Tjugo år med utställningar

Utställningskritik har bevakat utställningsmediet i tjugo år. I en serie artiklar har olika personer lyft vad som är sig likt och vad som har ändrats. Att arbeta med utställningar involverar många olika perspektiv, kompetenser, medier och material. I vår avslutande jubileumstext samlar Amanda Creutzer egna och andras reflektioner om utställningsvärldens förändring.

Evighetsfrågan
På frågan om utställningsarbetet har ändrats under de senaste tjugo åren är svaren både ja och nej. Det är en liten bransch med låg rörlighet. Någon byter från ett museum till ett annat men det är ungefär samma personer. Allt färre verkar tillhöra en utställningsavdelning med utställningschef i ledningsgruppen. Yrkestitlarna kanske byter namn, men funktionerna är ungefär desamma. Till och med vissa diskussioner pågår fortfarande, som vad gör en utställningsproducent? Är det nyckel- eller stödfunktion? 

När statens kaka krymper
Flera reflektioner om förändringar är kopplade till finansieringen. Kraven på extern finansiering ökar. Det var viktigt även för tjugo år sedan, men synen på det offentligas stöd till kulturen har skiftat. Diskussionen har gått från utmaningarna med den inbyggda urholkningen av offentlig finansiering när kulturstödet inte räknas upp i relation till kostnaderna, till att en av den sittande regeringens viktigaste kulturpolitiska prioriteringar är en breddad finansiering. Statens kaka är allt mindre och alltmer osäker.

Det ser ut som att alla museer får ekonomiskt allt svårare. Kulturministern uppmanar oss att söka icke offentlig finansiering men det är svårt. Flera finansiärer låter inte museer söka ifrån dem eftersom vi är för nära det allmänna / offentliga. Så hur ska vi kunna finansiera utveckling och innovation inom utställningsproduktion med ständigt sänkta bidrag och en krympande marknad för var vi kan söka pengar?

Anna Hadders, utställningsproducent

Säljbara upplevelser
Ekonomin är en förutsättning för arbetet. Med krav på extern finansiering och dyrare inträdesbiljetter upplever flera att utställningsarbetet förändrats. Det handlar dels om vem museerna egentligen är till för, dels om att publiken måste attraheras och vilja betala för upplevelsen. I stället för att satsa på utställningar av interna skäl, kanske för att en samling just gåtts igenom eller för att en stark röst vill belysa ett ämne, ska museerna skapa upplevelser som lockar besökarna. Med krav på publiksuccé påverkas vilka frågor som diskuteras inför ett beslut om en utställning. 

Det jag sett är en förändrad syn på affärsmässigheten, utställningarna måste generera intäkter. Det leder till att inte bara kunskapen är i fokus utan att besökarna ska få en ökad helhetsupplevelse. Besökaren måste vilja betala för den. Det leder till ett ökat målgruppsperspektiv och målgruppsarbete, men också mer uppmärksamhet på tillgänglighetsfrågor.

Niklas Bergquist, utställningsformgivare och produktionsledare

Mellan fakta och fiktion
I vissa fall har museerna lyckats skapa intresse genom en buzz eller skicklig paketering. Eller genom en stark berättelse, storytelling. Gränsen mellan fakta och fantasi är ibland hårfin. En museiutställning om fiktiva personer skiljer sig inte så mycket från filmer, spel eller andra verksamheter med fokus på fiktion. Privata utställningsaktörer lånar ofta uttryck från museer medan de i sin tur inspirerar museerna med begrepp som kundvärden och kundresa. En stor skillnad är att museer dessutom förväntas förvalta vårt kulturarv och att vara kunskapsorganisationer. Vad händer om museer tappar förankringen till kunskapen och omsorgen att förvalta och förmedla våra materiella och immateriella erfarenheter? Kanske ska museer hitta sin egen väg i stället för att bli svaga aktörer på en kommersiell marknad?

Något jag funderar över är när närmar sig museerna sina tipping points? Jag besökte både Louvren och British Museum förra året. Jag hade bokade biljetter men det var bara vedervärdigt. Långa köer, enorm trängsel, stök, hårda armbågar och öronbedövande ljudmiljö. Jag fick plöja mig fram till Rosetta-stenen och väl framme blev jag direkt undanknuffad i trängseln. 

Johanna Finne, kommunikationschef

Äkta vara
Det finns fler perspektiv som har ändrats, förskjutits och ibland ändrats tillbaka. Är synen på föremålen förändrad? Här kanske man kan se motstridiga strömmar. Sedan museernas barndom och långt fram i tiden var föremålen utställningarnas kärna. Föremålen fick sedan delvis en biroll i utställningar där budskap eller berättelsen var det överordnade. Ett föremål utan en berättelse eller sammanhang, content, var inget, i princip. När vi på Nordiska museet köpte in nya designlampor till utställningen Nordiskt ljus var det ett märkligt sätt att tillföra föremål till samlingen, de var ju bara saker utan egna specifika berättelser. Numera verkar fler acceptera föremålstäta utställningar där just föremålen är i centrum. I en otrygg omvärld med påtryckningar och manipulationer är föremålen konkreta bevis på händelser från förr. Kanske blir det viktigt att hålla fast vid äkta material i en värld av digitala upplevelser och fake news?

