utan verkligen kunna skilja ut vad som kanske gör det hela bra, eller vad som fattas för att det ska bli bättre. Det kräver något långt bortom enskilt tyckande. Under en period recenserade jag mycket musik. Musik är ironiskt nog en sak jag kan väldigt lite om och jag är oerhört omusikalisk. Så för att inte bara skriva om scenkläder och mellansnack fick jag släpa med en vän som är musiker. Han hörde allt möjligt, att blåset gick fram för dåligt men att den cover de framförde arrangerats om på ett intressant sätt. Han visste också vilka artister de inspirerats av och i vilken mån de kunnat vidareutveckla arvet från dem. Han tyckte, jag skrev och la till lite egna funderingar om showen i stort och – ja, faktiskt en hel del om kläderna.
Vad gäller utställningar har jag dock lite mer på fötterna. Jag tror att en recensent är oerhört hjälpt av egen erfarenhet även om det inte behöver vara ett måste. I fallet utställningar: vissa grejer kan vara svåra att se om man inte jobbat med utställningar. Det där mystiska tomrummet någonstans i utkanten som inte hanns med och skulle tas tag i efter invigningen vilket ofelbart aldrig blev av. Var och varannan större utställning har ett sådant, större eller mindre. Jag hittar dem direkt.
En sak som också är viktig är att ta hänsyn till förutsättningarna, särskilt ekonomin, i bedömningen. Vad har gjorts med vilka medel? En recension som inte gör det blir lätt väldigt orättvis. Det är förmågan att utnyttja det man har på bästa sätt som räknas. Det finns ingen anledning att ösa beröm per automatik över utställningar med jättebudget och klaga på de många som är mindre påkostade utifrån att man saknar det ena eller det andra. Att det hela hänger ihop, att det finns en röd tråd, en helhet, en grundtanke, är det som är det viktiga, och det svåraste! Att inte tänka genom rytmen i utställningen, inte jobba sig genom ställen där det haltar, att lösa konflikter genom att dela upp rummen i territorier som oavsiktligt drar åt olika håll, är vanliga fel som inga miljonbudgetar kan dölja. Att i sitt alltmer insnöade tillstånd glömma av publiken som ofta börjar på noll är ett annat.
Ännu ett syfte med utställningskritik och kanske det allra viktigaste är att utveckla samtalet kring utställningsmediet, och personligen försöker jag att passa på och ta varje utställning som exempel på generella fenomen och problem, trender och mottrender. Poängen är att vi alla ska lära oss mer om att skapa utställningar, denna ytterst komplicerade och fantastiska konstart. Att vi ska kunna lära av både egna och andras misstag och inspireras av deras idéer. Särskilt förstås i Utställningskritik som ju är en branschtidskrift. Men det finns egentligen ingen anledning varför inte andra tidningar skulle kunna recensera utställningar mer – och mer initierat.
Varför görs det då så sällan? Dels för att det inte riktigt slagit igenom att utställningar är en konstform. Men även för att kulturjournalistik i stort utvecklats till en reaktiv syssla i stället för en drivande. Klick och läsarrespons är allt. Idén att ge folk något de inte visste att de ville ha och möjligen kan behöva en stund att smälta är inte hur media funkar idag. Den styrs till hundra procent av efterfrågan läsarreaktioner och den går idag att mäta skrämmande exakt. Hela kulturjournalistiken där recensioner är en bärande del håller på att nedmonteras och även film, teater och konstkritiker liknar en art på utdöende. Kulturredaktörstjänster tas bort för att ingen verkar läsa det de skriver och recensioner görs allt oftare av allmänreportrar som inte vet mer om konstarterna i fråga än gemene man. Att i det läget gapa om bättre utställningsrecensioner i vanliga tidningar är kanske lite övermaga. Men jag gör det ändå. Här. I den enda publikation som i någon större utsträckning ger ut sånt!
Irène Karlbom Häll
Fotografierna i artikeln visar några av de utställningar Irène Karlbom Häll recenserat i Utställningskritik. Läs recensionerna:
Vackra Skogen brister i detaljerna – om Skogen på Tekniska museet (2024)
Lustfyllt och känslostarkt i Nordbor – om Nordbor på Nordiska museet (2024)
Lekfullt men tunt på innehåll i Volvos showroom – om World of Volvo (2024)
Varsamt uppdaterad forntid i Härnösand – om Forntidsresan på Västernorrlands museum (2022)
Kreativt men ojämnt om Postens historia – om POST på Postmuseum (2025)
Essä
Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel.
