Museerna behöver lära av Ukraina i beredskapsarbetet

Sedan Rysslands invasion av Ukraina är beredskapsarbete högprioriterat på svenska museer. Men det räcker inte att endast fokusera på det materiella kulturarvet. Svenska museer behöver omvärdera sina kommunikationsstrategier och träna upp förmågan att vara tydliga röster i centrala samhällsfrågor menar Vivian Smits, utvecklingsledare på Kulturförvaltningen VGR.

I Museisverige är beredskapsarbetet kanske den högst prioriterade förvaltningsfrågan just nu. Det geopolitiska läget, direkta och indirekta hot från stormakter i vårt närområde – vissa menar att hybridkriget redan är här – har satt fart på ett idogt arbete med risk- och sårbarhetsanalyser, katastrofplaner, kontinuitetsplaner och evakueringsstrategier för att skydda samlingarna vid kris och krig. Länsstyrelsernas arbete med blåsköldsmärkning av kulturfastigheter och annan samhällsviktig verksamhet kompletteras av Riksantikvarieämbetets omfattande vägledningar och mallar, liksom internationella handböcker som ICCROMs Endangered Heritage: Emergency Evacuation of Heritage Collections, numera översatt till 17 språk och flitigt refererad i svenska sammanhang.

Gemensamt för dessa initiativ är att de utgår från det materiella kulturarvet: platser, byggnader, föremål och magasin. Diskussionen om hur museer kan rusta sig för att klara det kanske mest grundläggande uppdraget – att stärka resiliens, bygga motståndskraft för att klara av stress, rädsla och sorg i tider av kris och förändring genom de berättelser, perspektiv och digitala offentligheter de verkar i – är betydligt mer lågmäld, om inte helt frånvarande. I Ukraina har museerna tvingats konkretisera sina roller som mediala och samhällsbärande aktörer i krigstid. Där har svenska museer mycket att lära.

Krig raserar mer än byggnader och människors liv. Det förändrar hur kulturarv tolkas, kommuniceras och försvaras, och med det också museernas samhällsroll och betydelse. Vid väpnad konflikt och hybridkrig är kampen om berättelsens ägandeskap ständigt närvarande, med långtgående effekter på museernas praktik. I Ukraina har museisektorn blivit en del av fronten och museernas arbete mitt i det brinnande kriget skapar kontinuitet, identitet och motståndskraft. Ett viktigt verktyg i detta är det transmediala arbetssättet, där fysiska rum, digitala visningar, sociala medier och samarbeten med andra institutioner flätas samman. Ukrainarnas vardag utgörs av strömavbrott, (hot om) bombningar och personalbrist, samtidigt som museerna kämpar för att skydda samlingarna och upprätthålla en fysisk och digital närvaro. Det digitala är inte längre ett kommunikationsprojekt vid sidan av den bevarande kärnverksamheten, utan ett sätt att hålla själva verksamheten vid liv.

Sedan den ryska invasionen har ukrainska myndigheter byggt upp en nationell digital infrastruktur för statliga museisamlingar där miljontals föremål dokumenteras och görs sökbara. Ett publikt gränssnitt ger global tillgång till materialet, används för att väcka internationellt engagemang för ukrainskt kulturarv och fungerar samtidigt som en säkerhetsåtgärd och ett juridiskt underlag mot plundring och förstörelse. Digitaliseringen är avgörande för att säkra landets kollektiva minne när de fysiska objekten måste hållas undan offentligheten av säkerhetsskäl. När kulturarv medvetet förstörs för att försvaga nationens identitet och söndra befolkningens motståndskraft, kan museer inte längre luta sig mot idén om att stå utanför politiken; själva bevarandet och dokumentationen av förstörelsen blir ett politiskt ställningstagande. De ukrainska museernas mediala närvaro är ett sätt att hävda att landet finns, att folket har en historia – och en rätt till framtid.

Ett utmärkande exempel på detta är Chanenkomuseet i Kiev/Kyiv, som har fått ompröva sig självt och sin verksamhet, när man tvingades packa ned och delvis evakuera sina samlingar. De tomma utställningssalarna har istället fyllts med samtidskonst, scenkonst och publika samtal som, tillsammans med de frånvarande samlingarna, berättar om kriget och vardagslivet. Museet fungerar som en community hub i krigstid, med program, workshops och samtal som erbjuder både praktisk kunskap och gemensam bearbetning. Detta transmediala arbetssätt, där fysiska rum, digitala visningar, sociala medier och samarbeten med andra institutioner flätas samman, skapar ett nationellt och internationellt engagemang samtidigt som det stärker den publika verksamheten och möjliggör fortsatt tillgängliggörande av samlingarna.

