Replik på debatt, Utställningskritik #2 2020

Till vad skall museerna använda sina magasin?

Kommentarer till debattartikel av Klas Grinell, Varför ska museer egentligen göra utställningar?: kritiska betraktelser.

Föremålen i våra museer har flera uppgifter. När de ligger i magasin har de en annan roll än när de ställs ut. Mellan samlande och utställande finns en enorm dynamik-för att inte säga dynamit.  Och utställningarna stimulerar samlandet! Det har inte Klas Grinell tänkt på i sin i sanning ”provokativa ” artikel, Varför skall museerna egentligen göra utställningar? Inte heller har han tänkt på konstens roll i den ”kunskapsuppbyggnad” som står i centrum i den nya museiform som han propagerar för. 

Samling eller installation? Claudio Costa, The ineffable Circulation of Humanity,1981. Bild ur Art and Artefact The Museum as medium.

Museiforskaren Anders Ekström, känd för sina böcker och idéhistoriska antologier om sakutställningen, tolkad i mediehistoriskt perspektiv, var ett kort tag utställningschef på Nordiska Museet. Den första utställningsidé han presenterade för museets styreskvinna handlade om magasinet och utställningens plats i museet. Hans förslag var att täcka hela det magnifika golvet i den 126 meter långa hallen med så många föremål som möjligt ur museets magasin (cirka en och en halv miljon ting).

Att en sådan ”installation” skulle dra stor publik, var han övertygad om. Särskilt som alla som besökte den skulle ta med sig ett eget föremål att foga till installationen.  Och därefter måste ta ett av de utställda museiföremålen med sig hem! Man kan förstå varför Anders tid som utställningschef blev mycket kort. I dag är han professor i idéhistoria och dekan vid Uppsala universitet. I en mailkonversation där jag frågade om jag fick berätta denna historia svarade han ”så klart du får” och tillade: ”Jag anser fortfarande att magasinen inte bara bör öppnas utan faktiskt delvis också tömmas. Kan det göras på ett sätt som både frigör resurser för och förnyar utställningsmediet finns mycket att vinna på det.” 

Ett utställt föremål kan ge politisk insikt som föremålet på en hylla i magasinet aldrig förmår. Ansiktsmask med slaktkniv i Le musee Cannibale, utställning i Musee d´ethnographie de la ville, Neuchatâtel. 2002.

För 50 år sedan reste jag till USA för att studera museer. USA sades då vara ett föregångsland på museiutställningar. Jag kom hem med en, riktigt positiv upplevelse – som jag nu burit med mig i ett halvsekel: Childrens Museum i Boston. (Eller var det något annat museum på västkusten?) Jag närvarade i alla fall vid något som i Grinells terminologi nog skulle kallas ”aktiv samlingsförvaltning ” – men som ägde rum mitt i en utställning! I centrum av utställningen stod nämligen ett minimagasin på ett för övrigt tomt torg, fyllt av små och stora museiföremål. Alla verkade ha någon relation till den omgivande utställningens tema. Skolungar kilade in och ut i det glasade magasinet, plockade åt sig av föremål och la dem sen mer eller mindre ordningsamt tillbaka på hyllorna. På torget byggde de egna små utställningar, men jag såg också några hängivna flickor som bara tog ett enda föremål som de med kritisk blick kompletterade museets utställning med. Ämnet för utställningen minns jag heller inte exakt. Jag tror det var indianer. Svarta och vita fanns redan i rummet-något fattades. Det spände förväntningarna på museets utställning, och det stimulerade ungarna att studera, kommentera och förändra den. 

Så- decentraliserade och direkt i fysisk anslutning till utställningen- kan museimagasinen få en ny publiktillvänd funktion -om man nu vill förändra dem.

När boken Museer och samlande kom ut 2009 var författaren, arkeologen Fredrik Svanberg, forskningschef vid Statens historiska museum. Han ville visa att ”samlandet inte är något självständigt eller från övrig museiverksamhet fristående system utan egentligen nära kopplat till utställande och annan publik kommunikation, fast på sätt som sällan syns på ytan.” Han använder ordet ”samlingssystem”, och det markerar den stora och för mig befriande skillnaden mellan samlingar och utställningar. Föremålen är när de ”tillhör” magasinssfären underkastade ett system av lagar, praktiska regler och sunt förnuft som bestämmer vilket rum och i vilken temperatur de skall stå, på vilken hylla och i vilket ”sällskap” de skall befinna sig. 

