Debatt, Utställningskritik #6 2019

Det rationella bakom ytan – att förstå teknik och material i historiska hantverk i trä

Hur kan Riksantikvarieämbetet ytterligare främja kunskapsutbyte mellan museer och yrkeskunniga hantverkare med specialkunskap om material?  

I min roll som bildhuggare/skulptör har jag arbetat åt museer och kyrkor med rekonstruktioner av äldre träföremål. Jag har då noterat ett glapp mellan hantverkarkompetensen och det kunnande som finns hos museipersonal, konservatorer och forskare. 

Idealet borde vara att de olika yrkeskategoriernas kunskaper överlappar varandra och att det finns enkla sätt att kommunicera kompetens på mellan de olika grupperna.

När det gäller medeltida träskulptur, kan hinder i kunskapsdelningen få ödesdigra konsekvenser. Den teknik som använts till de flesta större skulpturer finns ännu inte beskriven och det är ytterst få som behärskar denna teknik idag. Den skulle kunna kallas för färskvirkesmetoden, då den går ut på att tillverkningsprocessen är integrerad med torkprocessen. En synnerligen svår men effektiv teknik och i många fall den enda möjliga.

Vid en guidad tur på Hälsinglands museum i Hudiksvall, fick jag berättat att hålen i många skulpturer gjorts för en hållpinne vid ytbehandlingen. Detta verkade osannolikt för mig som jobbat med färskvirkesmetoden under många år både vid reproduktion av äldre helgonskulpturer och tillverkning av egna skulpturer. Som ett nödvändigt moment i färskvirkesmetoden ingår att borra hål i kärnan för att kunna reglera en sprickfri torkning. Genom att ta upp rörelser i virket när temperatur och fuktighet växlar, har hålen också haft en avgörande betydelse för att många medeltida skulpturer fortfarande är välbevarade.

I Signums svenska konsthistoria kan man läsa att ”de osundaste trätekniker” använts av Johannes Stenrat när han gjorde sina skulpturer på 1400-talet. Enligt mig bygger ett sådant utlåtande på bristande kunskap om tillverkningsprocessen. Som hantverkskunnig kan jag tvärtom väl förstå och beskriva både Stenrats val av arbetssätt och det faktum att skulpturen klarat sig drygt 500 år trots ”osund träteknik”.

I samma bok tolkas gamla skråstadgar, om att endast använda ek till skulpturmaterial, som att detta varit nödvändigt i ett fuktigt kustlandskap. Den som har kännedom om äldre trähantverk kan berätta om många äldre trädetaljer gjorda i andra träslag som överlevt i fuktiga miljöer, och annat av värde om de medeltida verkstäderna utifrån dessa skråstadgar.

Förutom att den konstnärliga upplevelsen av skulpturerna kan fördjupas och den avancerade hantverkstekniken uppmärksammas, kan även färskvirkesmetoden berätta mycket om det samhälle vilket skulpturerna tillverkades i. Om inte konservatorer, forskare och museifolk förstår hur skulpturerna är tillverkade, finns det stor risk att skulpturerna skadas vid konserveringsåtgärder och annat hanterande.

I början av 1900-talet fraktade upptäcktsresande Skottsberg två båtar från södra Chile till Sverige. Dessa dalkor är nu de enda bevarade av denna båttyp och finns bevarade på Etnografiska museet i Stockholm och på Världskulturmuseet i Göteborg.

Enligt ett referat från en chilensk avhandling, ska uthuggna medar i bottenplankan använts när dalkorna dragits på snö. Men med kunskap om snö, förstår man att medarna är alldeles för smala för att kunna bära dalkan på skare. Kanske det skulle fungera på is, men då skulle medarna bli utslitna på några få kilometer. Medarnas funktion har varit att skydda den söm som håller ihop bottenplankan och de nedersta borden när dalkan dragits upp på land. Till detta krävs det utlagda stockar och dessa kan bara placeras på specifika platser längs kusten med tanke på höga vågor och tidvatten. Denna information skulle arkeologer ha stor nytta av om man söker efter boplatser.