Krig och andra kriser förändrar också logiken för kommunikation: det går snabbt, det är fragmenterat, och det är svårt att skilja mellan dokumentation, opinion och propaganda. Det ställer nya krav på museernas arbetssätt och på hur de tolkar och väljer att utöva sitt samhällsuppdrag. Behovet av trovärdiga berättelser är större än någonsin när desinformation och förnekande av övergrepp används som strategiska vapen. Med det historiska källmaterialet som grund blir museerna en röst som vittnar, kontextualiserar, och skapar sammanhang. 

Samtidigt väcks svåra etiska frågor: När blir berättelsen del av ett propagandakrig, snarare än ett försvar av mänskliga rättigheter och kulturarv? Hur balanserar museer sitt uppdrag att förmedla nyanserade och ofta komplexa samhällsperspektiv med behovet att vara tydliga, snabba och känslomässigt engagerande i ett medielandskap där uppmärksamhet är en bristvara? Dessa frågor är inte unikt ukrainska – de rör alla museer som vill vara relevanta i ett samhälle där kris, polarisering och desinformation är vardag.

Lärdomarna från Ukraina går därför längre än behovet av konkreta beredskapsplaner och evakueringslokaler. För det första visar erfarenheterna att digital infrastruktur och digital kompetens är en del av det kulturella totalförsvaret: robust dokumentation, säkra backuper och förmåga att snabbt publicera trovärdig information när något händer är inte “mjukvara”, utan kärnberedskap. Här kan svenska museer lära av hur Ukraina, mitt under pågående krig, bygger upp nationella digitala register och publika portaler som kombinerar skydd, transparens och dialog med publiken. Det svenska K-samsök som skördar kulturarvsdata och länkar ihop forskningsdata, arkivsamlingar, undersökningsdata och samlingar, lyfts som ett sätt att aktivera och levandegöra samlingarna. Men anslutning till K-samsök är frivillig och digitaliseringsinitiativ såsom Kulturarvs-IT är projektdriven. Målet för dessa insatser beskrivs alltjämt i bekanta ordalag såsom att bevara, använda och utveckla kulturarvet, oftast med betoning på en ökad tillgänglighet. Inte som ett medvetet och strategiskt arbete som samlar och skyddar kulturarvet i händelse av kris. Dessutom saknas långsiktiga medel som säkrar drift och förvaltning av den infrastruktur som byggs upp.

För det andra behöver svenska museer ompröva sina kommunikationsstrategier så att de handlar om mer än marknadsföring av utställningar och programpunkter. I Ukraina fungerar museer som röster i ett större samtal om demokrati, mänskliga rättigheter och krigets konsekvenser – både i huset och i det digitala rummet. När National Museum of the History of Ukraine delar vittnesmål och föremål från fronten i sina digitala flöden, eller när när det virtuella Museum of War Memory synliggör krigets konsekvenser, blir de en röst i debatten om identitet, folkrätt och krigsbrott, och fungerar kommunikationen som en del av kärnuppdraget – inte enbart som reklam. Svenska museer behöver träna upp sin förmåga att vara tydliga röster i centrala samhällsfrågor: att fördjupa, värdera och vid behov utmana, knyta an till den politiska debatten och visa varför frågor som berör exempelvis desinformation, yttrandefrihet och demokratisk delaktighet är avgörande för demokratin – som en självklar del av sitt demokratiska uppdrag. 

Den svenska diskussionen om kulturarv och beredskap har hittills till stor del handlat om strategier, utredningar och rapporter. De är viktiga, men inte tillräckliga. Erfarenheterna från Ukraina visar att förmågan att agera, att pröva nya sätt att engagera, och att våga ta plats i den mediala offentligheten är avgörande för museernas varande. Om museerna i Ukraina kan bygga upp digitala register, genomföra akut digitalisering för att rädda fysiska objekt och digitala minnen, och lägga om sin publika kärnverksamhet, då kan svenska museer i lugnare tider ta steget mot en mer handlingskraftig, medialt närvarande och krisrobust kulturarvssektor. Frågan är inte om vi har råd att göra detta, utan om vi har råd att låta bli. 

Vivian Smits
Utvecklingsledare Västra Götalandsregionen