Sápmi

SÁPMI – att vara same i Sverige
Från november 2007 tills vidare
Produktion: Nordiska museets verkstad
Projektledare: Amanda Creutzer
Arbetsgrupp: Amanda Creutzer, Johanna Finne, Annika Gooch,
Cecilia Hammarlund-Larsson, Eva Lundin, Eva Silvén.
Form: Codesign
Samisk referensgrupp med representanter från Àjjte
Gaaltije, Same-Ätnam, Sameföreningen i Stockholm,
Samernas Riksförbund, Sàmi Duodji, Sàminuorra
Katalog, 95 sidor, med text på svenska, nordsamiska och engelska,
rikt illustrerad
Nordiska museets förlag

Nordiska Museets nyöppnade permanenta utställning om samerna

När man kommer upp i utställningen på museets tredje våning måste man genast stanna upp och försöka förstå vad det är man ser. Över ett antal mörka ytor som försvinner i fjärran syns hundratals små krökta glasstavar som alla lyser intensivt. Min första associaton var någonting med tandläkare. Men det visar sig vara själva ljussättningen. Under stavarna ligger i sina fack de samiska föremålen, vart och ett belyst av upp till fyra stavar. Från sidan syns ingenting annat än lysande stavar. Man måste stå lutad rakt över bordsytorna, montrarna, för att alls se vad det är som visas.

Det hela är så egendomligt att man riskerar att fastna där i bryderi. Vad betyder det? Uppenbarligen är belysningen det primära, eller..?  Bland annat därför är den inte lyckad.

Själva föremålen ligger uppdelade i kategorier: mössor, kåsor, knivar. Vackra, intressanta och lockande berättar de ändå bara om sitt utseende, annars ingenting. De relaterar inte heller till varandra. En hel monter med skedar blir till en anonym massgrav av objekt som inte kan hjälpa varann med berättelsen.

För det finns väl en berättelse? Åtminstone frågar man: “Vems berättelse?” på väggarna, en av många liknande frågor.  ”Berättelse” är ett ord som varit mycket modernt, men som kanske nyligen passerade sin gräns. Det känns belastat. ”Vems?” ännu mer.

Svaret måste vara att Nordiska Museets utställning inte är någons berättese. Den lider av underliga luckor som kan komma sig av att museets stora samiska samling känts obsolet även som samling, alltså på samma sätt som uppenbarligen det traditionella samiska livet och kulturen. Om dessa saker får man strängt tagert inte veta någonting alls, vilket jag skulle vilja säga är sensationellt. Besökarens intresse förslösas eller leds in i tveksamma spår, återvändsgränder.

Man har inte riktigt orkat göra de distinktioner som skulle krävas, inte löst problemet hur man ska gestalta det förflutna på ett intresseväckande sätt och samtidigt visa på att dagens samer är moderna människor, som vi andra. Ett mycket dåligt samvete ligger här begravet, men ytligt, den dåliga lukten känns ändå.

Den gamla sameutställningen har nämnts som ett skräckexempel på naiv exotism. Där visades till exempel en renrajd, ganska reducerad, och man menade (på den tiden) att… ja så såg det ut. Och det gjorde det ju, med lite fantasi. En enkel och osofistikerad pedagogik.

Nu hävdar man att så såg det kanske ut, men… det var något fel på de ögon som såg. Det är förstås en allvarlig invändning. Ja den sänker – visar det sig –  hela projektet att gestalta samiskt liv på någon nivå i någon tid. Fokus vänds istället mot besökaren. Samiskt liv blir en frågeställning eller ett kluster av frågor. Vad? Vem? Vems? På tre språk.

Som om detta att något kan beskrivas på olika sätt av olika betraktare gör det obeskrivligt eller ovetbart. Eller som om det ovetbara innebär att något saknar bakom-
liggande verklighet. Detta är spets-
fundigheter från 1700-talsfilosoferna.

Visst är all historieskrivning beroende av vem betraktaren är, men kunskapsteoretisk problematik är ändå i viss mening överkurs och blir löjlig om den tillåts dominera en framställning på detta sätt, och tvingar fram rent parodiska inslag, som utställandet av själva kartoteket över samesamlingen.

Vad har samerna gjort för att ännu en gång drabbas av den vite mannens vånda och avståndstagande? Frågar jag mig.

(Dessvärre har man här haft en samisk referensgrupp med, tycks det, stort inflytande.)

Utställningens form, utseende, gestaltning är helt avhängig detta tänkande.

Den nya filosofiska attityden omöjliggör alltså berättelsen, ja kanske all kunskap i traditionell mening. Ett slags svindel vill istället ta plats bland de tusen glasstavarna. Samernas liv blir ett loppis. Skärvor och fragment av en kultur presenteras så lösrykt och öppet att det blir tomt runtomkring. Inga renar, inga fjäll, inga ripor, kåtor, eldar. Inget sammanhang. Det är snålt. Det är sorgligt. Samerna är ju intressanta, deras öde angår oss i högsta grad, även på så vis att de överlevt (passerat) den utdragna koloniala fasen (som fortsätter) och nu blivit moderna människor (vad det nu är). Men att de samtidigt befinner sig under påverkan av det förflutna, både det egna arvet från ett mycket annorlunda liv och allt det som storsvenskarna utsatt dem för: mission, exploatering, socialt förakt och överdriven beundran.

Allt detta, den långa samiska historien, och den betydligt kortare metahistorien, kunde ha hanterats annorlunda, inte förstucket och klentroget, och inte som ett avslöjande i en tafflig deckare, utan i en öppen diskussion, som något verkligt, något som faktiskt hänt, t.ex. så som arvet från den svenska allmogekulturen  normalt behandlas. Liknade saker hände ju även oss, vi blev alla i viss mening koloniserade.

Måtte Nordiska Museet snart samla sig till en ny sameutställning, för alla som vill veta något, inte bara flacka med blicken och gå. Till dess att detta händer rekommenderas livligt en resa till Ajtte, samernas eget musum i Jokkmokk. Även där finns en sameutställning, men större, mera generös och framförallt modigare, man vågar nämligen ta i den stora berättelsen om samerna (dessutom i första person pluralis! Vi…)  och hjälpa besökaren att stilla sin nyfikenhet. Enkelt, vackert och  självklart. Inga postmodernister tycks ha hittat dit ännu. Måtte de hålla sig borta.
Verkligheten finns och är värd en utställning!

Recension: Thomas Tidholm, december 2007
Thomas Tidholm är poet, fotograf, musiker
och stundtals utställare

Se intervju med honom under Samtal
Utställningsfoto: Mats Landin, Nordiska museet