Att kunna återgå till originalkällan gör att man kan tolka och omtolka historien allt eftersom ny forskning och nya frågeställningar dyker upp.

Maria Jansén, kulturdirektör

Å andra sidan finns också det motsatta. För tjugo år sedan kunde fenomenet med turnerande blockbuster-utställningar väcka diskussioner. Det var utställningar inrymda i hangarer eller mässhallar med ämnen som skulle attrahera höga besökarsiffror och självklart generera vinst. Sedan dessa har många olika turnerande jätteproduktioner visats i Sverige. De har handlat om allt från Tutankhamon, Street Art och Monets trädgård till Titanic. För många i museivärlden var eller är detta kitsch, här finns inga äkta föremål. Vem vill gå och se en historisk utställning där allt är nyproducerat eller i digitalt format? Samtidigt har många av dessa visat att intresset visst kan finnas. Kanske är det viktigaste en äkta nyfikenhet eller en upplevelse?

Kanske är det så att i en digital värld är det mest äkta suget det efter identitetssignalerande bilder? Utställningarna blir sammanhang som möjliggör roliga eller snygga bilder på sig själv och sina kära. Selfieutställningar bekräftar den bilden. Å andra sidan har väl alla en bild på sig själv framför ett monument eller historisk plats? Hur många går förbi Mona Lisa, Eiffeltornet eller Lutande tornet i Pisa utan att dokumentera besöket? Här finns bra content att kurera i storytelling-en om ens eget liv.

Krav på engagemang
Idag återkommer diskussionen om vikten av att koppla ner och av samtidigt som vi är vana vid snabba svar och service, helst dygnet runt. Vi vill ha vårt dopamin. Utställningar som medium är långsamt, dyrt och kräver ofta engagemang från besökaren. Besökaren måste engagera sig på något sätt, du kan inte bara sitta och bli matad med en utställning. Mediet är också trubbigt, alla de nyanser man önskar få med får sällan plats. En bok, film eller föreställning kan styra betraktaren och här avsätter du ofta mer tid och uppmärksamhet. På ett museum kan du passera flera utställningar medan du pratar om helt andra saker med ditt sällskap. Under de senaste tjugo åren har utställningar byggts ungefär på samma sätt, medan omvärlden är en annan. Kanske är insatsen som krävs av besökaren det som är unikt i vår tid? 

Utställningar är ett långsamt och dyrt medium, det tar tid och resurser att arbeta fram kunskapsbaserade produktioner. Långsamheten och trögheten rimmar illa med dagens krav på att allting ska gå snabbt och enkelt. Det kan leda (och leder) till orimliga ”förväntansgap” både internt och externt på olika sätt.

Johanna Finne, kommunikationschef

Politiskt och opolitiskt 
Det politiska perspektivet har också skiftat. Går man lite längre tillbaka var en politisk vilja inte ett omöjligt perspektiv även på de statliga institutionerna. Det är mer kontroversiellt idag, en klar utmaning i en politiserad värld. Diskussionen intensifierades genom den museidebatt som inleddes med Ola Wongs artiklar i Svenska Dagbladet för snart tio år sedan. Även i Utställningskritik (då UtställningsEstetiskt Forum) diskuterades museernas roll av Klas Grinell, Margareta Alin Hegelund och Ralph Hermansson, varpå debatten summerades av Fredrik Söderling. Men vad är ett opolitiskt perspektiv? Få fakta är utan kopplingar till någon form av politiskt perspektiv. Allt fler vittnar om hur detta påverkar vardagen och beslut. Och hur många har råd att driva igenom en utställningsproduktion som får politiker och beslutsfattare att resa ragg? Kommande års finansiering står på spel. 

Vad är politiska respektive partipolitiska frågor egentligen? Är ett arbete med inkludering samma sak som en woke identitetspolitik? Är en utställning om demokrati, yttrandefrihet och alla människors lika värde ett politiskt ställningstagande? I arbetet med utställningen Sápmi var identitetsfrågor, repatriering och markfrågor givna. I utställningen Flaggor lyftes hur svenska flaggan används och i Socker berördes Sveriges koppling till kolonialism. Skulle det vara lika självklart idag eller framöver? Svaren är än mindre lätta.

Om man har inslag av publikmedverkan i en utställning var tidigare en vanlig diskussion hur man skulle hantera om det skrivs, ritas eller publiceras något rasistiskt. Det hände väldigt sällan. Nu är hotbilden en annan. En ökad rasism, mer synliga extrempolitiska åsikter och politiska aktioner är en realitet. Nog tystar det – precis som önskan är. Diskussioner om självcensurering förs i många sammanhang. För att inte tala om utmaningarna vad gäller konstnärlig frihet och armlängds avstånd. Svåra frågor.

