Två spektakulära maritima museer

En kronologisk seglats i Helsingör eller fria vidder under en gigantisk betongdom i Tallinn. Mårten Janson reser till två grannländer för att besöka två spektakulära maritima museer: M/S Museet for Søfart och Estlands statliga maritima museum, Eesti Meremuuseum.

Man vet att man är i Danmark när de säljer sprit i museibutiken. Och på M/S Museet for Søfart bjuds inte bara en, utan tre olika sorter. Museet öppnade i sin nuvarande form år 2009 och fick en del uppmärksamhet för sin spektakulära arkitektur signerad Bjarke Ingels, inrymd i en gammal torrdocka i den gamla slottstaden Helsingör. För undertecknad är den knappt timslånga resan från Köpenhamn en pilgrimsfärd: detta är ett museum jag längtat efter att besöka men aldrig lyckats ta mig till. Till råga på allt har den ursprungliga basutställningen nyligen bytts ut i sin helhet. Morrhåren står på helspänn.

Den svagt sluttande rampen ner i den gamla torrdockan ger en såväl pampig som tillgänglig entré till museet och är fenomenalt insmugen i den historiska hamnmiljön. Mer spännande kan man inte gestalta en museientré. 

Väl inne fanns den nya basutställningen, Søfarer – 400 års danmarkshistorie, som öppnade den 11 april i år. I utställningens början står en värd och kollar av bandet som utgör biljett. I mitten av utställningens entréinstallation finner besökaren en sjökista. Mot väggen stiger en himlakropp – sol eller måne – långsamt över akterstäven från ett sextonhundratalsskepp. Det är vackert men stillsamt här i utställningens början. Vad ska jag göra nu? Det förväntade händelseförloppet är oklart, men värden kommer till min räddning. Han skyndar fram, lyfter på kistans lock och håller det uppe. Ett magiskt maskineri tar sin början. Plötsligt befinner jag mig mitt i ett stormande hav, projicerat mot golvet och väggen. Åskan dånar. Blixtar blixtrar. Den som tar sig tid att titta efter finner en karta över utställningen på lockets insida. Värden fortsätter hålla upp locket, utan att ge ifrån sig ett ljud. Situationen blir, för min del, en aning besvärad. Tills värden släpper taget, locket långsamt faller ner och stormen mojnar.

Besökarna efter mig får samma bemötande av den engagerade värden som åter lyfter på locket för att släppa fram magin. Den här gången har gruppen dock hunnit vandra vidare in i nästa utställningsrum. Värden håller förgäves upp locket och besökarna missar det mesta av den spektakulära inledningen. 

Här är det uppenbarligen något som inte blivit rätt. Undertecknad lyckades inte fatta att man ska lyfta på locket och hålla det uppe, medan gruppen efter missade nästan hela showen – inklusive navigeringskartan. Värden tycks ha fått eller tagit det till sin uppgift att förevisa besökarna hur det hela ska gå till, med en lite underlig och aningen spänd stämning i den påkostade inledningen som resultat. Ett skäl till att det inte funkar kan ju vara att väluppfostrade besökare förväntar sig att inte få röra något. Här när de inte bara får, utan faktiskt behöver göra det för att kunna uppleva det hela som tänkt blir utmaningen tydlig.

Å andra sidan finns ett bevarat akterparti längre fram i utställningen, och det ska man hålla tassarna ifrån. Bjussigt av museet att våga presentera i ögonhöjd med besökaren och utan skyddande glas, men det kan vara svårt att veta när man får eller inte får röra. Detta är ett av de få förevisade föremål som verkligen varit i beröring med havet. I övrigt bygger utställningen på modeller och uppbyggda miljöer.

Och förbi tackling och spända segel går man så in i utställningens första tema: arbetet på däck. Här blir presentationen snabbt tämligen statisk. Fyrkantiga klossar bjuder på text och föremål. Kanske ska de föreställa lådor med last. Särskilt spännande blir det i alla fall inte. Inte förrän undertecknad, till sin förfäran, står inför ett avkapat skallben med ett gapande hål i. Det står på en svarvad fot och skyddas av en glaskupa ovanpå en trälår. På sidan finns en liten svårhittad skylt som berättar att arbetet i riggen var farligt och att detta skallben tillhört en ej namngiven sjöman som fallit ner och dött av just det svåra krossår som här förevisas. Den här personen dog dessutom av allt att döma under tidigt 1900-tal. Helsingör ligger inom synhåll från den svenska kusten, men vår diskussion om mänskliga kvarlevor har tydligen inte hittat hit.

