Att formge för överlevnad

Insikten om att inte ha den beredskap som alla andra verkar ha väcker ångest. Men vilka katastofer ska vi rusta oss inför? Peder Lindgren-Björfjäll har besökt Röhsska museets utställning We Will Survive: Prepper­rörelsen och design. Utställningen väcker frågor om hot, tillit och vad en bug‑out‑bag är.

We Will Survive: Prepper­rörelsen och design på Röhsska museet i Göteborg är en märklig upplevelse, konkret, abstrakt och sammanhållen på samma gång. Den handlar om fysisk överlevnad i en värld som vissa menar står på randen till kollaps. Därför gäller det, enligt preppers, att skaffa sig de föremål och kunskaper som behövs när krisen väl kommer. Men hoten måste tolkas och fogas in i en större världsbild. 

Utställningen är tydligt uppbyggd kring tre teman – existentiella hot, civil beredskap och individuell prepping – och växlar mellan konkretion och abstraktion. Här uppstår en känsla som både förbryllar och klargör på samma gång. Utställningen ska berätta hur preppers använder sig av design för att säkra sin överlevnad. Själva ordet design betyder ”beteckning” eller ”beskrivning”, och rymmer en mer filosofisk idé om planmässighet. Utställningen får mig att fundera över (bristen på) planmässighet i en värld präglad av olika hotbilder. Efter att ha sett utställningen känns det tydligt att den mer filosofiska betydelsen av design har andra utmaningar än vad konkreta smarta föremål har. Desto viktigare att reflektera över denna skillnad; något utställningen får mig att göra. 

Den inledande delen om ”existentiella hot”; en sorts beskrivning och gestaltning över sakernas tillstånd om man så vill. En lättfattlig text introducerar besökaren för det större sammanhang som omger preppingrörelsen. Här beskrivs den amerikanska tidskriften Bulletin of Atomic Scientists framtagna domedagsklocka som meddelar att vi år 2026 befinner oss strax före en global katastrof. Närmare har vi aldrig varit. Samtidigt är det svårt att med vetenskaplig exakthet studera dessa hot. Hoten är av skiftande karaktär och innefattar antropogena (skapade av människor) och icke-antropogena (naturliga hot). Uppdelningen luckras upp genom ett tredje alltmer överskuggande hot: människans påverkan och påskyndande av de naturliga hoten. Det finns alltså en grundläggande tvetydighet i allt detta, globala hot är reella och mångfaldiga men öppna för tolkning. Det är alltså en bra mylla för föreställningar om globala katastrofer att gro i. Och så har det också varit historiskt sett.

På tre väggar, två fasta och en fristående, berättas denna historia genom små rektanglar i vitt, blått, rött, grönt, grått och gult, i kronologisk ordning. Eftersom allt är kodat i färg blir man benägen att kategorisera alla dessa händelser och företeelser i termer av hot och riskbedömning. Tidsresan startar 2800 f.Kr. med assyriska stentavlor som förutspår jordens undergång till USAs bortförande av Venezuelas president Maduro. Däremellan ryms allt mellan naturkatastrofer, epidemier, politiska och sociala omvälvningar, uppfinningar och olika uttryck för prepping.  

De röda rektanglarna verkar stå för hot i form av inträffade katastrofer såsom Tjernobyl, terrorattacker och naturkatastrofer. Blå för teknologiska och sociala omvälvningar som införandet av kvinnlig rösträtt i Sverige, Berlinmurens fall, franska revolutionen, Edisons glödlampa och Gutenbergs tryckpress. De kan beskrivas som förändringar som på ett eller annat sätt genererat olika former av existentiella hot beroende på position, makt och grad av teknofobi. De grå rektanglarna lyfter fram texter som Das Kapital av Marx, Thomas Moores Utopia, Karin Boyes Kallocain och Romklubbens Tillväxtens gränser. Gemensamt för dessa är att de inte beskriver konkreta katastrofer utan riktas mer mot underliggande hot, som diagnoser. Själva tolkningen och gestaltningen av dessa tendenser kan variera, men det är diagnosen av samtiden som står i fokus. I de vita rektanglarna visas historiska och samtida tidningsrubriker. New York Times basunerar ut nyheterna om 1929 års stora börskrasch. Den brittiska tabloiden The Sun rapporterar om tusentals tokyobors ”exodus” undan det ”giftmoln” som uppstod efter kärnkraftshaveriet i Fukushima 2011. The Guardian och The Independent lyfter i sin tur fram mer långsiktiga hot, som apokalypsliknande föroreningar i Beijing eller larmrapporterna inför FN:s klimatmöte i Paris 2015. Rubriksättningens dramatik påverkar i hög grad hur vi reagerar på olika larmsignaler, ibland mer än själva fakta.

