Hur ska vi minnas en minnesinstitution?

Hur ska vi minnas en ”minnesinstitution” som Etnografiska museet i Stockholm? Frågan har aktualiserats eftersom Riksbankens jubileumsfond har avsatt en betydande summa pengar för att besvara den. I projektet Att väcka föremålen till liv – och utmana museernas koloniala historier ska nämligen den etnografiska samlingen i Stockholm avkolonialiseras. I en essä i tre delar tar sig Johan Hegardt an Etnografiska museets historia och hur den bör förstås i relation till kolonialism och dekolonisering.

Inledningsvis sätter Hegardt Världskulturmuseernas projekt i relation till aktuell postkolonial forskning. I del två kommer han att redogöra för den etnografiska samlingens tillkomsthistoria, hur den förändrades under sin omvandling från naturaliesamling till etnografisk utställning och slutligen formaliserades som ett eget museum. I den avslutande delen sätter Hegardt 1980-talets tongivande New Museology i relation till etnografen Erland Nordenskjölds tankar om museiverksamhet för drygt hundra år sedan.

Projektbeskrivningen för Att väcka föremålen till liv är signerad av Världskulturmuseernas dåvarande överintendent Ann Follin tillsammans med projektledare Rani Kasapi, avdelningschef för Innehåll och lärande.¹ Finansieringen från Riksbankens jubileumsfond utgår inte till ett regelrätt forskningsprojekt, utan är en del av den särskilda satsningen RJ Konst och kultur. De sju projekten, varav tre har eller ska resultera i museiutställningar², följer andra rutiner än forskningsprojekt – bland annat får man inte veta vilka de sakkunniga är. 

Att väcka föremålen till liv

Syftet med projektet är ”att gestalta Världskulturmuseernas roll i koloniala strukturer och praktiker, där mänsklighetens gränser ofta dragits godtyckligt och våldsamt.” Projektet handlar således inte enbart om Etnografiska museet utan om hela Världskulturmuseerna, det vill säga Etnografiska museet, Östasiatiska museet och Medelhavsmuseet i Stockholm samt Världskulturmuseet i Göteborg. Projektet pågår från januari 2024 till juni 2027. I denna text uppehåller jag mig enbart vid den etnografiska samlingen i Stockholm.

I projektbeskrivningen kan man läsa att forskning har tydliggjort att ”insamling och tidigmodern vetenskap är sammanvävda med den koloniala historien. Genom den kan vi bättre förstå våra museers historia och också synliggöra den exploatering av människor och natur som en gång var grundelement i samlandets praktik.” (s. [5]) 

Resonemanget återkommer i projektbeskrivningen, som överlag innehåller brister och svepande generaliseringar vad gäller kolonialismens och de europeiska museernas historia.

I den postkoloniala kontexten är decolonization ofta en fråga om ett multiplicerande av de marginaliserade med konsekvensen att olika intressen omedelbart kommer i konflikt med varandra.³

Begreppet ”Den tidigmoderna tiden” är ett västerländskt kronologiskt begrepp, så även begrepp som kolonialism och postkolonialism. Syftet med dessa begrepp är att ordna historien genom att dela in tidsflödet i olika epoker. Det var detta som Johannes Fabian påpekade 1983 i sin bok Time and the Other om hur antropologin skapade sitt objekt.⁴

Projektet Att väcka föremålen till liv bygger in sig i sin egen kritiska logik och blir därmed motsägande. Det är ett vanligt problem inom postkolonial kritik: kritiken bygger på samma premisser som kritiseras. Postkolonial kritik och även postkolonial teori är emellertid mycket spretande och tillsist handlar det om den vetenskapliga kvaliteten.⁵

Från ett kronologiskt perspektiv är allt givetvis sammanvävt under en viss tidsepok och det är därför en truism att hävda att den tidigmoderna vetenskapen skulle vara sammanvävd med den koloniala historien. Påståendet att den tidigmoderna vetenskapen var särskilt sammanvävd med kolonialismen behöver beläggas. Här kan noteras att Johannes Fabian gör en tydlig gränsdragning mellan kolonialism och forskning.⁶

Utöver detta är det väsentligt att förstå att den tidigmoderna tiden tog slut i samband med den franska revolutionen 1789. Begreppet tidigmodern kom till svenskan från engelskans early modern period.⁷ Att vi bättre skulle förstå våra museers historia genom just den tidigmoderna epoken går därmed att ifrågasätta. År 1789 fanns knappast några museer i den meningen vi tänker oss dem idag. Möjligen kan det sena 1700-talets British Museum passa in i dagens internationella mallar.⁸ För övrigt handlade det om kunstkammer och kuriositetskabinett, som med varierande framgång försökte filosofiskt omfamna universum. Ole Worms kabinett i Köpenhamn är välkänt.⁹ Det var först under andra halvan av 1800-talet som museerna började ta den form de har idag.¹⁰

Om vi ska följa projektbeskrivningen byggde således samlandets praktik under den tidigmoderna epoken på exploatering av människor och natur. Var det just under denna epok som exploateringen var som värst? Vad hände sedan? Fram till 1789 fanns inget etnografiskt museum i Stockholm och den etnografiska samlingen tillhörde Vetenskapsakademien och bestod av en handfull föremål. 

