Den etnografiska samlingens tillkomsthistoria

En avkolonialisering av den etnografiska samlingen riskerar att med våldsam kraft förgöra dess komplexa historia, menar Johan Hegardt. I denna essä tecknar han samlingens tillkomstprocess och menar att det förmoderna samlandet inte kännetecknas av kolonialismens brutala logik.

I min föregående essä Hur ska vi minnas en minnesinstitution? riktade jag kritik mot idén om en avkolonialisering av den etnografiska samlingen, vilket projektet Att väcka föremålen till liv – och utmana museernas koloniala historier har för avsikt att göra. Jag menar att något sådant inte är görligt. Istället kommer det att med våldsam kraft förgöra samlingens komplexa historia. I den här essän vill jag därför visa vikten av att istället fördjupa kunskapen om den etnografiska samlingen och dess tillkomstprocess.

Vetenskapsakademien och Riksmuseet

Den andra juni 1739 bildades Vetenskapsakademien i Riddarhuset i Stockholm av följande fem personer: Jonas Alströmer, Sten Carl Bielke, Anders Johan von Höpken, Carl von Linné och Mårten Triewald. De skulle egentligen ha varit sex, men Carl Wilhelm Cederhielm kunde inte närvara.

Två år senare accepterade Fredrik I (1676–1751) akademien och den blev därmed Kungl. Vetenskapsakademien. Akademien är den näst äldsta av de svenska akademierna. Äldst är Kungl. akademien för de fria konsterna, eller Ritakademien som den också kallades, som grundades 1735, eftersom behoven av arkitekter och konstnärer var skriande i samband med uppförande av det ny slottet efter den förödande branden 1697. Huvudarkitekten var Carl Gustaf Tessin (1695–1770).

Grundtanken med Vetenskapsakademien var att utveckla samhället ekonomiskt. Alströmer (1685–1761) var en industri- och adelsman känd för att sprida potatisen över Sverige. Greve Bielke (1709–1753) var politiker och forskare med ett fokus på jordbruk. Cederhielm (1705–1769) var även han adelsman, politiker och forskare samt författare av artiklar i Vetenskapsakademiens skrifter. Greve von Höpken (1712–1789) var politiker med ett intresse för konst och kultur. Han blev akademiens första sekreterare och är författaren bakom akademiens första stadgar. År 1753 fick han i uppgift av drottning Lovisa Ulrika (1720–1782) att skriva stadgarna för Kongl. Swenska Witterhets Academien, som sedermera genom Gustav III blev Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Greve Höpken intog för övrigt den första stolen i den samtidigt nybildade Svenska akademien. Carl von Linné (1707–1778) behöver ingen närmare beskrivning. Mårten Triewald (1691–1747) var tillskillnad från de övrig inte adelsman, utan affärsman, ingenjör och fysiker med stort inflytande.¹

Vetenskapsakademien fick ett brett anslag, men huvudfokus var som sagt på den ekonomiska utveckling inom industri, jord- och skogsbruk. Akademiens ledamöter hävdade att vetenskapen var nyckeln till social och ekonomisk utveckling. Vid ett tillfälle övervägde man till och med att kalla akademien för Oeconomisk Wetenskaps Socitet.²

Detta är samtidig startpunkten för en av världens största och äldsta etnografiska samlingar. Men varför etnografi inom en akademi som arbetade för vetenskap, ekonomisk och social utveckling? 

Svaret på frågan finns i Vetenskapsakademins och Naturhistoriska riksmuseets historia. Till att börja med växte den naturhistoriska samlingen fram inom Vetenskapsakademien, men saknade koppling till ett museum. Vetenskapsakademien var (och är) inget museum. Det handlade därför om en namnlös samling av i huvudsak zoologiska föremål. Detta förändrades år 1819 när Carl XIV Johan fick en stor donation från friherre Gustaf von Paykull (1757–1826). Donationen var öronmärkt för ett nytt naturhistorisk riksmuseum. Von Paykull var förmögen och hans samling av däggdjur, insekter, fiskar och fåglar var betydande.³

Även om donationen gick till Vetenskapsakademien och var organiserad av den skulle samlingen inte tillhöra Akademien. Istället fick donationen namnet Riksmuseet, men placerades under Vetenskapsakademiens överhöghet och i Akademiens byggnad på Drottninggatan i Stockholm. Trots detta var samlingen noga avskild från Vetenskapsakademiens egen samling av zoologiska föremål. 

