Erland Nordenskiöld, New Museology och historiens temporala kontexter

Johan Hegardt har i en serie essäer tagit sig an Etnografiska museets historia och hur den bör förstås i relation till kolonialism, dekolonisering och Världskulturmuseernas projekt Att väcka föremålen till liv – och utmana museernas koloniala historier. Det här är den tredje, avslutande delen.

Del 1: Hur ska vi minnas en minnesinstitution? Del 2: Den etnografiska samlingens tillkomsthistoria.

Jag uppfattar således projektet Att väcka föremålen till liv som missvisande, men det är givetvis mycket möjligt att projektet kan bidra med intressanta detaljer. Samtidigt är det tydligt att vi inte kan arbeta på det sätt som förs fram i projektet, som till och med tänker använda samlingarna i ”publikt provocerande” utställningar. Etnografiska museet är ett statligt museum som ingår i myndigheten Statens museer för världskultur. Kritik är viktigt, men det är också viktigt att de statliga museerna besinnar sig. Mot den bakgrunden är det häpnadsväckande att museet vill skapa publikt provocerande utställningar. 

Trots min kritik kvarstår emellertid frågan hur vi ska förhålla oss till en samling som den etnografiska? Problemen med de etnografiska samlingarna är förhållandevis nya och hör samman med framväxten av postkolonial teori och kritik, men också med utvecklingen av New Museology under 1980-talet och inte minst med kritiken mot traditionell etnografi och antropologi.¹ Här är emellertid inte platsen att ge en heltäckande bild av en framväxande kritik mot etnografiska samlingar, men nämnas bör kanske debatten om Musée du Quai Branly i Paris.²

Det kan också vara värt att påminna om konferensen Re‐imagining the Museum in the Global Contemporary som ICOM-ICME anordnade oktober 2018. Här utgick man ifrån Andrea Witcombs bok Re‐imagining the Museum (2003) och försökte, som man skrev ”We call for papers, panels and workshops (academic, practice‐based or any combination of the two) from colleagues who work on collections, exhibitions, and programming that aims to diversify audiences and reconsider interpretive practice, as well as from colleagues who wish to maintain, implement, and respect the legacies of more traditional practices.” Huvudfokus var på etnografiska samlingar. 

Emellertid bör jag säga några ord om New Museology. Dorothy Washburn har sammanfattat poängen med New Museology, nämligen att museer bör avpolitiseras och istället arbeta för en ökad förståelse av världens olika kulturer.³ Tänkvärt mot bakgrund av vad som sker idag och märkvärdigt med tanke på hur Erland Nordenskiöld (1877–1932) under början av 1900-talet såg på saken.

Erland Nordenskiöld

Nordisk Museologi grundades 1993 för att stärka utbytet mellan teori och praktik, mellan universitet och museer. I sitt andra nummer (1993:2) återpublicerade tidskriften en intressant artikel av Erland Nordenskiöld med titeln ”Våra museer och folkbildningsarbetet”.⁴ Det var Karin Nordberg, idéhistoriker vid Umeå universitet, som uppmärksammat redaktörerna på hans artikel i Social Tidskrift 1908:1. 

Det är intressant att en känd etnograf publicerar en artikel om museer och folkbildning, inte minst mot bakgrund av projektet Att väcka föremålen till liv. Söker man på Nordenskiöld får man 9 697 digitala träffar i Etnografiska museets databas. Söker man hos Världskulturmuseet i Göteborg får man 14 382 digitala träffar. Söker man i Statens museer för världskulturs gemensamma databas får man 30 967 digitala träffar. Digitala träffar är vad de är, men det går inte att komma ifrån att Erland Nordenskiöld har haft en stor betydelse för samlingarna på Statens museer för världskultur. 

Nordenskiöld inledde sin karriär som paleontolog med fältstudier i Patagonien 1899, men inriktade sig senare mot arkeologi och etnografi. Han genomförde flera forskningsresor till Peru, Bolivia och Brasilien åren 1904–1914. Han skrev om sina undersökningar i populära reseskildringar. År 1913 blev han chef för Göteborgs museums etnografiska avdelning. Från 1923 höll han en personlig professur i etnografi vid Göteborgs högskola. Han var född 1877 och dog 1932.⁵ I sin uppsats förklarar Nordenskiöld hur ett museum bör vara organiserat.

Det är museernas första uppgift att bevara föremålen till de efterkommande, skriver Nordenskiöld. Den andra uppgiften är att tillhandahålla materialet för forskning. Det bevarade materialet är viktigt för vetenskaperna. Museerna ska förövrigt vara en källa till bildning och glädje för allmänheten. Museerna bör däremot sluta med sin allmänna prålighet. Enligt Nordenskiöld bör museerna istället bestå av stora magasin och mindre utställningsavdelningar. I dessa magasin bör huvuddelen av föremålen förvaras och vara tillgängliga för forskare och studenter. Inget, skriver Nordenskiöld, får vara nedpackat eller oåtkomligt.