Om vi vidgar perspektiv kan det nämnas att Captain James Cook (1728–1779) kartlade södra Australien 1770 och gav namn åt en plats där dagens Sydney ligger, nämligen Botany Bay. Platsen fick sitt namn efter två botaniker, svensken och Linnélärjungen Daniel Solander (1733–1782) och britten Joseph Banks (1743–1820). Solander kom ursprungligen från Piteå. Under resan samlade de 30 000 prover från ungefär 3 000 arter varav 1 600 var okända för vetenskapen.¹¹ På Etnografiska museet finns idag viktiga samlingar från dessa expeditioner. Koloniseringen av Australien tog fysisk form först 18 år senare när The First Fleet anlände i januari 1788, med 736 fångar, vara av ett par hundra var kvinnor.¹²

Projektet Att väcka föremålen till liv lider också brist på kritisk nyansering. Framför allt saknas insikter i det postkolonialas komplexiteter. I sin bok On the Postcolony visar Achille Mbembe hur komplex kolonialismen var och hur komplex postkolonialismen i Afrika är idag samt hur förenklat många västerländska akademiker, politiker och intellektuella har betraktat kontinentens ansatser att orientera sig i kolonialismens historia samt inom den postkoloniala kontexten.¹³

De svepande och generaliserande perspektiven i projektbeskrivningen återfinns redan i det inledande citatet: ”Without connection to the community, our objects lay silent […], without us being present with them, they stay asleep.” Citatet är från Kimberley Moulton, som beskriver sig själv så här: ”I am a proud Yorta Yorta woman, curator and writer and Senior Curator South Eastern Aboriginal Collections at Museums Victoria”.¹⁴

Moulton är tidigare anställd på Museum Victoria i Australien och ansvarade för museets samling av föremål från ursprungsbefolkningen. Yorta Yorta beskriver sig så här: ”The Yorta Yorta Nation Aboriginal Corporation (YYNAC) is comprised of peoples with undeniable bloodlines to the Original Ancestors of the Land of the Yorta Yorta Nation. These bloodlines link Yorta Yorta peoples’ past, present and future to one another, with traditional laws, customs, beliefs and sovereignty intact”.¹⁵

Detta kallas för strategisk essentialism, ett begrepp myntat av Gayatri Spivak.¹⁶ Essentialism och nationalism är annars kraftigt kritiserat inom postkolonial kritik och teori.¹⁷ Etnografiska museet har inga föremål kopplade till Yorta Yorta och har för övrigt inget med folkgruppen att göra, så varför citatet?

I projektbeskrivningen verkar man ha vänt på Fabians kritik i Time and the Other. Om antropologen i sin analys förflyttade sitt objekt bakåt i tiden, trots att personen var fullt närvarande framför antropologen, har det historiska objektet i projektet i Att väcka föremålen till liv flyttats in i nuet och aktiverats som ett samtidspolitiskt objekt med vilket man kan göra vad som helst. Jag menar att detta resulterar i vulgär presentism och ett våldsamt utnyttjande av det etnografiska objektet.

Presentism

I inledningen till boken Rethinking time. Essays on history, memory, and representation görs ett försök att definiera vår tids historieskrivning.¹⁸ Vad som framkommer är en historieskrivning upptagen med nuets roll i den historiska betraktelsen. Ruin och Ers betonar att historieskrivandet redan är inskrivet i historieskrivandet. Det finns därför ingen distinktion mellan historien och att skriva historia. Frågan har förts vidare, påpekar författarna, inom bland annat postkolonial kritik med den givna slutsatsen att det har betydelse vem det är som skriver historia. Därmed uppstår frågan hur historia används? De tunga ideologierna och det så kallade masternarrativen har i linje med dessa frågor utsatts för prövande kritik. 

Historikern François Hartog har dragit slutsatsen att det är nuet som dominerar och det därför inte finns någon skillnad mellan förr och nu; all historia är samtidshistoria. Han har kallat detta för presentism.¹⁹ Detta innebär att idén om en linjär historia, orsak och verkan, samt en enhetlig förståelse av tid, som den traditionella historieskrivningen har varit byggd på, förkastas. Konstvetaren Dan Karlholm har i boken Konsten är emellertid avfärdat Hartog med följdfrågan vad nuet kan tänkas vara.²⁰

Problemet med den presentistiska definitionen av historia är att det förflutna flyter upp i nuet som ett ”past in the present”. Det förgångna blir därmed en del av nuet och eftersom nuet är politiserat och ständigt utsatt för förhandlingar blir historien lika politiserad och omförhandlad som nuet självt. Om nuet härbärgerar all historia och kanske till och med hela det förflutna kan vem som helst lyfta fram vilka historier som helst, som passar just den personens politiska retorik. Detta har vi under de senare åren sett skrämmande exempel på.