Hållbarhetsfrågor är något som kanske inte längre begränsas till en fråga om återbruk och att sänka koldioxidutsläppen. Effekterna av det förändrade klimatet hörs alltmer som en fråga om riskhantering och beredskap. Något som kanske kan bidra till att frågorna får en mer ökad angelägenhet för fler.

Komplext och detaljrikt 
Men för att återgå till textens början, om synen på roller och vem som är en nyckel- respektive stödfunktion. Det är mer vedertaget att formgivare får tillfälliga uppdrag. När jag började arbeta med utställningar förekom det museer med fast anställda formgivare, men de är numera få.

Idag är det vanligare med uppdrag till frilansande formgivare. Flera jag pratar med tycker sig se fler arkitekt- och designfirmor i produktionerna. Att arbeta med utställningar är en särskild nisch med flera komplexa frågor och perspektiv inbakat i arbetet. Museer har sällan råd att betala för den tid som behövs för uppdragen och de leverantörer som är ovana vid museers olika perspektiv och förutsättningar kan få sig en kallsup. 

Kraven på utställningarnas formgivning har ökat ordentligt vilket även påverkar mindre museer med små resurser. 1994 vikarierade jag som utställningsproducent och skulle ensam formge flera tillfälliga utställningar under ett år, bestämma vilka föremål som skulle vara med, sköta inlån, skriva och formge texter och även göra själva affischerna och annonserna, helt utan utbildning eller erfarenhet av formgivning.

Anna Blom Allalouf, programansvarig antikvarie

Rutinerade hantverkare är en viktig ”stötdämpare” i mötet mellan utställningsproduktionernas olika yrkeskompetenser. De som vet att mått i föremålsdatabaser inte alltid stämmer, att monteringar kan väcka stora känslor och som kan läsa alla möjliga underlag och instruktioner. Har man en gång arbetat med en sådan hantverkare vet man vad tacksamhet är. Att museet har en egen verkstad eller en anställd byggledare beskrivs ofta som en lyx för verksamma inom utställningsproduktion. 

Här har en stor förändring skett under de senaste tjugo åren. Då ansågs det en kompetens som lätt kunde köpas på stan. Men det visade sig att det inte var så lätt att hitta personer med vana av byggproduktioner på museer, för det kräver en särskild kompetens. De som skulle beställa hantverkartjänsterna hade inte alltid kompetensen till det. Det är svårt att bedöma vilka lösningar som behövs och i vilken omfattning, även för rutinerade. Flexibiliteten att ta in hantverkare bara när det behövs har många gånger lett till eftersatt underhåll, och dyrare produktioner med både beställare och leverantörer som är frustrerade. Småjobb som att lösa något trasigt när tid finns går inte ihop med specifika uppdrag inom pressade projektbudgetar. Kanske är det också så att när de som ritar en utställning inte är vana att arbeta nära ett byggteam uppstår fler utmaningar.

Tidigare kunde jag reagera på när ritningarna hade mått framräknade i designprogram, utan kunskap om materialen. Måtten kunde vara strax större än en byggskiva så det krävdes enormt mycket mer material, bara för några centimeters skillnad. Det vi märkt nu är ytterligare en förändring. Nu har vi vid flera tillfällen fått uppdrag att bygga efter en moodboard, helt utan mått eller riktlinjer, bara en känsla. Det är som vi kommit ännu ett steg längre bort från den praktiska kunskapen.

Frida Chrislan, snickare

Sånt som försvunnit
Många av de saker som var standard för tjugo år sedan gäller inte längre. Den självklara affischen och flyern är inte självklara punkter på listan. Och kommer den kända textskrivaren tillbaka, den som är ett etablerat namn inom skrivandet? Och kalligrafen, är det dags igen? Sannolikt kommer inte tjänsterna utan lika höga krav på leverans tillbaka, de där andrummen i en organisation som kunde erbjudas de som av olika skäl inte orkade ett högt arbetstempo. 

Något som jag hör alltmer sällan är visionerna, om varför utställningar är viktiga. Jo visst hör jag att de bidrar till resiliens i en osäker värld och att vi kan lära mycket av vårt gemensamma kulturarv. Men jag menar på riktigt, inte som politiska talepunkter. Vilken roll kan museerna spela i ett segregerat samhälle med få riktiga mötesplatser? Här kan man säga att det kan tolkas som en politisk vilja att använda museerna. Men sprungen ur en annan tid kan ett tjänstemannaförhållande till vårt kulturarv vara utmanande. Det kanske inte är som vilken sak som helst att handlägga?

Men mest av allt undrar nog många om den längre produktionstiden kommer tillbaka? Den som möjliggjorde metodutvecklingar och fördjupningar? Nog saknar man den ibland, men inte de evighetslånga stormötena för att diskutera detaljer. För dem har vi nog inte samma uppmärksamhetsförmåga längre. Vi har säkert inte heller mandat eller budgeterad tid. 

Amanda Creutzer

Foto: vykort framtagna för produktionerna Flaggor, Bröllop, Guldknappen 1981–2011, Dandy, Tvättstugan och Arbetslivet – dödskul eller livsfarligt.