Utställningslokalerna bör bara innehålla ett urval av föremål som lämpar sig för undervisning och fördjupad kunskap i ämnet. Nordenskiöld varnar för ytlig kunskap samt för ett överflöd av föremål som människor enbart går för att titta på utan att samtidigt lära sig något. Än värre är skrytutställningar med fokus på praktobjekt. Vad etnografen och arkeologen Erland Nordenskiöld efterlyser är alltså en kunskapsförmedling som bygger på forskning och studier av samlingarna. 

Nordenskiölds beskrivning av museet är både klassisk och elementär och något som vi idag bör ta fasta på. Magasinen är den väsentligaste delen av museet och föremålen ska bevaras för efterkommande generationer. Samlingarna ska i sin helhet var tillgängliga för forskning och studier. Till sist ska museet bestå av utställningar som har didaktisk styrka där besökaren utbildas och når kunskap om museets föremål.⁶ Vad Nordenskiöld efterlyser är med andra ord ett explicit förhållningssätt till objekten, vilket dessvärre inte är en självklarhet idag. Därför argumenterar jag för en uppdaterad version av Nordenskiölds förslag.

Historiens temporala kontexter

För många år sedan introducerade Donna Haraway begreppet ”situated knowledge” som en reaktion mot vad hon menade var ”the god-trick of science”. Relativisering och totalisering är enligt henne ”’god-tricks’ promising vision from everywhere and nowhere equally and fully…”⁷ För att förstå den etnografiska samlingen och dess tillväxt behöver vi med andra ord placera oss själva liksom samlarna i explicita kontexter. Sedan länge döda samlare och användare av de etnografiska föremålen kan inte förväntas förstå oss, men vi kan kräva av oss själva att vi gör vad vi kan för att förstå dem. Etnografiska objekt är inte heller konst och ska inte behandlas som konst, det vill säga förhandlingsbara objekt, inte sällan utställda på en marknad där priset avgör dess värde. 

Salomon von Otter, Hr Bröms, Samuel Hesselius, Anders Sparrman, Samuel Fahlberg, Carl Dreijer, Daniel Solander, Erland Nordenskiöld, Hjalmar Stolpe, männen bakom Vetenskapsakademien samt många fler. Bakom namnen döljer sig människor och människoöden. Dessa öden är sammanvävda med de samlingar som de förde från världen till Sverige samt den tid som de levde i. Genom dessa människoöden växte den etnografiska samlingen successivt och vid sidan om Riksmuseets samlingar. Ytterligare människoöden, även kvinnors, lades till de föregående och fler följde därefter och den etnografiska samlingen växte. Här finns en omfattande och fascinerande historik att följa, något som dessvärre aldrig har skett. Samlingens historia är i mångt och mycket snarare dolt i dunkel och framför allt handlar detta om de människor som av olika skäl donerade etnografiskt material till museet.

Jag har också gjort en sökning i den etnografiska samlingen på sökordet “kvinna”. Det visar sig, föga förvånande, att kvinnor inte är samma fanatiska samlare som män och det förekommer väldigt få om än några alls före 1900-talet. Därefter dyker namn upp, som:

Anna Nyström-Mässrur, född 9 december 1849, död 25 december 1913, missionär, verksam i, bland annat, Östturkestan och Teheran. Hon gifte sig med Josef Mässrur, en läkare, som hon träffade i Tabras och som först var hennes lärare i persiska. Paret förflyttades till Kashgar 1894 där de gifte sig. Därefter förflyttades de till Jarkend. År 1900 reste de till Sverige där Josef utbildade sig till tandläkare. De återvände till missionsfältet i Persien och staden Räscht vid Kaspiska havet där de stannade i sex år. År 1906 flyttade de till Teheran. Josef dör i maj 1913, Anna blir änka och återvände till Sverige i december. Hon var dock sjuklig och dog på juldagen.

Andra namn förekommer, som Elsie McDougall (1883–1961), Bodil Christensen (1896–1985) och i senare tid namn som Birgitta Wallin och Hanne Söholt eller Irma Wichmann. Listan kan göras lång. 

För att vi ska kunna bevara föremålen till de efterkommande, tillhandahålla materialet för seriös historisk forskning samt berätta den etnografiska samlingens historia på ett kunskapsuppbyggande sätt krävs vissa metodologiska ingripanden. 