De gröna rektanglarna skildrar prepperrörelsens utveckling. Här finns Walden av Henry David Thoreau skriven 1854. En bok där det enkla livet och självförsörjandet kan sägas vara existentiellt frihetsprojekt. 1975 publiceras Personal protection, here and & now av Don Stephens. 1854 handlade det om någon form av introspektion och meningssökande. 1975 har hoten hopat sig. ”Överlevnad” blir ett defensivt projekt av akut karaktär. Stephens bok är bara en av flertalet ”överlevnadsguider” som dyker upp i efterkrigstidens gröna rektanglar. Kronologin har till en början fler gula trianglar jämfört med de gröna. De gula berättar om religiöst‑mytologiska aspekter av undergångsföreställningar och den yttersta tiden: Syndafloden, Ragnarök, apokalypsens fyra ryttare med mera. När vi når vår egen tid placeras här även ”millenniebuggen” år 2000 samt AI:s intåg i världen. Myter behöver inte vara förankrade i religiösa föreställningsvärldar för att anta formen av kaos, undergång och icke‑mänskliga livsformer, men tömda på sitt religiösa innehåll av gott och ont blir de desto mer spekulativa. Den avslutande väggen går i de gula myternas färg och rymmer händelser som ännu inte inträffat. Baserat på biblisk numerologi har Isaac Newton räknat ut att 2060 är året för andlig pånyttfödelse och Kristi återkomst. Hans uträkning skulle motverka mer lättvindiga profetiska kalkyleringar som ständigt visade sig slå fel. Vi väntar också på TEOTWAWKI (The End of the World As We Know It) om cirka 5–7 miljarder år: värmedöden som enligt astrofysiska modeller kommer utplåna allt liv på jorden. Vare sig våra föreställningar om världens kollaps grundas i biblisk numerologi eller i astrofysiska modeller kvarstår det pyrande ödestemat undergång, öppet för tolkning och utforskande.

Den inledande delen består av den historiska exposén och ett stort vitt bord. Ovanför hänger fyra skärmar med postapokalyptiska scener från olika tv‑spel. På bordet står två glasskulpturer i form av covid‑19‑viruset och dess vaccin, samt ”The Huggable Mushroom” – ett litet svampmoln i polyester skapat i terapisyfte för att konfrontera rädslan för kärnvapenkrig. På bordet ligger även ”Souvenirs for the End of the Century: Buildings of Disaster”. Dessa ”souvenirer” består av 23 miniatyrbyggnader som förknippas med dramatiska och omvälvande händelser av vitt skilda slag. Här nämns endast några exempel: The Dakota Apartments i New York (John Lennons bostad, utanför vars port han sköts i december 1980). Pont de l’Alma‑tunneln i Paris (där prinsessan Diana omkom i en bilolycka 1997), kärnkraftverket i Harrisburg, Twin Towers i New York, Unabomber‑stugan, Osama bin Ladens hus i Abbottabad och Lorraine Motel i Memphis (där Martin Luther King blev skjuten 1968). En av miniatyrerna visar O.J. Simpsons Ford Bronco, bilen som stod i centrum för den tv‑sända biljakten sommaren 1994, då Simpson var misstänkt för mordet på sin ex‑fru. Installationen kan tolkas som att atommolnet och pandemierna är de ”riktiga” hoten. Hot med ödesdigra globala konsekvenser. Souvenirer skaffar vi däremot för att minnas. Miniatyrerna påminner om sådant som i efterhand skulle blekna när de verkliga katastroferna kommer.

