Debatt, Utställningskritik #1 2020

Varför ska museer egentligen göra utställningar?: kritiska betraktelser

Jo, jag vet att det här kan verka provokativt. Samtidigt – var om inte i Sveriges enda organ för utställningskritik ska en kritisk diskussion om utställningsmediet och museernas framtid föras? 

Jag satt på tåget hem från Riksantikvarieämbetets samlingsforum på Sörmlands museum, där årets tema var Aktiva samlingar – berättelser, betydelser och bruk. Det som diskuterades där, i kombination med det nya sörmländska museets öppna magasin satte mig i tankar. I inbjudan till forumet ställdes bland andra frågan: ”Hur kan samlingarna inspirera till vidare reflektion, förståelse, nya perspektiv och fungera som utgångspunkt för nyskapande?”

Frågan påminde mig om en fundering som jag sällan vågar lufta öppet och rakt. Efter att de följande veckorna ha fått träffa både det pågående projektet om tingens metod i Sverige (https://www.raa.se/museer/publikt-arbete/tingens-metod/) och Museiarkeologiska branschorganisationen (MARK http://www.m-ark.se/), och prata om kunskap och framtid med dem tog tankarna tydligare form. Så läste jag Tove Alderins reflektion över utställningsmediets utveckling i förra numret av Utställningskritik https://utstallningskritik.se/2019-6/reflektion-over-utstallningsmediets-utveckling/?utm_campaign=cmp_1323169&utm_medium=email&utm_source=getanewsletter. Det är bra att vi pratar om utställningsmediets plats i framtidens museiverksamheter. Enligt min mening finns det ett behov av omställning. Jag inspireras av Mattias Bäckströms ambition att göra kunskapsarbetet mer centralt i den dagliga museiverksamheten https://ueforum.se/17/171/171litt1.html och nickar bekräftande när Tove Alderin skriver om ”projekt som med en uttalad performativ strategi bjuder in och aktivt involverar publiken i inhämtningen av kunskap i immersiva situationer”.  

Men till skillnad från Bäckström och Alderin tror jag att vi snarare bör bryta med utställningsmediet för att nå fram till en museiform där kunskapen står i centrum. Tingens metod tycker jag har konkreta arbetssätt för att involvera besökarna i ett annat slags pågående kunskapsarbete inför öppen ridå. Jag skulle vilja göra en åtskillnad mellan utställningar och det jag hellre skulle kalla kunskapsuppbyggande och publik, aktiv samlingsförvaltning. Jag använder den formuleringen för att tydligt anknyta till museilagens formuleringar om museiuppdraget. 

Min tes är att det finns andra och rent av bättre sätt att uppfylla museernas uppdrag än att producera traditionella utställningar öppna mellan vernissage och finissage; andra sätt att göra museerna och samlingarna mer relevanta för besökarna och samhället. Som det öppna magasinet på Sörmlands museum visar finns det andra sätt att koppla samman kunskap, aktiv samlingsförvaltning och publik verksamhet. Det finns självfallet fler exempel, de flesta har jag säkert inte sett, men Skissernas museum i Lund bör nämnas.

När Sveriges första kulturarvspolitiska proposition presenterades 2016/17 var ett mål att formulera en mer principiellt hållen styrning som skulle göra det svårt att använda museerna för politiska agendor. Den nya kulturarvspolitiken och museilagen ger professionen ett starkt mandat att bidra till samhällsutveckling och samhällsdebatt, på det sätt man själv finner bäst. Samtidigt är det allt mer tydligt att inte alla partier delar denna ambition för kulturpolitiken. Museerna måste därmed fundera över hur de kan trygga sin autonomi i tider av besparingar och ökad politisering av kultur- och konstfrågor. 

Länsmuseerna har under hösten 2019 uttryckt att deras verksamhet är i kris. Allt tyder på att Sveriges museer står inför stora strukturella utmaningar. Sveriges kommuner och regioner (SKR) prognostiserar vikande skatteintäkter parat med ökande kostnader för lagstyrd välfärd (vård, skola, omsorg). I november rapporterade Myndigheten för kulturanalys att kulturbudgeten minskar i flera kommuner och regioner. Mycket tyder alltså på att museisektorn kommer att få krympande offentliga anslag.