Mot bakgrund av projektet Att väcka föremålen till livs grova felnavigering är min hypotes den att vi måste besinna oss och utgå ifrån ett antal grundpositioner. För att förstå vad jag menar med sådana grundpositioner räcker det mer att här hänvisa till Nordenskiöld och Hjalmar Stolpe, men det går också att hänvisa till personer som James Cuno⁸ som har, dock inte oemotsagd, försvarat museernas rätt till sitt material och museernas kompetens att handskas med känsligt material. Det är ingen enkel fråga, givetvis, men det går inte heller att blunda för verkligheten och ansvaret som ett museum har, inte minst ett etnografiskt museum som det i Stockholm.

I linje med Nordenskiöld vill jag därför hävda följande: museernas ansvar att ta hand om sina samlingar är ett demokratiskt krav, eftersom de föremål som museerna är satta att handskas med är oss till låns från historien. Det ligger därför i vårt ansvar att överlämna dem till framtiden i det bästa av skick. Detta gäller inte minst etnografiska samlingar med sin komplicerade historia. 

Det är inte heller givet att den etnografiska samlingen ska tillhöra Etnografiska museet eller Statens museer för världskultur. Samlingen är betydligt äldre än både museet och myndigheten och har under en större del av sin historia tillhört Riksmuseet och Vetenskapsakademien. Intendent Ann Murray berättar att när Riksmuseet flyttades till Frescati 1915 blev den etnografiska samlingen kvar på Walllingatan invid Drottninggatan där Riksmuseet låg.⁹ Efterhand blev det allt tydligare att den etnografiska samlingen hade en särställning i förhållande till Riksmuseets övriga avdelningar. Det enda gemensamma var att det var underställda Vetenskapsakademien. År 1930 flyttades den etnografiska samlingen till Kungl. Livregementets Dragoners kasernområde på norra Djurgården och den 1 juli 1935 blev Statens etnografiska museum en självständig institution under Vetenskapsakademien. Föreståndaren för museet hade undervisningsplikt i allmän och jämförande etnografi vid Stockholms högskola. År 1938 öppnades utställningarna för allmänheten. Först 1966 upphörde förhållandet till Vetenskapsakademien och Riksmuseet helt. Nu blev Etnografiska museet en egen institution, men den kamerala förvaltningen låg kvar under Riksmuseet fram till 1972. 

Frågan blir därför vem som ska bära ansvaret för att minnas denna “minnesinstitution”? 

De etnografiska samlingarna har under de senaste åren blivit allt mer irrelevanta från ett seriöst kritiskt perspektiv. Det finns knappast några texter idag som på ett genomtänkt sätt analyserar de etnografiska samlingarna. Ett skräckexempel är Clémentine Deliss våldsamma härjningar i en etnografisk samling som hon beskriver i boken The Metabolic Museum.¹⁰ Hon är outhärdligt självupptagen och det är uppenbarligen just där dagens diskussion om de etnografiska samlingarna och museerna ska uppehålla sig, de vill säga hos självupptagna människor som ser konsten som lösningen. Var och varannan mening inleds med ”I”. Deliss har lösningen på allt. Men hennes ansats kan inte bli annat än en parentes och därmed ett våldsförande. Samlingen ligger där omskakad, uppbruten, söndrade och övergiven. Deliss drar vidare och lämnar allt i spillror. Vad ska hända härnäst? Vad ska nästa curator hitta på?

Utöver detta har en allt slöare postkolonial diskurs fått allt mer utrymme under paraplybegreppet ”avkolonialisering”, vilket tydligt framgår i till exempel Charlotte Engmans välsituerade avhandling Desires of decoloniality and museal logics.¹¹

Men trots kritiken finns grejerna kvar på sina museer. Frågan kvarstår därför – vad ska vi göra med en så fantastisk samling av etnografiskt material som finns i Stockholm? En bra början är att försöka förstå mer av samlingen och dess historia. Låt oss därför utgå från dag ett, nämligen den andra juni 1739, alltså dagen då Vetenskapsakademien grundades och förutsättningen för den etnografiska samlingen formades. 

I vår tid av presentism, politisering och polarisering av den svenska kulturhistorien blir det allt viktigare att vi närmar oss det som tillhör historien som just något historiskt situerat. Detta innebär inte att vi måste avstå ifrån att inta ett kritiskt förhållningssätt till det historiska. Det historiska kan inte få vila ostört i historien.

Vad jag argumenterar för är att vi måste närma oss den etnografiska samlingen genom temporal kontextualisering. Det innebär att det är meningslöst att kritisera den i nuet (presentism) eller värdera den som en del av dagens kulturarvspolitik, eller att fästa samlingen i nuets identitetspolitiska woke-polarisering. Istället måste vi mycket noga undersöka samlingen inom dess olika temporala kontexter och identiteter och därmed kritiskt försöka förstå de mekanismer som ligger bakom samlingen över tid. Vi måste återvända till museet, det vill säga till den institution som Erland Nordenskiöld så noga beskrev och som han och Hjalmar Stolpe ville fylla med vetenskaplig kunskap och social allmänbildning.