Kommer miniatyrerna kunna läsas som symtom på samhälleliga snedvridningar? Sådana som hindrade oss från att hantera de verkliga problemen: kärnvapen, miljöförstöring och pandemier. Väggarnas blå rutor, med sina skildringar av omvälvande händelser, påminner om hur svårt det är att förutse historiens riktningar. Var Lady Dianas insatser för minoffer och aidssjuka allt vi hade för att synliggöra dessa frågor? Vittnar mordet på Martin Luther King och spektaklet kring O.J. Simpson om en ”rasfråga” som förblev olöst i Amerika? Om Amerika inte kunde lösa sina egna motsättningar, hur skulle vi då kunna hantera de globala problemen? Samtidigt som franska revolutionen formade idéerna om mänskliga rättigheter uppstod också det moderna konspirationstänkandet. Att försöka ställa riskdiagnoser i en historiskt föränderlig värld är därför en vansklig uppgift. Genom att vara pågående och motsägelsefulla är historiska processer, i sin natur, oförutsägbara. Risken finns då att stirra sig blind på väggens röda ”katastrofhändelser” på bekostnad av de processer som ledde dit. Gestaltandet i ”färgkodning” och miniatyrmodeller visar på det svåra i att begripa hot och risker. 

Nästkommande del om individuell prepping – ”The Prepper Supermarket” – är mer gripbar i sin innebörd. Här handlar det om konkret överlevnad. Det första besökaren möter är en text om ”BUG-OUT BAG.” Ordet var främmande för mig (vilket kanske säger mer om min egen beredskap) men syftet med väskan enkelt. Väskan skall rymma de väsentliga förnödenheterna som behövs för att klara sig på egen hand i minst 72 timmar innan (förhoppningsvis) statliga insatser kan ta vid. Nog går det att fylla väskan mer än väl i en ”prepper supermarket”.  Här spelar föremålen en självklar huvudroll. Utplacerade på varuhyllor likt en lagerbutik är de tematiskt uppdelade efter funktion och bruk. I rubriker på golvet kopplas föremålen samman med de överlevnadsbehov de fyller: mat, hygien, verktyg och färdigheter, överlevnadskit, skydd och säkerhet och kommunikation. Att gestalta denna del som en supermarket har sina uppenbara poänger. Kommer krisen blir jag då sist fram till tomma varuhyllor? Ett individualiserat massbeteende är en del av konsumtionssamhället också under lugnare tider. Yxor, knivar, syetuin, kompasser, första hjälpen-tourniquet, kommunikationsradior med mera. Majoriteten av föremålen på hyllorna har ingen vardaglig förankring i den värld jag nu (över)lever i. Vet jag ens hur jag använder allt? Tyvärr väcks inte min nyfikenhet, inte ens att jag förundras över den smarta design som föremålen kanske vittnar om. Bland hyllorna står en skärm som visar reklamfilmer från USA där privatpersoner kan införskaffa sitt eget skyddsrum för 20 000 dollar; eller erbjuds köpa in sig på ett projekt som kan tillgodose lyxlivstillvaro i bunker när världen utanför går under. Insikten om min bristfälliga kompetens i överlevnadskunskap och pengarna jag kan behöva om någon annan skall bistå mig vid undergången ger mig ångest. Mitt ointresse för prepping och stresspåslaget gör att jag vill fly från ”the prepper supermarket”. Kan hotet på grund av mina individuella tillkortakommanden lindras av tilliten till myndigheter och stat? Är utställningens sista del ”Myndigheters beredskap” en bra tillflyktsort? 

Myndigheters beredskap beror på typen av hot. Här visas en film om Osservatario Vesuviano vars funktion är att övervaka den vulkaniska aktiviteten runt Neapel. En seismolog berättar om det dagliga arbetet. På en stor väggtryckt bild illustreras Tokyos väl utvecklade förberedelser vid eventuella jordbävningar och tsunamis. Runt om i 14-miljonersstaden finns till exempel lekparker som vid behov kan omvandlas till självförsörjande enheter. Är det så att naturkrafter också skapar på bilden av beredskap: seismologer och beredskapssamordnare i allmänhetens tjänst, likt hollywoodfilmernas antihjältar. I utställningen får också de militära och säkerhetspolitiska hoten en självklar plats, bland annat genom miniatyrer av olika bunkersystem och den amerikanska och tidstypiska informationsfilmen Duck and Cover från 1952, som lärde medborgarna hur man skulle agera vid en kärnvapenattack. Eftersom Sverige är förskonat från att ligga på kontinentalplattornas skärningspunkter blir just berättelsen om det militära hotet särskilt tydlig i det svenska sammanhanget. Olika historiska versioner av ”Om kriget kommer” hänger inramade på väggen tillsammans med Anders Beckmans ”Gemensam vakt mot sabotage och spionage” från 1959. Här finns också föremål från svenska skyddsrum. Det som verkligen berör är den kortdokumentären ”Reduit” av John Skoog från 2014. Filmen handlar om lantarbetaren Klas-Göran Persson som under kalla kriget tog saker i egna händer och samlade på sig metall och förstärkte sitt cementgjutna hus för att skydda sig vid en sovjetisk invasion. Ryssen kom aldrig den gången; han dog ensam i sitt ”befästa” hus år 1975. Jag vet inte vilken tillit Klas-Göran hade till myndigheter; men det är ingen kontroversiell åsikt att hävda att det fanns en rädsla för att vår suveränitet skulle säljas ut till ryssen. 