En båtbyggare kan se att de fem båtdelarna som hör till dalkan i Göteborg aldrig utgjort en fungerande båt. Två av de lösa trästyckena härrör från andra båtar medan tre av delarna hör ihop på ett säreget vis. Bottenplankan har rätt storlek och rätt antal hål i sömmen för att passa till två av borden. Dessa bord är tydliga bottenbord då det finns sömhål även längs överkanterna. Det märkliga är att bottenplankan saknar sömhål för ytterligare bord, så den är med säkerhet tillverkad för att passa enbart till de två underborden. Plankan är sprucken i hela sin längd och eftersom det inte finns något i båtkonstruktionen som binder virkets rörelser i sidled, har sprickan troligen funnits i plankan redan när trädet höggs ner. Sannolikt är denna dalka ett föremål som aldrig tjänstgjort som båt, utan tillverkats av avlagda båtdelar för att säljas till Skottsberg. Exemplaret i Stockholm liknar mer en fungerande båt, men även här har delar fogats samman som inte varit gjorda för varandra från början.

Enligt mina erfarenheter, är de flesta traditionella båtar världen över funktionellt utformade efter behov, vattentyp, landstigningsmöjligheter, tillgång på material, teknik och traditioner. Det går att förstå varför båtar ser ut som de gör. Det är oklart hur dalkorna med sin säregna form ursprungligen användes, och det är en gåta varför en badkarsliknande form valdes till en båt som trafikerade ett av världens mest svårbemästrade vatten. Ett svar på den frågan skulle kunna berätta mycket om folket som en gång i tiden använde dalkorna.

Bilder från vänster: Bottenbord där sömhål finns längs både överkant och underkant. Relingsbord där sömhål bara finns i underkant. I överkant finns uttag för tvärstag och sittbräda. Foto: Ulf Celén.

Hur ska de olika yrkeskategorierna mötas för att göra flera kunskapsperspektiv tillgängliga?

Museer och institutioner kan göra sin kunskap tillgänglig på utställningar och i skrifter, men hur ska den digra kunskap och erfarenhet som hantverkare och brukare äger tas tillvara? Det är kunskap och erfarenhet som kan försvinna och som inte alltid skrivits ned och heller kanske inte ryms i skrift.

Jag är bara bekant med den del av forskningen och museiverksamheten som rör mitt hantverksområde, men kanske har även andra områden behov av fler möjligheter till kunskapsutbyte mellan olika yrkeskategorier?

Hur kan Riksantikvarieämbetet ytterligare arbeta för att tillgängliggöra kunskap om material och konstruktion hos de tusentals föremål som finns bevarade vid Sveriges museer? Skulle en möjlighet vara att starta en pool där dugliga specialister kan dela med sig av sin kunskap? Poolen, eller nätverket, skulle kunna byggas ut till att täcka de flesta ämnen och med tiden kan denna resurs kopplas in vid utställningar och forskningsprojekt.

Blir det Riksantikvarieämbetet, en institution eller ett museum som blir först med att utveckla ett nätverk där traditionella hantverkare, historiker och utställningsproducenter kan mötas? 

Bilder från vänster: Bottenbord där sömhål finns längs både överkant och underkant. Relingsbord där sömhål bara finns i underkant. I överkant finns uttag för tvärstag och sittbräda. Foto: Ulf Celén.

Ulf Celén

Ulf Celén är konstnär och mästare i träbildhuggeri.

Debatt

Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel. 
 
Utställningskritik välkomnar replik på debatt. Format: Max 3000 tecken inkl. blanksteg innehållande saklig åsikt och understödda fakta. Replik skall vara genomläst och korrad innan den skickas till redaktionen. Replik undertecknas alltid skribentens namn och position. Replik arvoderas ej. Inlägg i debatt/replik kan skickas till susanne@utstallningskritik.se