Samtidigt har frågor om kulturarv och konst hamnat i samhällsdebattens centrum, inte bara i Sölvesborg. Kulturpolitiken verkar som i allt fler europeiska länder träda fram som en central politisk konfliktlinje.

Ställda inför denna troliga framtid är det viktigt för museerna att skapa hållbara och effektiva arbetssätt som gör samlingarna relevanta för medborgarna och museibesökarna. Det finns varken någon genväg eller patentlösning, utan varje museum måste tänka igenom sina specifika villkor och hitta en egen väg. Att enbart larma över vikande resurser räcker tyvärr inte.

Vi behöver tänka igenom alla delar av museernas verksamhet. Inte minst utställningsmediets roll i uppfyllandet av museernas uppdrag.  Även om det i museilagen slås fast att museer ”ställer ut materiella och immateriella vittnesbörd om människan och människans omvärld” och det på två ställen i lagtexten talas om ”utställningar och annan publik verksamhet” skulle jag vilja påstå att ’kunskapsuppbyggnad’, ’sakkunskap’, ’aktiv samlingsförvaltning’ och just ’publik verksamhet’ är mer centrala begrepp än utställningen för de flesta museer. Dessa fyra kan också samspela med varandra på dynamiska och intressanta sätt, utan att det behöver ta formen av en traditionell utställning. 

Se på hållbarhetsfrågor som ett exempel. De kommer vara centrala inom överskådlig framtid. Här har museerna mycket att bidra med. Till exempel skulle konservatorernas kunskaper och praktik kunna få en mycket mer framträdande roll i den publika verksamheten. Där finns som Ulf Celén inspirerande visade i sin artikel https://utstallningskritik.se/2020-6/det-rationella-bakom-ytan-att-forsta-teknik-och-material-i-historiska-trahantverk/möjligheter att delge spännande kunskaper om föremålsvård och olika materials egenskaper. 

Så lite som möjligt av samlingsförvaltningen borde försiggå bakom kulisserna. En mer publikt orienterad samlingsförvaltning skulle kunna innebära att museerna drar ner på utställningsytan och istället gör rum för löpande arbete med samlingarna, där besökarna kan bli delaktiga genom pedagogiska insatser. Kanske lockar det inte alltid lika många besökare, men jag är övertygad om att det ändå är ett sätt för museet att betyda mer för fler. Då kan det också vara lättare att argumentera för andra kvaliteter än rena besökssiffror.

Huvuddelen av kostnaderna för de allra flesta museer går till lokalhyror, samlingsförvaltning och personal. Det är museernas kärnverksamhet. Men såväl i det allmänna medvetandet som hos många museiverksamma kännetecknas museer i hög grad av sina utställningar. Det gör att kärnverksamheten lätt framstår som tärande. Det är hög tid att ändra på det. Det betyder inte att museer ska sluta att göra utställningar. En sådan principiell enspårighet är sällan konstruktiv. Däremot skulle jag vilja hävda att många museer skulle vara mer relevanta om de istället ägnade större del av sin verksamhet åt att knyta ihop aktiv samlingsförvaltning och publik verksamhet i öppna möten med så mycket som möjligt av samlingarna. 

UtställningsEstetiskt Forum recenserades för några år sedan Beverly Serells eminenta handbok Exhibit Labels(https://ueforum.se/17/176/176litt1.html) Serrells huvudargumentet är att en bra utställning kännetecknas av en tydlig ”big idea” som alla delar av utställningen på olika sätt utvecklar eller svarar mot. Utställningar som försöker handla om för mycket på en gång blir rotiga och svårförståeliga. En problematisk följd av denna i sig korrekta iakttagelse är att utställningar bör ha (en)tydiga budskap. Ett museum hinner därmed sällan ta upp mer än en handfull teman per år, om ens det. Det gör att bara en bråkdel av samlingarna kan aktiveras under ett år. Ett museum som istället, som Sörmlands och även Mölndals museer, arbetar för att erbjuda så många olika historier som möjligt om så många delar av sina samlingar som möjligt kan vara relevant för fler, och står dessutom mindre sårbara för anklagelser om att museerna bara tar upp vissa politiskt laddade frågor. 

