Mumiernas gåta och museernas ansvar

Mumifierade kroppar väcker både fascination och obehag. I museernas mörka salar framstår de som suggestiva artefakter, men de har samtidigt varit människor som levt, älskat och dött. Mattias Berg undersöker den här balansgången – utifrån aktuella utställningar på Kalmar slott och Medelhavsmuseet samt boken Mummified av Angela Stienne.

Mumier är de mest suggestiva och efterfrågade museiföremålen. Varje arkeologiskt museum har sedan den västerländska upplysningen på 1700-talet velat ha sådana för att dra besökare, skapa laddning och inre rörelse: känslan av att förflytta sig i tid och rum. Själva grunden för den museala upplevelsen. Besökaren får se någonting främmande förbli obekant. Inte förklaras, lysas upp, utan snarare fördunklas. Ofta förevisat i mörka rum, till suggestiv musik och mer eller mindre autentiska hieroglyfer. 

Själv älskar jag denna närmast religiöst mystiska upplevelse. Minns hur jag som barn gapade åt mumier, utan att nog riktigt vilja förstå det jag såg. Vad som skakade om mig så samtidigt konkret och diffust, som en behaglig rysning. Säkert är det en av anledningarna till att jag ägnat stora delar av mitt yrkesliv åt museer. 

Genom åren har jag också besökt många egyptologiska samlingar både i Sverige och utomlands, privat eller på jobb, och gärna köpt en souvenir i shopen. Varför inte en liten kopia av Nefertitis byst från Berlin, eller Tutankhamons dödsmask från en vandrande internationell utställning med kopior av hela innehållet i den graven. Eller nästan vad som helst till rimligt pris.

Så jag är absolut en av dessa globala mumieföljare. Däremot har jag aldrig ens försökt att lära mig hieroglyfer, som något annat främmande språk, via kursverksamhet eller kvällstid på museum. Skjutit och skjutit på att anmäla mig, eftersom jag väl ha velat ha kvar detta obegripligt intressanta. Fascinationen utan förklaring. Få fortsätta att betrakta skrivtecknen från faraonernas högkultur som vackra bilder, gåtfulla konstverk i sin egen rätt, vilket man länge också gjorde i västerlandet. 

Inte minst efter att Napoleon tagit med drivor av mumifierade fåglar, katter och människor från sin militärt misslyckade expedition till Egypten 1799. Och innan Jean-François Champollion knäckte koden till hieroglyferna på 1820-talet. Med essentiell vägledning av Rosettastenen, som också rövades med av Napoleons expedition.

Här i Sverige finns den ståtligaste egyptologiska utställningen på Medelhavsmuseet i Stockholm. Bara nedstigningen är en upplevelse i sig. Först passera den bevarade ingången till kassavalvet i gamla Inteckningsbankens lokaler, med kugghjul och decimetertjock metall. Sedan trapporna nedåt, dekorerade med hieroglyfer ur boken ”Det som är i underjorden” längs väggarna: bokstavligen nedstiga i dödsriket. Där i dunklet, bland masker och fragment av skrifter och kanopkärlen för de inre organen, vilar mumierna.

Eller snarare – de mumifierade personerna, som det bör heta i dag. För i takt med den internationella debatten om vad vi egentligen ser på västerländska museer, och hur det kommit dit, har dessa utställningsobjekt blivit mindre av föremål och mer av människor. Eller lik. Mänskliga kvarlevor, helt enkelt och komplicerat. Vilket självfallet har fått mig och andra att skärskåda vår ofta okritiska mumievurm.

Detta har den egyptiskfödda konstnären Sara Sallam tematiserat i en installation som nu kan beskådas nere i Medelhavsmuseets dunkel. Tidigare har hon haft ett residens på museet. I hennes ”You Know My Name” betonar hon just att vad vi, jag, kallat mumier framför allt är individer. Att de hade namn, historia, familj, glädje och sorg.

Vad hon har gjort är lika konkret som idémässigt intressant. Framför allt slås jag av någon sorts svepningar framför valda delar av Medelhavsmuseets egyptologiska avdelning. Hur Sara Sallam täckt för det digitala obduktionsbord som visar mumifierade personers röntgade kvarlevor, liksom ett par av montrarna. 

I en av dem ligger installationens huvudperson. En mumifierad pojke, som troligen avled under romersk tid och länge ansågs vara en egyptisk prinsessa. Genom sånger och berättande i högtalarna låter Sara Sallam honom berätta sin historia för mamma. Vilket gör pojken underligt levande igen. Vi vet inte hans namn – men några gjorde det, givetvis: föräldrar, syskon och lekkamrater. I ett videoverk förser hon också arkivfotografier av pojken, under vägen från hans ”upptäckt” av en svensk präst på resa i Egypten 1860, med fläckar av det bladguld som täckte ansiktet men nu fallit av.

Så: ska museerna överhuvudtaget ställa ut mumifierade personer? Hur ska vi se på detta sätt att exploatera döda människor? Och hur kom de egentligen hit – till oss?

En av dem som trängt djupt in i frågorna är den franska kulturhistorikern Angela Stienne, som länge arbetat i England. Hennes intressanta bok Mummified har nyligen kommit även i pocket och handlar om hur och varför mumifierade personer från Egyptens högkultur hamnade på västerländska museum. En på sätt och vis lika makaber process som om vi hade tömt våra egna bårhus och ställt ut i montrar.

För Stienne är hela den här historien också både förvirrande och förnedrande. Hon delger oss många av de uppfattningar, och missuppfattningar, som omgivit dessa döda människor ända sedan de började fylla först kuriosakabinett och därefter museer. 