Vetenskapsakademiens samling införlivades först 1841 med Riksmuseets samlingar. Nu inordnades också samlingarna under fem avdelningar med var sin intendent: botaniska avdelningen, mineralogiska avdelningen, entomologiska avdelningen samt den evertebrata avdelningen, som skiljdes från den vertebrata huvudsamlingen. Detta var av betydelse för museets framtid som forskningsinstitution och i och med denna omorganisation blev Riksmuseet också ett etablerat museum.⁴

Inne i denna organisation med fokus på naturalier hade det sedan 1739 pågått ett märkligt parallellsamlande av etnografiska föremål. Vid omorganisationen 1841 knyts den etnografiska samlingen till den vertebrata (ryggradsdjur) samlingen och placeras bakom glas. I vår presentistiska samtid kan vi förstås göra en stor sak av att samlingen var sammanförd med ryggradsdjuren, men det har enbart att göra med att samlingen växer fram parallellt med de naturhistoriska samlingarna samt det faktum att den etnografiska samlingen behandlas ytterst styvmoderligt av både Vetenskapsakademien och Riksmuseet.⁵

DNR 1748:01 och den etnografiska samlingens tillväxt

Mellan åren 1739 och 1841 pågick samlandet av etnografiska föremål i skymundan. Det skulle dröja ytterligare 59 år innan den etnografiska samlingen fick en egen intendent. År 1900 tillträdde nämligen Hjalmar Stolpe (1841–1905). Nu likställdes samlingen med Riksmuseets övriga avdelningar.⁶

Stolpe var en ovanlig person, som bland annat hittade Birka, en boplats från vikingatiden. Men Stolpe var också etnograf och medgrundare av Svenska Sällskapet för Antropologi och Geografi. Han arrangerade Den allmänna etnografiska utställningen 1878–1879 och deltog i fregatten Vanadis resa runt jorden 1883–1885, med uppgift att samla etnografiskt material till ett svenskt etnografiskt museum. Resultatet visades på Vanadisutställningarna i Stockholm och Göteborg 1886 och 1887. År 1900 tillträdde han som sagt tjänsten som intendent och blev senare professor. Under den här tiden fanns en stark vilja att skapa ett självständigt etnografiskt museum, vilket Stolpe arbetade för. Han var också mån om att ett etnografiskt museum skulle ha en folkbildande uppgift och lära allmänheten om de olika folkslagens karaktärsdrag.⁷ Stolpe var inspirerad av Artur Hazelius utställningstänkande där det dagliga livet hos olika folkgrupper beskrevs.⁸ Det skulle dock dröja till 1930-talets mitt innan den etnografiska samlingen fick sitt museum, men då var Hjalmar Stolpe sedan länge död.

Under rubriken Gåvor till Natural Cabinettet kan man läsa om ackumuleringen av etnografiska föremål mellan åren 1739 och 1800. Författaren är Conrad Qvensel (1767–1806). Det första föremålet som donerades till den nybildade akademien var emellertid inte ett etnografiskt föremål, utan en svamp: ”Herr Ahlström sedermera Ahlströmer skänckte en svamp Clavaria ramosissima cornu copiae.” Det lär ha handlat om en svamp som vuxit på ett skepp. Svampen är emellertid förlorad. 

Idag uppgår Riksmuseets samling till cirka 11 miljoner föremål.⁹ Det betyder att Riksmuseet har tagit emot i genomsnitt 38 328 föremål från hela världen varje år sedan 1739 (2026). Det är en hisnande insamlingstakt. 

Ytterligare tre naturalier inkommer till samlingen 1739 samt ett par arkeologiskt objekt: ”Herr Ehrenpreus Ricksråd m.m – Ramus plicatilis Abietis – kruka, innehållande Ben – fundne i en Ättehög jämte en brynsten och så kallad Thorsvigge fundne äfven i en ättebacke.”

Redan 1742 får akademien sina första etnografiska föremål, nämligen en kinesisk ”vichtskål” och en ”decimal räkningssätt utaf träd” donerade av Salomon von Otter (1693–1745), som vid tiden är preses för akademien. Dessa gåvor finns inte upptagna i Qvensels förteckning eller i Etnografiska museets generalkatalog, utan finns enbart nämnda i Vetenskapsakademiens protokoll från 1742. 

