Hem/hemlöshet 07/08

Producenter: Göteborgs stadsmuseum
i samarbete med gatutidningen Faktum,
hjälporganisationer/Kyrkliga nätverket,
Högskolan för fotografi och
Arkitekter utan gränser  
Form: Niclas Hultman och OlssonLyckefors Arkitekter
Textbearbetning: Mia Zeek och Katali Jarefjäll

Fokus i utställningen Hem/Hemlöshet 07/08 ligger inte på de hemlösa utan hemlöshet som ett socialt fenomen. Utställningen vill bredda diskussionen om hemlöshet genom att koppla samman fenomenet med heminredning, sociala rättigheter och existentiell rotlöshet. Det är både inspirerande och viktigt att museet väljer att gestalta  ett ämne så att det  berör oss alla på ett eller annat sätt. Jag går till utställningen med nyfikenhet! 

På 1970 talet sjöng Monica Zetterlund om brustna drömmar i sången “Var blev ni av?”. Genom en liten parafras kan man istället fråga sig var blev vi-et av? Och genast får jag en ganska tydlig bild av vad utställningen vill säga. Hemlöshet tycks handla om frånvaron av socialt engagemang. Ett engagemang som har dött på grund av att vi antingen gömmer oss i våra hem eller för att vi överlåter till  välfärdsbyråkratin att hantera problemen. Låt oss fylla detta tomrum ropar utställningen till mig!

Just det, var blev vi av? Redan  i trapphallen svarar installationen “Ways to show we care”. Den består av ett antal vita fågelholkar, med näst intill ogenomträngliga ingångar i form av exempelvis ett X. Titeln anspelar på den generella attityden att hemlöshet är ett oacceptabelt problem, men att vi gärna vill att detta problem inte skall komma i vår egen närhet. Fågelholkarna med de trånga ingångarna är träffsäkert gjorda.

Några trappsteg högre upp  presenteras “Tältet”, Nordiska museets inköp av en hemlös kvinnas tält tillsammans med hennes personliga föremål. På väggen hänger de katalogiseringskort som blev resultatet av dokumentationen. Projektet som genomfördes på 1990 talet väckte en viss uppståndelse genom att konservatorerna ogärna ville  hantera föremålen på grund av den smittorisk som ansågs föreligga. En text skriven av en av museiintendenterna som gjorde dokumentationen påminner om ett pojkboksäventyr, man utforskar okänd mark. Jag frågar mig:Är det hit vi har kommit? Lever vi i våra liv med ogenomträngliga ingångar för att bevara vår trygghet? Avpersonifieras därmed de människor som inte kommer igenom de trådsmala ingångarna?

hem

Motbilder är alltid ett effektivt berättarknep och det återfinns i filmen “Förändringar”. Filmen fyller just det syfte den avser, att motverka avpersonifieringen genom att låta fem olika göteborgare berätta om sina liv som hemlösa. Det funkar bra, osentimentalt berättade livsöden lyckas för det mesta fånga något allmänmänskligt. Titeln “Förändringar” fångar upp den gemensamma nämnaren i alla fem berättelserna: att hemlöshet är ett resultat av stora förändringar i vardagen, någonting som gör att man tappar fotfästet. Och det kan hända vem som helst. Varje person i filmen får en  liten faktaruta där vi bland annat får veta personens favoriträtt, en banal fråga, kan det tyckas, i vanliga fall, men här blir det effektfullt. 

Utställningen utvecklar och varierar  därefter fyra salar i rad det tema som jag just upplevt, alltså gestaltningar av frågor om privat kontra offentligt och vad som finns där emellan.
Belysningen är dov och alla montrar är nedsänkta i golvet. Utställningen skall alltså upplevas “von oben”? Oavsätt om detta är arkitekternas avsikt  eller ej är  effekten av uppifrånperspektivet intressant. Heltäckningsmattans mönster av avfotograferad gatsten gör mig skeptisk, går det att återskapa “realism” med sådana metoder?

I första salen  betraktas hemmet ur olika perspektiv. Ett första perspektiv är hur våra bostäder invaderas av heminrednings-magasinens smakpoliser. Detta är effektivt gestaltat genom att man mellan två tvinnar buntat ihop de 135 tidskrifter om hem och trädgård som finns att tillgå på Presstop. Hur privat blir ett sådant hem, tycks utställningen vilja diskutera.

Det andra är myndighetsperspektivet. Ett tydligt exempel är taget ur sociologen Catharina Thörns bok “Kvinnans Platser” och handlar om  en kvinna på ett träningsboende som uppmuntras att inreda det hemtrevligt,trots att hon inte äger nyckeln. Hon vägrar och blir senare bedömd att inte klara eget boende.  Här är det inte  stilpoliserna som äger nyckeln till  hemmet utan socialtjänsten. Som en kil mellan dessa renodlade perspektiv lyfts personliga berättelser fram igen. Filmen “GBG cribs” där fyra göteborgare  presenterar sina hem.  och ett  bildspel om  Nylösegården, ett boende som drivs av Frälsningsarmén och  visar hur de hemlösa gör sig hemmastadda i en tillfällig boendemiljö, är hoppfulla.Vi är kanske inte totala offer för varse sig för hetskonsumtion eller myndighetsutövande?

Att förena det privata med offentliga så att det inte blir slagsida åt det ena eller andra är en viktig och ambitiös frågeställning. Problemet som jag ser det är att utställningen här kunde ha tagit slut. Istället bankas perspektiven in på ett något för övertydligt sätt i resten av utställningen.

