Utställningskritik #1 2020, Recensioner

Reflektion över: 1989 – kultur och politik på Nationalmuseum

Vem tänker du på när du ser Nationalmuseums affischer för utställningen 1989 – ​kultur och politik, Nationalmuseum eller… Barbara Kruger?  

Det går att ana viss plagiering av Krugers välkända bildspråk i Nationalmuseums reklam för utställningen. Utformning fortsätter i samma röd-vit-svarta estetik även om plakatpropagandan är nedtonad i utställningsrummet. Per Hedström en av utsällningens curatorer tonar ned Kruger – plagiatspåret – Utställningens utformning har inte framför allt Barbara Kruger som inspiration utan snarare tidningsmagasin som Arena, The Face och I-D. Hedström säger att det blev ytterligare en ”take” när reklambyrån gjorde tunnelbanereklamen för utställningen, som ligger betydligt närmare Krugers bildspråk. Men det har Hedstöm inget emot utan gillar att Krugers estetik återanvänds. På frågan om det skulle kunna vara ett uttryck för hegemoni, att Krugers estetik används av en institution som Nationalmuseum där hennes konstnärliga ifrågasättande idéer blir till reklam svarar Hedström – Nej det är att hårdra det men en intressant tanke, Krugers konst är inte särskilt subversiv idag. 

Men är 1989 – ​kultur och politik en politisk utställning? Hedström menar att utställnignen inte är särskilt politisk utan snarare som ett tidningsreportage likt Time magazine, en retrospektiv över 1989. – Eftersom utställningen är gjord av en svensk institution i Sverige är det rätt självklart att den i grunden förespråkar demokratiska värderingar. Utställningen kan ju ses som en hyllning till 1989 års revolutioner då en rad diktaturer störtades, huvudsakligen med fredliga metoder, säger Hedström.

1989 – ​kultur och politik, Nationalmuseum. Barbara Krugers verk Untitled (Your body is a battleground), 1989. Foto: Olof Löf.

Hedström har tillsammans med Lena Eriksson, Nationalmuseum, Estelle af Malmborg, fristående curator och Sara Kristoffersson, professor i designhistoria curerat utställningen. 1989 – ​kultur och politik är ett smörgåsbord från 1989, här presenteras konst, fotografi, design, video, musik, LP-skivor mm. Utställningen innefattar en hel del redogörelse om politiska ögonblick från året som gått till världshistorien då Berlinmuren föll och Sovjet-imperiet brakade samman. Här återfinns populärkultur i bred bemärkelse och händelser som färgat historien. Utställningen innefattar: konstaktivism,  Rushdie-fatwan, aids, inredningsarkitektur (en del av inredningen till restaurangen Rolfs kök är återskapad i utställningen), kitsch och pop-musik (tyvärr i dåliga högtalare). Här kan alla få lite av varje och när jag tar ett snabbt varv i den stilrena röd-vit-svarta utställningsformgivningen blir jag nöjd och känner att jag fått bra koll på vad som ”egentligen” hände det där året med hjälp av mycket bra konstverk, fotografier och design. 

Men, när man stannar upp och kritiskt börjar granska utställningen är det något som skaver. Det talas om ”det bästa året i Europas historia” och det socialistiska samhällssystemets kollaps utan att för den delen ge en särskilt nyanserad bild av händelsen. Fotografiserien av Boris Mikhailov om vardagslivet i Sovjet är bra. På en bild badar människor precis bredvid vad som ser ut att vara ett avloppsrör. Är det kanske vår vanliga uppfattning om Sovjet, skitigt och eländigt men folk överlevde. Vad många inte vet och som inte anges i utställningen är hur det blev betydligt skitigare och eländigare efter 1989. Medellivslängden störtdök med 5 år på bara några år och har precis återhämtat sig efter nästan 30 år! Ett samhällssystem gick under och drog med sig miljoner människor ned i akut fattigdom, många är fortfarande fattiga. Det talas också om apartheids sammanbrott men inte att USA och andra västmakter stödde Sydafrika att föra krig mot kommunistiska Angola. Här börjar utställningen visa en betydligt mer politisk sida än vad curatorerna kanske har tänkt, nämligen i det som utelämnas. Det handlar inte längre om en redogörelse för 1989 utan om hur en kulturs herravälde brer ut sig genom populärkulturen. 

Samtidigt har utställningen en hel del starka konstverk. I anslutning till ett av det mest närvarande konstverken, Alfredo Jaars mäktiga vattenspegel med fotografier från Pinochets Chile, som vid tillfället ackkompanjeras av Roxettes glättiga pop: 

Hitting like a hammer, 

She’s a juvenile scam
Never was a quitter
Tasty like a raindrop
She’s got the look! 

Med Per Gessles texter i öronen, popens okrönte intetsägande mästerförfattare blir kontrasterna för stora och jag önskade att den där muren aldrig revs så att människor fick njuta av brutalistisk betongarkitektur där en stilpolis a la Stasi burade in glättiga popstjärnor på löpande band som får erkänna offentligt ”– Jag älskar storebror”.  I slutet av utställningen är det svårt att inte bli berörd av Johan Fowelins mästerliga fotografi från dagarna då Berlinmuren revs. Bilderna visar kameror och mediecirkusen som lyser uppBrandenburger Tor, några överexponerade skuggfigurer lite likt Maria Misenbergers fotografier. I Fowelins egna anteckningar från tillfället beskrivs murens fall på det mest träffande sätt: ”Muren rivs inte den dekonstrueras. Östeuropa kollapsar inte bara, Östeuropa imploderar, tillsammans med modernismen, med en ofantlig suck, punkterad av den elektroniska, mediala och postmoderna erfarneheten.”…” Tydligt blev det framför Brandenburger Tor, på västsidan, där nyhetsmedia från hela världen icensatte ett symboliskt öppnande av muren. Under flera dygn bevakades, från uppbyggda pressläktare, kameratorn och skyliftar, en bit av muren i väntan på att bulldozers (eller vad?) skulle bryta igenom från andra sidan. En andra sida som bortsett från några utposterade soldater var tom och stilla. Inget hände. Och natruligtvis spelade det ingen roll – muren revs där och då i alla fall…tack och lov.”

Utställningen 1989 – kultur och politik river inga murar direkt utan cementerar vår uppfattning om vad som hände under året utan ett kritiskt perspektiv. Men utställningen är en fröjd för ögat – Tasty like a raindrop- it’s got the look!

Olof Löf

O.F är curator


[1] Gapminder.org

Reflektion / Intervju

Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel. 

Nationalmuseum
1989 – ​kultur och politik
5 september 2019–12 januari 2020
Kuratorer: Per HedströmLena Eriksson, Estelle af Malmborg, Sara Kristoffersson.