Qvensel skriver: ”1748: Hr Bröms? – Amiralit. Capit. – Chinesiskt Wackttorn i modell af ben, + samt 3:ne besynner. trädväxter hvilcka hjelpte af konsten, kunde anses likna folck och drakar.”

I Etnografiska museet samlingar har detta vakttorn samlingsbeteckningen 1748:01 och är, om jag har förstått rätt, det första för samlingen registrerade föremålet. År 2025 uppgår den etnografiska samlingen till 220 000 föremål. Det innebär att samlingen har utökats med i snitt 780 föremål från hela världen varje år sedan 1739. 

I Etnografiska museets Generalkatalog för åren 1736 till 1850 finns dock ett nummer som föregår Bröms gåva, nämligen 1736:1, som är en samling av 17 föremål från Delawareindianer skänkt av Samuel Hesselius (1692–1753).¹⁰ Hesseliusvar pastor vid svenska kyrkan i Wilmington, Delaware, åren 1722–1731.¹¹ Föremålen finns inte upptagna i Qvensels lista. 

Majoriteten av de 220 000 föremål som samlingen innehåller idag insamlades dock inte under den förmoderna tiden, det vill säga i detta fall mellan 1739 och 1800, utan långt senare när missionärer, affärsmän och forskare mer explicit började skänka föremål till Vetenskapsakademiens etnografiska samling. Detta är viktigt att hålla i minnet, eftersom projektet Att väcka föremålen till liv – och utmana museernas koloniala historier uppenbarligen har fokuserat på just den förmoderna perioden. 

Generalkatalogen för åren 1736 till 1850 visar således att det under slutet av den förmoderna tiden enbart insamlades 19 nummer. Av dessa är sex från Kina och ett från Japan. Sammantaget innehåller dessa 19 nummer 243 föremål, varav 101 kommer från Linnélärjungen Anders Sparrman (1748–1820). Sparrman var med på Cooks andra resa. På Etnografiska museets hemsida beskrivs han så här: 

”Anders (Andreas) Sparrman, naturforskare, professor vid Collegium Medicum från 1790. Linnélärjungen S. reste till Kina 1765–67 som skeppsläkare. Han reste till Sydafrika, Kaplandet och Godahoppsudden 1772. Åren 1772–75 deltog han som naturalhistoriker på James Cooks resor i Stilla havet och Södra ishavet och fortsatte därefter sina undersökningar i Kaplandet (Sydafrika). Efter hemkomsten med rika, främst zoologiska samlingar (nu i Naturhistoriska riksmuseet), var S. föreståndare för Vetenskapsakademiens naturaliekabinett 1777–98. Under 1780- och 90-talen vändes hans intresse alltmer mot slavfrågan, som upptagit honom alltsedan tiden i Kap. Han kunde 1787 under en resa till Västafrika med de likasinnade C.B. Wadström samt officeren och kemisten Carl-Axel Arrhenius (1757–1824) på plats studera slavhandeln.”¹²

Wadström, Arrhenius och Sparrman tillhörde slaveriabolitionisterna. Sparrman dog i armod. 

Under den här perioden finner vi många människoöden, som hofrättsadvokat Edenström, Hertig Carl, agenten Carl Dreyer (Dreijer) eller Samuel Fahlberg, som beskrivs så här på Etnografiska museets hemsida: ”Ämbetsman, läkare, ingenjör med lantmäteridir:s titel. Hedersdr. vid Uppsala univ. 1796. Tjänstgjorde på ön S:t Barthélemy, Västindien. Bedrev där under politiskt orolig tid politiska konspirationer. Insamlat föremål från norra Sydamerika under sent 1700-tal. och många fler”.¹³

Han finns också med på Qvensels lista, vilket dock inte Carl Dreijer gör, oberoende stavning. Agent Dreijer beskrivs så här på Etnografiska museets hemsida:

”Carl Dreijer, född 31 maj 1770 i Sankt Nikolai församling i Stockholm, död 23 oktober 1802 på Sankt Barthélemy, var en svensk plantageägare och handelsagent […] 1791 befann han sig i London på uppdrag av sin far. 1794 utnämndes han av styrelsen i Svenska Västindiska Kompaniet till assistent till dåvarande handelsagenten på Sankt Barthélemy, Gustaf Wernberg. Han blev kompaniets agent där 1796. 1797 är han upptagen som medlem av Svenska Frimurare Orden och dess kapitel på ön. Han lät bygga en plantage utanför Gustavia. I september 1802 begärde han avsked på grund av sjukdom och den 23 oktober samma år dog han av lunginflammation […] Dreijer gifte sig aldrig, men vid tiden för hans död nämns att han fått en son med sin hushållerska, en slav vid namn Betty [Betsy]. Då denne son inte var bekräftad av honom, blev sonen registrerad som slav […] Carl Dreijer var en av de personer på Sankt Barthélemy som ägde flest slavar […] Som mest hade han 24 slavar i sitt hem. Tre av dem är namngivna i folkbokföringen: ’mulatten’ Carl Laurent, ’mulatressen’ Betsy Hollerman och ’mulattflickan’ Betsy Dromgool. Betsy Hollerman var hushållerska /…/ När Dreijer dog 1802 ärvde Betsy Hollerman, som då var 20 år, möbler efter honom. Efter hans död födde hon även hans son.”¹⁴

Under 1700-talet och 1800-talets första hälft behandlade således Vetenskapsakademien och det framväxande Riksmuseet den etnografiska samlingen styvmoderligt. Människoödena är också många och inte sällan sorgliga eller obehagliga och samlandet var nyckfullt och utan en egentlig strategi. Snarare är samlandet i många falla en konsekvens av en nyfikenhet på världen som framför allt var riktad mot naturvetenskapen och dess möjlighet att förbättra världen. 

Att den förmoderna tiden utgjorde en ”…exploatering av människor och natur som en gång var grundelement i samlandets praktik” saknar substans. Någon sådan logik fanns överhuvudtaget inte. Kolonialismens mer brutala logik är snarare kännetecknade för det sena 1800-talet och alla de befrielsekrig som kom att drabba 1900-talet. Vi måste alltså försöka förstå framväxten av den etnografiska samlingen som en komplex historia och det är denna historia som ett seriöst etnografiskt museum är skyldig att berätta. För detta krävs en explicit museal didaktik, vilket är mitt tema i den tredje och avslutande essän. 

Johan Hegardt

1. Lönnberg, Einar 1916. Kungl. vetenskapsakademiens naturaliekabinett. 1739–1819. Naturhistoriska riksmuseets historia. Dess uppkomst och utveckling. Utgifven med statsunderstöd af Kungl. vetenskapsakademien. Stockholm. Almqvist & Wiksells Boktryckeri-Aktiebolag; Lindroth, Sten 1967. Kungl. Svenska vetenskapsakademiens historia 1739-1818. Vol. 1–2. Stockholm: Kungl. Vetenskapsakademien. ↩︎
2. Hildebrand, Bengt 1939. Kungl. Svenska Vetenskapsakademien. Förhistoria, grundläggning och första organisation. Stockholm: Kungl. Vetenskapsakademien, s. 264. ↩︎
3. Lönnberg 1916. ↩︎
4. Lönnberg 1916. ↩︎
5. Hildebrand 1939. ↩︎
6. Murray, Anne 2008. Etnografiska Museet. Museihistoria. Opublicerad PDF. ↩︎
7. Hallgren, Claes 1999. ”Hjalmar Stolpe – en folkbildares utställningssyn.” Nordisk Museologi 1999:2, 87–110, s. 87; 94. DOI: 10.5617/nm.3814. ↩︎
8. Hallgren 1992, s. 95. ↩︎
9. Naturhistoriska Riksmuseet, Samlingar, https://www.nrm.se/samlingar (tillgänglig 20 mars 2026). ↩︎
10. Statens Etnografiska Museum, Generalkatalog 1736–1850, https://archive.org/details/Generalkatalog1736-1850/mode/2up?view=theater (tillgänglig 20 mars 2026). ↩︎
11. Samuel Hesselius, https://collections.smvk.se/carlotta-em/web/object/1177009 (tillgänglig 20 mars 2026). ↩︎
12. Anders Sparrman, https://collections.smvk.se/carlotta-em/web/object/1000861 (tillgänglig 20 mars 2026). ↩︎
13. Samuel Fahlberg, https://collections.smvk.se/carlotta-em/web/object/1020866 (tillgänglig 20 mars 2026). ↩︎
14. Carl Dreijer, https://collections.smvk.se/carlotta-em/web/object/1176672 (tillgänglig 20 mars 2026). ↩︎