I foajén till Eesti Meremuuseum, Estlands statliga maritima museum, finns ingen sprit till salu. I stället domineras utrymmet av ett stort akvarium. Genom skimrande vatten och slanka fiskkroppar kan man skymta undren på andra sidan vattnet – inne i utställningen. Även detta museum är inrymt i en lokal med passande historik: i detta fall en gigantisk hangar, byggd 1917, som under sovjettiden huserade sjöflygplan. Det är 39 meter högt till taket som är välvt i tre mäktiga betongdomer och intrycket är nog så mäktigt även här. 

Besökarna i Helsingör leds neråt, här i Tallinn strävar museibyggnaden uppåt. Från entrén beger man sig upp på en rejäl mezzanin där flera spångar leder ut i det enorma lufthavet under domerna, utan en enda pelare. Museerna skiljer sig på många sätt. Museet i Helsingör är sparsmakat med äkta flytetyg medan de här finns i överflöd, cirka tvåhundra små och stora båtar, stående på golvet så där sju meter ner eller svävande i luften i tunna vajrar. Yrkesbåtar, fritidsbåtar, isjakter och kanoter, tiderna och användningsområdena blandas på ett frigörande vis. 

I centrum tronar ubåten Lembit, som tjänade Estland från trettiotalet, under andra världskriget och ända fram till 2011, då den togs ur bruk. 60 meter lång, 7,5 meter bred och ytterst mäktig ser den ändå inte oproportionerligt stor ut i denna gigantiska, 8 000 kvadratmeter stora sal. Ett stenkast från ubåten finns ett bärgat vrak av en medeltida kogg – även detta öppet och utan glas. I det fria rummet får besökaren ta in närmare tusen år av marin utveckling i ett enda svep med blicken. 

Här uppe på spången är möjligheterna till hands-on inte så stora. Men i museets bortre ände finns en alldeles äkta skeppsmast med vevlingar och rår. I toppen väntar en person redo att hjälpa sugna besökare att prova på det livsfarliga arbetet att klättra i riggen. Arbete som tog död på den stackars danska sjömannen under glaskupan. Här erbjuds dock skyddssele och hjälm. Att klättra kostar en slant extra utöver entréavgiften, men ambitionen imponerar. Att blicka ner mot ett skeppsdäck från toppen av en mast är en upplevelse där skräcken och fascinationen hela tiden söker övervinna varandra – jag vet för jag har varit där. 

Så var det ubåten Lembit – undertecknad vågar knappt sätta ord på förhoppningen att det ska vara tillåtet att gå ner i den. Så träder plötsligt ett par estniska tonåringar upp ur en lucka och bekräftar: jodå, välkommen ner till trängsel, oljedoft och den närhet till tidigare och andra sorters verkligheter som bara ett riktigt bra museum kan erbjuda. Britsarna är omänskligt smala och korta samt utspridda på de mest otänkbara ställen. Männen ombord fick ha sina sovplatser under torpedrör, bakom obegripliga maskiner och reglage, varsomhelst där det fanns en liten volym över. 

I anslutning till Lembit finns en presentation av Estlands flotthistoria och här får berättelsen en nationalistisk och inte minst heroisk anstrykning som är svår att stå ut med. Men det finns ju så mycket annat att ge sig hän åt under sjöflyghangarens välvda tak.

Även den nya basutställningen i Helsingör, Søfarer – 400 års danmarkshistorie, missfärgas av övertydlig nationalism som kan framgå av namnet. Där den estniska koncentreras till den militära delen, är den danska utställningen genomsyrad av just det danska. Visst, vi befinner oss på Danmarks maritima museum. Men förflyttning, gränsöverskridanden och kulturmöten finns i sjöfartens kärna – när berättelsen hela tiden vill betona det nationella blir känslan en smula däven. Vad Helsingörsmuseet dock lyckas med är att lyfta fram det mänskliga i sjöfarten. Här finns berättelser om de som valt att jobba på haven, kvinnliga och manliga, liksom livfulla beskrivningar av hur det kunde gå till på den tiden stora passagerarfartyg transporterade människor över Atlanten. Ombord på ubåten Lembit, eller uppflugen i skeppsmasten, blir upplevelsen av livet till havs handfast och konkret. I Helsingör blir den mer klassiskt museal men också mer fördjupad. 

Efter de personliga berättelserna har vi, i den kronologi som de danska utställningsmakarna valt, nått fram till historiens slut – skeppscontainern och den moderna, rationella sjöfarten. Men helt slut är det ändå inte, för i en liten installation återfinns sjökistan från utställningens början, nu i mikroformat. Jag har lärt mig läxan och lyfter givetvis på det lilla locket. Ett slurpande spolljud som från en toastol hörs och från en liten projektor kommer bilden av havets yta som virvlar ner i – ja vadå? Antropocen, kanske. 

Mårten Janson