Jag vill således understryka att presentismen – eller det ofrånkomliga faktum att det är vi som är vid liv som skriver historia – grovt har vulgariserats, framför allt av olika politiska ytterlighetsgrupperingar, men även bland minoriteter. För dessa olika grupperingar blir historiska oförrätter till faktiska händelser i nuet. Eftersom tiden är upphävd inom presentismen kan således allt blandas samman till en samtidspolitisk kompott (eller komplott). 

Om vi överför resonemanget till de etnografiska samlingarna klarnar bilden. Den presentistiska aspekten av sådana samlingar började ta from under 1980-talet. I sin bok Routes. Travel and translation in the late twentieth century närmar sig James Clifford frågan och här framkommer en besynnerlig historia. Clifford befinner sig på Portland Museum of Art, Portland, Oregon i USA. Året är 1989 och museet är i behov av en uppfräschning. Framför allt gäller detta Rasmussensamlingen (the Axel Rasmussen Collection). Ett stort antal personer är samlade i museets källare, bland dem äldre personer som representerar de klaner från vilka föremålen härstammar. För Clifford blir mötet intressant därför att dessa äldre personer inte primärt är intresserade av själva föremålen. Även om de visade respekt och aktning inför föremålen var det annat som drog, nämligen deras förmåga att vara, som Clifford skriver, ”aides-mémoires”. Problemet var inte att föremålen fanns förvarade i Portland Museum of Art. Problemet var att museet hade definierat dem som konst, när det snarare handlade om historiska dokument.²¹

Karlholm har i sin tidigare nämnda bok Konsten är visat hur konstverket är i en pågående förhandling med omvärlden och hur nya kopplingar uppstår mellan konstverken och deras omvärld. Jämförelsen med föremålen i Portland är slående. Dessa ting har nämligen en strikt avgränsning mot yttervärlden och kan enbart förstås av de som behärskar koderna. Utifrån Cliffords beskrivning är objekten historiska dokument. De är bärare av berättelser från förr och inte presentistiska, tolkningsbara samtidsobjekt. De kan till exempel, för att återkoppla till projektet Att väcka föremålen till liv, inte användas för att provocera en publik i samband med en avkolonialiseringsprocess. De kan helt enkelt inte avkolonialiseras eftersom de inte är kolonialiserade. Vad Cliffords exempel visar är att etnografiska objekt är narrativa historiska dokument införlivade i en museal bevaringspraktik snarare än förhandlingsbara konstobjekt. Kompetent etnografi förstår sådant och har förmåga att uttrycka detta.

Avkolonialisering

Postkolonialism ska inte likställas med efter-kolonialism. Postkolonialismen bär nämligen med sig aspekter av kolonialism. Vad betyder avkolonialisering och hur går det till? Tidigare skrev jag att ”decolonization” ofta är en fråga om ett multiplicerande av de marginaliserade med konsekvensen att olika intressen kommer i konflikt med varandra.²² Men en mer grundläggande definition av begreppet handlar om att mellan 1945 och 1960 uppskattas närmare 40 nationer med en total befolkning på 800 miljoner människor – en tredjedel av världens dåvarande befolkning – ha nått frihet från det koloniala systemet.²³ I en serie av böcker är det denna process som menas med ”decolonialization”.²⁴ Men vad som avses med den etnografiska samlingens ”avkolonialisering” är oklart. I projektansökan är begreppet oproblematiserat. 

I artikeln ”Digitization Is Not Decolonization” (Museum Worlds, 2024) undersöker Laura Gibson hur avkolonisering kan ta sig uttryck i museisammanhang.²⁵ Enligt Gibson handlar avkolonialisering om att frigöra det etnografiska objektet från dess koloniala arv, vilket inkluderar all västerländsk epistemologi och museologi. Etnografiska objekt är således infångade i en kolonial epistemisk bur och måste, enligt Gibson, återges deras etniska, metafysiska och transcendentala krafter och därmed lyftas ut ur varje form av museal struktur.²⁶ Detta innebär att föremålen inte kan placeras på ett museum överhuvudtaget. Låt mig återigen citera Yorta Yorta: ”These bloodlines link Yorta Yorta peoples’ past, present and future to one another, with traditional laws, customs, beliefs and sovereignty intact”. Detta är de facto vad avkolonialisering i dag syftar till. I Cliffords exempel var kraven inte i närheten av detta. Om det är denna slags avkolonisering som åsyftas i Att väcka föremålen till liv blir det obegripligt hur projektet på ett övertygande sätt ska kunna genomföras. 