Mark Dion, Porträtt av en samlare 2004. Bild ur Mark Dion, The Naturelsållat History of Museum. Utställningskatalog 2007.

Trettio till synes lika järnplogar stod på rad. Jag minns vad Janken Myrdal, agrarhistoriker, sa om vikten att behålla alla dessa järnplogar och gärna fler-för forskningens skull. Han vidimerade sitt påstående genom att peka på intressanta forskningsresultat. Jag tyckte han resonerade klokt då. Nu har många museerna sållat rejält i sina samlingar, och de tar de inte emot saker de redan har ett eller flera exemplar av. Men ”magasinsystemet” som vilar på klassifiering och hänsyn till föremålens storlek, material, funktion, och till de olika föremålen anpassad fuktighet, ljusförhållande och temperatur finns fortfarande kvar. Lyckligtvis! Det är så det skall vara i ett välordnat magasin. Då mår både föremål och personal bra och forskare och en intresserad allmänhet hittar föremålen de vill undersöka i utdragslådor och på hyllor. 

Fred Wilson, Scen ur utställningen Blandade Metaforer, Seattle Art Museum 1993 Beskuren bild ur boken Art and Artifact Museum as medium 2001.

Men jag tror att föremålen då och då längtar bort från dessa klassificerande hierarkier och sina förutbestämda platser i magasinen. De vill till utställningssalarna och exponera sig. Där kan de visa upp egenskaper, som ingen tidigare observerat eller tänkt på. Där kan de spela nya roller. De kan framträda i helfigur eller framhäva en kär detalj. De kan delta i samhällsdebatten. Sprida subversiv kunskap och på sätt som ovan kommentera manliga makt- och statussymboler i en mångtydig föremålskombination. De kan ställa sig bredvid vem de vill, få en ny granne, som utmanar dem som föremål och ger betraktaren en tankeställare.

Ordningen i en utställning är inte förutbestämd, föremålets material, ljuskänslighet eller praktiska funktion, som avgjort platsen i magasinet blir kanske mindre viktig.  Färgen, tyngden och formen ger det i utställningen en ny spännande ”granne”. Vilken vet man inte i förväg. Det beror på hur djärv, och nyfiken, som utställaren tillåts vara. Föremålen får roller i en berättelse. En tragedi, ett lustspel eller en thriller. Här behövs en god berättare och en orädd utställare.

Mötet mellan magasinssystemets ”lag och ordning” och utställningens upproriska karaktär och dess fria förhållande till föremålen är den dynamik som får utställningsarbetet i museerna att blomstra och museerna att överleva. Men i den nya ”museiform med ”kunskapen i centrum ”, och som enligt Grinell skall vara  ”kunskapsuppbyggande med ”publik, aktiv samlingsförvaltning ”, spelar utställningen en efemär roll. Det är inte hans egen idé. Han har inspirerats av sina ”favoritmuseologer” liksom han tagit del av det pågående museiprojektet Tingens metod. 

Jag vill därför avsluta mina oavslutade tankar med att nämna två av min generations inspirationskällor: Education Through Art av Herbert Read, poet och kritiker, samt psykologen Rollo Mays lilla stridsskrift Modet att skapa, i vilken jag funnit sanningen

att ”utan form” (finns) ”inget innehåll”.

Eva Persson 8 april 2020

Stina Åström har reprofotograferat alla bilder ur böcker, kataloger och dia.

Replik på debatt

Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel. 
 
Utställningskritik välkomnar replik på replik på debatt. Format: Max 3000 tecken inkl. blanksteg innehållande saklig åsikt och understödda fakta. Replik skall vara genomläst och korrad innan den skickas till redaktionen. Replik undertecknas alltid skribentens namn och position. Replik arvoderas ej. Inlägg i debatt/replik kan skickas till susanne@utstallningskritik.se

Replik till debattartikelav Klas Grinell, Varför ska museer egentligen göra utställningar?: kritiska betraktelser.