En av dem är idén om Den vita mumien. Alltså tanken, med åtföljande vilda debatter under framför allt början av 1800-talet, om att högkulturens egyptier inte kunde ha haft någon annan hudfärg än vit. Eftersom de bland annat uppvisade byggnadskonst och förfinade ceremonier som pekade på släktskap med andra civiliserade folkslag – som antikens greker och romare – snarare än Afrikas svarta befolkning.

En annan är hur avtäckandet eller avklädningen av de mumifierade personerna varit del av en kulturhistorisk underhållningsindustri. Och att även moderna röntgenundersökningar av dessa människor skulle kunna ses som ett besläktat övergrepp, bara med andra metoder.

Med Angela Stiennes bok som sällskap på bussen, mollklangen av Sara Sallams installation, liksom eftertankar kring min egen livslånga hänförelse inför ”mumiernas gåta”, beger jag mig till Kalmar slott. Där visas utställningen Egyptiska mumier. En resa till odödlighet.

Och som museiupplevelse är det mycket som fungerar. Lokalen, slottet, är lysande som arena för intryck och betraktelser under det höga taket. Utställningen är luftig på gränsen till gles. Vilket ger besökaren tid och rum att smälta vad som visas, från den inledande kartan över det forntida Egyptens historiska utbredning och vidare inåt. Montrarna är väl belysta med närbelägna pedagogiska texter så att man inte behöver leta efter information.

Vad vi ser är ett antal mumifierade kroppar, stentavlor, amuletter, gravföremål och diverse andra arkeologiska fynd som pekar på de gamla egyptiernas religiösa sedvänjor och dödsriter. Mycket av detta har aldrig tidigare visats i Sverige. Utställningen är ett inlån från Florens egyptiska museum, som fick stora delar av sin samling genom den så kallade Fransk-toskanska expeditionen under ledning av Champollion – han som knäckte koden till hieroglyferna – på slutet av 1820-talet. 

De lindade gestalterna är som alltid mest slående. Länge står jag framför kvinnan utan namn i första rummets monter. Läser på skylten att analyser av hennes skelett pekar på att hon troligen dog under en förlossning. Kan inte slita mig, drabbas, på ett samtidigt barnsligt storögt och vuxet vemodigt vis. Prövar olika tilltalsnamn för att se om hon reagerar, innan jag lyckas ta mig därifrån.

Lite längre in i utställningen finns vad som emligt skylten är en ”falsk mumie”: en falk som mumifierats för att likna ett nyfött människobarn. Och montern med gudinnorna som vakar över kanopkärlen från Egyptens så kallade Sentid (år 664–332 före vår tideräkning) , där de inre organen förvarades, är hisnande suggestiv. Med kalkstenen glimrande i den mörka montern – och inristade hieroglyfer som, av någon anledning, här saknar mening.

Utställningen rymmer också en pedagogiskt fantasifull barnavdelning och en originell sektion som behandlar skönhetsgudarna Nefertum och Seshat. Den förstnämnde en manlig krigsgud som brukade avbildas med människokropp och lejonhuvud, men också parfymernas beskyddare. Den sistnämnde en gudinna, beskyddare av skrivkonsten, som kunde avbildades som en sminkös i färd med att smycka ut heliga djur. 

Men utställningens huvudsakliga inriktning är nya upptäckter kring hur bevarandet av kropparna gjordes rent tekniskt. I en film på utställningen berättar den vetenskapligt ansvariga på Florens egyptiska museum om detta forskningsfokus. Det gör utställningen intressant, men också lite steril. Får mig att börja tänka på ett typiskt antropologiskt studium över infödingars egendomliga sedvänjor.

Den känslan – av ännu en kulturhistorisk obduktion – får jag kämpa med igenom hela Kalmar slotts ambitiösa och vackra utställning. Trots att guiden, som leder visningen jag startar med att följa, uttryckligen ber oss att inte tänka på mumier som döda kroppar utan en gång levande människor på jakt efter odödlighet. Trots att jag skänker den lindade personen i första rummet en tanke, även om vi inte vet heller hennes namn.

När jag sedan vandrar i salarna på egen hand, fram och tillbaka, tar olika vägar genom utställningen, både stiger och sjunker min fascinerade frustation. För vad jag känner, kanske främst efter läsningen av Angela Stiennes drastiska genomgångar, är något som egentligen gäller alla egyptologiska utställningar jag sett åtminstone i Sverige. Inte minst själva kronjuvelen nere i Medelhavsmuseets kassavalv där besökaren också bjuds in till storögda betraktelser av dessa döda kroppar.

Vad jag börjar drömma om är något som i stället sätter ljuset på allt detta problematiska. Det faktum att vi framhärdar i att ställa ut döda egyptiska människor som föremål i montrar; att museer, medier och även jag själv fortfarande kan använda ordet mumier i stället för mumifierade kroppar. Alltså en mer vinklad utställning om dessa våra bokstavliga skelett i garderoben. Som berättar hur de kommit till museet, behandlats, klätts av och dissekerats genom historien. Som väcker diskussion och eftertanke: ställer svåra frågor lika mycket till besökarna som till museet självt.

Kanske är det för mycket begärt av museisektorn. Att dessa ekonomiskt sköra kulturinstitutioner skulle anta en sådan mer aktivt debatterande roll, i tider av krympta anslag och skärskådade uppdrag. Men det vore onekligen spännande om någon vågade försöka – och tog upp den mumifierade människans kastade handske. 

Mattias Berg

Mattias Berg är frilansande kulturjournalist och författare – och upphovsperson till Sveriges Radios programserie Museernas hemligheter.