I min nästkommande essä ska jag titta närmare på Vetenskapsakademien, Riksmuseet och tillkomsten av den etnografiska samlingen – vad kännetecknar egentligen den samling som Världskulturmuseerna vill avkolonisera?

Johan Hegardt

Noter

1. Projektplanen finns tillgänglig på Världskulturmuseernas webbplats: https://www.varldskulturmuseerna.se/siteassets/pdf/vision/att-vacka-foremalen-till-liv_ansokan-rj-konst-och-kultur.pdf ↩︎
2. Utställningen Apokalyps på Göteborgs konstmuseum är recenserad i Utställningskritik #1 2025. Utställningen Till havet! på Nationalmuseum öppnar i september 2026. Sara Sallams konstinstallation Between Us, Only Rapture på Medelhavsmuseet är ” den första i en serie gestaltningar och utställningar inom ramen för projektet Att väcka föremålen till liv – och utmana museernas koloniala historier” och är recenserad i Utställningskritik #3 2025. ↩︎
3. Moore-Gilbert, Bart 1998. Postcolonial theory: Contexts, practices, politics. London & New York: Verso, s. 198. ↩︎
4. Fabian, Johannes 2002/1983. Time and the other: How anthropology makes its object. New York: Columbia University Press. ↩︎
5. Se t ex Williams, Patrick & Laura Chrisman (eds.) 1994. Colonial discourse and post-colonial theory. A reader. Pearson Edition; Moore-Gilbert 1998; McLeod, John 2000. Beginning postcolonialism. Manchester: Manchester University Press. ↩︎
6. Fabian, Johannes 2007. Memory against culture: Arguments and reminders. Durham & London: Duke University Press.  ↩︎
7. Nordin, Jonas Monié 2020. The Scandinavian early modern world: A global historical archaeology. London & New York: Routledge. ↩︎
8. Wilson, David M. 2002. The British museum: A history. London: The British Museum Press.  ↩︎
9. Wilson, David M. 2002, s. 23. ↩︎
10. Murray, David 1904. Museums. Their History and their Use. Glasgow: James MacLehose and Sons. Publishers to the University; Bennett, Tony 1995. The birth of the museum: History, theory, politics. London and New York: Routledge; Bennett, Tony 2004. Pasts beyond memory: Evolution, museums, colonialism. Lodon & New York: Routledge. ↩︎
11. Hughes, Robert 2003/1986. The Fatal Shore. London: Vintage books, s. 55. ↩︎
12. Hughes, Robert 2003/1986, s. 71. ↩︎
13. Mbembe, Achille 2001. On the postcolony. Berkeley, Los Angeles, London: University of California Press; se även Fabian 2007. ↩︎
14. Kimberley Moulton, https://museumsvictoria.com.au/about-us/staff/kimberley-moulton/, (tillgänglig 19 april 2025). ↩︎
15. Yorta Yorta, https://yynac.com.au/ (tillgänglig 20 april 2025), min kursivering) ↩︎
16. ”Gayatri Spivak’s Strategic Essentialism: Meaning & Examples”, https://www.literatureandcriticism.com/strategic-essentialism/, (tillgänglig 23 januari 2026). ↩︎
17. Bhabha, Homi K 1994. The location of culture. London: Routledge; Bhabha, Homi K. (ed.) 2006 (1990). Nation and narration. London and New York: Routledge. ↩︎
18. Ruin, Hans & Andrus Ers (eds.) 2011. Rethinking time: Essays on history, memory, and representation. Södertörn philosophical studies 9. ↩︎
19. Hartog, François 2015. Regimes of historicity. Presentism and the experience of time. New York: Columbia University Press. ↩︎
20. Karlholm, Dan 2024. Konsten är: Essäer om konstverk och konststudier. Göteborg & Stockholm: Makadam. ↩︎
21. Clifford, James 1997. Routes: Travel and translation in the late twentieth century. Cambridge, Massachusetts; London, England: Harvard University Press. ↩︎
22. Moore-Gilbert 1998, s. 198. ↩︎
23. Barraclough, Geoffrey 2004. ”The Revolt Against the West.” In Prasenjit Duara (red.). Decolonization: Perspectives from now and then. London & New York: Routledge, s. 118–131. ↩︎
24. More-Gilbert 1998; Mcleod 2000; Lomba, Ania et. al (eds.) 2005. Postcolonial studies and beyond. Durham & London: Duke University Press. ↩︎
25. Gibson, Laura 2024. ”Digitization Is Not Decolonization. South Africa’s Amagugu Ethu Museum Project and Colonial Documentation in Digital Times.” Museum Worlds: Advances in Research 12, 31–46. ↩︎
26. Gibson, Laura 2024. ↩︎