Det här är naturligtvis inte mina egna idéer. Så är det ju sällan. En viktig inspiration är min favoritmuseolog Ruth Phillips. I den fantastiska boken Museum Pieces från 2011 delar Phillips med sig av sina erfarenheter från ett helt liv av museiarbete. En av hennes tydliga slutsatser är att museer måste skaffa sig mer tid till att samverka kring sina samlingar. Samverkan tar tid. Hennes definition av en lyckad dialog säger att det handlar om att stå kvar och ha tid, även efter att det har skitit sig. Relationen mellan museer och medborgare är alltid ojämlik, menar hon, och det kommer därför alltid uppstå missförstånd och missämja. Det är som det är. Det är dessutom ett ofrånkomligt steg på vägen mot djupare och mer fruktbara relationer. Men det tar tid, och utställningsprojekt är byggda kring ett öppningsdatum. Projektens hela logik styrs av deadlines. Ofta motverkar det möjligheterna till ett dagligt arbete inriktat mot att göra museets hela samlingar relevanta för de människor som har skäl att bry sig om dem. Phillips slutsats är att vi i framtiden behöver billigare, snabbare, mindre snygga, oavslutade utställningar som är fokuserade på samlingarna och museipersonalens kunnande, där besökarna också får vara med och skapa. Vi behöver lämna ”slickness and professional gloss” bakom oss för att istället omfamna ”the greater messiness of social engagement, conflicts and experimentation.” (Ruth Phillips, Museum Pieces, 2011:16). 

Sörmlands museum har gått i den riktningen. Samlingen har fått ersätta basutställningen. Majoriteten av samlingarna är gestaltade i besökbara magasin som är synliga från alla museets delar. Det är nytt och snyggt. Självfallet är inte heller det en helt egen idé. Den påminner om Mölndals museum, som länge arbetat än mer radikalt med ett museum som utgörs av helt öppna magasin där besökarna fritt kan interagera med föremålen och till och med ta på dem. 

Sådana arbetsmetoder har stöd också hos museologen Graham Blacks diskussion om tjugohundratalets  museum. Även när Black skisserar framtidens museum i Transforming museums in the twenty-first century handlar det ganska lite om utställningar. Det är snarare fråga om att sporra sina användare att: 

1) engage with the cultural memory of mankind; 

2) stimulate creativity and imagination; 

3) benefit society as a whole through the impact of cultural engagement; och 

4) help strengthen communities and encourage them to engage with the greater issues of today 

(Black 2012:8–9).  

Genom att inte återkommande stänga av och bygga om utställningar, utan istället gneta på och för var dag lägga till nya aspekter och möten kring samlingarna, kan museerna vara mer relevanta för de medborgare som är deras huvudintressenter. Jag tror det är framtiden. För att ha samhällsrelevans måste museerna bli kunskapsinstitutioner och mötesplatser, med samlingarna i centrum. Sedan kan nischade utställningar vara ett bra sätt att locka folk och sälja biljetter för att bli mindre beroende av de offentliga anslagen. Kanske kunde utställningsmediet rent av befrias av att få uppbära en mindre del av museiuppdraget?

Klas Grinell

K.G är docent i idéhistoria, föreståndare för Centrum för Europaforskning, Göteborgs Universitet, kulturstrateg vid Kulturförvaltningen, Göteborgs stad.

Debatt

Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel. 
 
Utställningskritik välkomnar replik på debatt. Format: Max 3000 tecken inkl. blanksteg innehållande saklig åsikt och understödda fakta. Replik skall vara genomläst och korrad innan den skickas till redaktionen. Replik undertecknas alltid skribentens namn och position. Replik arvoderas ej. Inlägg i debatt/replik kan skickas till susanne@utstallningskritik.se