Slutord

Liksom Carl Dreijer eller Nordenskiöld var verksamma i sin tid, är vi inte bara situerade i vår tid utan också i oss själva. Vi inser att en samling som den etnografiska i Stockholm kopplar ihop oss med både tid och rum. Men det verkar som om vi idag har svårt att förstå och omfamna komplexiteten i en etnografisk samling. Vi klarar inte av att balansera samlingens alla komplexa och emellanåt problematiska nivåer och springer istället efter den senaste trenden utan minsta reflektion – avkolonialisering! Det är att göra grovt våld på samlingen och dess historia, på tingen och människorna, både de som en gång i tiden berövades eller avsade sig sina föremål, på de människor som trodde på samhället och som sökte kunskap och visdom i världen, som samlade för att förstå eller som bara samlade för att de trodde att allt en dag skulle försvinna. Vi hyller Artur Hazelius (1833–1901) för sin samlings- och utställningsstrategi, men vi kan inte förlika oss med Stolpe eller Nordenskiöld. Alla tre samlade eftersom de trodde att världen skulle utvecklas och kulturer gå under och försvinna. Hazelius såg detta drama utspela sig i Dalarna¹² medan Nordenskiöld och Stolpe såg ett liknande mönster i andra delar av världen. Men vem är motståndare till utveckling? Redan grundarna av vetenskapsakademien trodde på utvecklingen. Vad som sålunda avkrävs oss idag är att vi sätter oss in i och förstår bevekelsegrunderna för människans handlingar. Först då kan vi göra den etnografiska samlingen i Stockholm rättvisa. 

Johan Hegardt

1. Clifford, James & George E. Marcus 1986. Writing culture: the poetics and politics of ethnography. Berkeley, Los Angeles, London: University of California Press; 
   Clifford, James 1988. The predicament of culture: twentieth-century ethnography, literature, and art. Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press; 
   Vergo, Peter (ed.) 1989. The New Museology. London and New York: Routledge;
   Weil, Stephen E. 1990. Rethinking the museum and other meditations. Washington: Smithsonian Institution Press; 
   Bennett, Tony 1995. The birth of the museum: History, theory, politics. London and New York: Routledge.
   – 2004. Pasts beyond memory: Evolution, museums, colonialism. Lodon & New York: Routledge. ↩︎
2. Lebovics, Herman 2006. “The Musée du Quai Branly: Art? Artifact? Spectacle!” French Politics, Society, and Culture, (Winter) Vol. 24, No. 3, 96–110; Clifford, James 2007. ”Quai Branly in process”. October Magazine, Spring 2007, 3–23. ↩︎
3. Washburn, Dorothy 1992. Book review: “The new museology. Edited by Peter Vergo.” Museum Anthropology, Vol. 16, No. 2, 58–61. ↩︎
4. Nordenskiöld, Erland 1993. ”Klassikern: Våra museer och folkbildningsarbetet.” Nordisk Museologi 1993:2, https://doi.org/10.5617/nm.3795. ↩︎
5. Nordenskiöld 1993. ↩︎
6. Nordenskiöld 1993. För relationen samling–utställningar, se även meningsutbytet mellan Klas Grinell och Eva Persson i Utställningskritik våren 2020. Grinell: ”Varför ska museer egentligen göra utställningar?” Persson: ”Till vad ska museerna använda sina magasin?”. ↩︎
7. Haraway, Donna 1988. ”Situated Knowledges: The Science Question in Feminism and the Privilege of Partial Perspective.” Feminist Studies, Vol. 14, No. 3, 584. ↩︎
8. Cuno, James 2011a. Museums matter: In praise of the encyclopedic museum. Chicago & London: University of Chicago Press;
   – 2011b. Who owns antiquity: Museums and the battle over our ancient heritage. Princeton & Oxford: Princeton University Press. ↩︎
9. Murray, Anne 2008. Etnografiska Museet. Museihistoria. Opublicerad PDF. ↩︎
10. Deliss, Clémentine. 2022. The Metabolic Museum. Berlin, Hatje Cantz Verlag. ↩︎
11. Engman, Charlotte 2023. Desires of decoloniality and museal logics: Encounters between the Swedish Museum of Ethnography, democratic ideals, and contemporary audiences. Department of Culture and Media Studies. Umeå. ↩︎
12. Hegardt, Johan 2015. ”Time stopped: The open-air museum Skansen of Artur Hazelius.” In János M. Bak, Patrick J. Geary and Gábor Klaniczay (eds.). Manufacturing the past for the present: Forgery and authenticity in medievalist texts and objects in Nineteenth-Century Europe. Leiden & Boston: Brill; 
    Ruin, Hans & Claudia Lindén 2017. ”Ett hem att dö i.” In Helene Larsson Pousette (ed.). History unfolds: Samtidskonst möter historia. Historiska museet. ↩︎