Myndighetskritiken tillexempel återupprepas  i  rummet “Hemma Hos”,  producerad av de hemlösas tidning Faktum. Montrarna som  kantar utställningsgolvet är ibland täckta med små dörrar, och bakom dem som går att öppna döljer sig bilder där man för första och enda gången i utställningen kan skönja misär. Montrar och föremål är i samma metalliska gråsvarta färg. En text talar om en framväxande sekundär bostadsmarknad som enligt vissa forskare cementerar ett permanent utanförskap. Ett par betongblock med tidningen Faktums historia inristad förtydligar: Sociala myndigheter löser ingenting, det är det egna agerandet som är viktigt. Gestaltningen är träffande och perspektiven är viktiga, men tankarna har redan presenterats.

På samma sätt känner jag för nästa del av utställningen. Här tas ett bredare samhällsperspektiv upp. På golvet ligger ett stort tryck av Socialstyrelsens definition av hemlöshet. Utställningsmakarna har ringat in en fotnot som berättar att asylsökande inte inräknas i statistiken p g a resursbrist. Systemkritiken blir alltmer tydlig. Samhället stämplar oundvikligen de som inte passar in, idag liksom förr i tiden: i  en monter ligger en klänning som tillhört fattigvården i Göteborg.  I en annan monter ligger 6000 brev som skrivits till myndigheter i protest mot byggande av nya bostäder för hemlösa. Breven berättar trots allt något om kollektivt handlade idag, då människor agerar handlar det om att bevara lugnet nästgårds. Likt föregående rum hamras budskapet in. Samhället, t ex Socialstyrelsen, är en del av maskineriet som definierar ut människor. Men det finns även här en effektivt gestaltad motbild. Från en vräkt kvinnas hem ser jag några av de föremål som blev kvar, bland annat ett tecknat ansikte. Ett självporträtt kanske?

I ett litet angränsade rum spelas filmen “Homemovie”. Ett flöde av bildsekvenser spelas på 5 monitorer. Bilderna växlar mellan nuet och det förflutna, mellan platser som vi förknippar med det privata och det offentliga. Man får en fragmentiserad överblick över tid och rum,  vilket är tänkeväckande. Det var länge sedan vi kunde ha en klar överblick över både samhället och våra egna liv. Men bildfragmenten ger en slags tröst, det finns så mycket liv och vardag som försiggår i just detta nu.

Det sista rummet av utställningen blir en besvikelse. De frågor som kunde ha rests undviks. Istället väcks en redan uttjatad diskussion till livs – den om välgörenhet. Vem har makt att ge, och hur bekräftas självbilden av den som kan ge? Cementerar välgörenhet utanförskap? Måste välgörenhet vara något fult, är det inte uttryck för något vackert istället?

Föremål från museets samlingar såsom brödmått och tiggartavla skall ge  ett historiskt perspektiv   Men hur skall enskilda föremål utan sammanhang kunna gestalta en social och ekonomisk utveckling? En förändring där ansvaret för välfärden flyttats från familjen till sociala myndigheter och de konsekvenser det har för vilka plikter vi anser oss ha gentemot våra medmänniskor?  Avslutningsorden i utställningen manar mig att ställning mot ett samhälle där folk borde skylla sig själva för de problem som de hamnar i. Det är alltså upp till mig, igen. Frågan känns bekant från inrednings-
magasinen, det är upp till mig om jag vill ha en svart eller vit soffa. Det är upp till mig om jag vill bry mig.

Utställningen lyfte i början fram en intressant frågeställning om att hitta en balans mellan det privata och offentliga. Men vad är det i vår samhällsutveckling som gör att det offentliga livet kan kännas så betungade att vi väljer att fly in i våra hem? Att gestalta detta  historiskt skulle ha varit spännande. Istället känns tillbakablickandet som en förevändning för att kunna visa upp ett hopplock av föremål från museets magasin. I sin vilja att engagera besökaren att ta sitt medborgerliga ansvar, att fylla tomrummet mellan välfärdsbyråkratin och våra privatliv, blir utställningen lite för onyanserad. Ett tvåfrontskrig mot byråkratin och konsumismen utkämpas. Samtidigt har jag lite svårt att bestämma mig för om det enbart blir för dogmatiskt eller om det gör att motbilderna av persoliga öden och röster i filmerna och bildvisningar, blir desto mer uttrycksfulla.

Finns det någonstans en grund för solidaritet som inte bygger på tillrättalagda och politiskt korrekta doktriner i alla dess former? Jag förstår om utställningen inte vill komma med pekpinnar om hur vi bör ta ansvar för varandra, det hade varit lite fånigt. Jag tänker istället tillbaka på videoinstallationen och de fragment av bilder den gav, så mycket liv och vardag som pågår och har pågått. Finns det någonstans en existentiell solidaritet som går utöver det faktum att vi lever under olika förutsättningar och hamnar i ojämna beroendeförhållanden?

Om utställningsmakarna hade valt gestalta detta hade jag gått ifrån utställningen mer inspirerad och berörd. Viljan att skildra ett konfliktperspektiv är imponerande. Men man glömmer bort att det just är konflikter som får många av oss att rygga tillbaka och springa hem igen. Istället bör man fråga sig hur skapar man ett “vi” i all dess enkelhet? Jag nöjer mig med att tänka på fragment av bilder, det är där i dessa fragment vi alla befinner oss och försöker göra oss hemmastadda. Det är vad vi är för varandra.

Text: Peder Lindgren, december 2007
Student vid International Museum Studies Masters Program,
Göteborgs Universitet
Utställningsfoto: Göteborgs stadsmuseum