Militära och säkerhetspolitiska hotbilder är av naturliga skäl höljt i dunkel och sekretess. Underskott på transparens får konsekvenser för tillit och trygghet. I samband med mitt besök är jag en bit in på ljudboksversionen av statsvetaren Johan Wennströms Sveriges sak var vår: den hemliga svenska motståndsrörelsen. Boken handlar om det som kommit att benämnas som ”Stay behind”; det motståndsnätverk som skulle aktiveras vid en sovjetisk invasion av Sverige. Det är ett mytomspunnet nätverk som förknippats med CIA-agenter, Palmemordet och högerextremister. Wennström gör sitt bästa att klä av dessa föreställningar i tillitens namn. Organisationens svenska kodnamn var egentligen ”Metro” och inte det suggestiva ”Stay behind”. ”Metro” var uppbyggd i svensk korporatistisk tradition där ministrar, höga militärer och underrättelseofficerare tillsammans med näringslivstoppar och fackföreningsledare alla medverkade i projektet att bjuda ryssen motstånd. Organisationens legitimitet förstärks ytterligare av att det formella grundande finns bevarat i ett hemligt regeringsbeslut från 1955. Enligt Wennström så var alltså ”Metro” inte ett parallellförsvar fyllt av högerextremister och CIA-lakejer utan en laglig organisation som avspeglade en folkhemsk samförståndsanda. Om än i det fördolda. På gott och ont är Sverige inte samma land som på Tage Erlanders tid. Men frågan om tillit består. Sverige gick med i Nato i en handvändning för ett par år sedan. Medlemskapet sätter fingret på en öm punkt gällande tilliten till vem som tolkar och svarar på de militära hoten. 

Att ta del av We will survive är en märklig upplevelse. Under själva besöket känner jag mig varken riktigt medryckt eller berörd av utställningens innehåll, frånsett kortare inslag av ångest. Men som ett långsamt verkande piller växer den i efterhand och väcker många frågor att fundera över. Mycket av detta beror på utställningens tredelade tematiska upplägg. Det är just i mötet mellan de stora frågorna som tankarna gror: Hur ett övermättat förflutet av inträffade och föreställda katastrofer ska tolkas och förstås och sätten vi bemöter hoten på. Historien är en pågående process som kan ta många riktningar. Att skapa en samsyn om hur och varför hot uppstår är en fåfäng tanke då föreställningar om hot och tolkandet av redan inträffande katastrofer väcker konflikter i sig. Att bemöta detta med individuell driftighet, praktiska överlevnadskunskaper och finurligt designade föremål räcker en bit. Sen då? Lämnas man över till en myndighetssfär präglad av dunkla beslutsprocesser och tvivelaktig ”expertkunskap”? Det är kanske en överdrivet svart bild jag målar upp. Men utställningens renodlade perspektiv tvingar besökaren att försöka jämka dessa på egen hand . För de som direkt och indirekt påverkas av omvälvande och katastrofala händelser är de lika hotfulla oavsett om de pågående synligt eller i det tysta. Tanken som dröjer sig kvar är tilliten. Att det är något djupt mänskligt med tilliten till andras stöd när man själv är otillräcklig inför både praktiska och existentiella utmaningar. Utställningens färgkodade vägg fortsätter att snurra i huvudet. Vad kan dessa kategorier komma att rymma i framtiden? Vilken färg blir den dominerande? Är det den grå diagnostiserande tonen som beskriver något sinnrikt designat? Kanske. Man vill gärna tro det. Kanhända kan de gröna rutornas preppermanualer i framtiden handla om något annat än hur man packar en bug‑out‑bag. Och de röda katastroferna, liksom de gula mytologiseringarna, kanske får en annan roll i hur vi möter morgondagens hot. Jag hoppas det och återgår till min ljudbok.

Peder Lindgren-Björfjäll