Med utgångspunkt i Nordiska museets utställning Sápmi identifierar idéhistorikern Mattias Bäckström en internationell strömning av ”formstarka” museiutställningar där innehållet underordnas formen. Men han reducerar inte frågan till en enkel polarisering mellan begreppen ”formstarkt” och ”innehållsrikt” utan menar att det gäller för museerna att ta spjärn mot utslätande och strömlinjeformade ideal i arbetet med formen och innehållet.
När man kommer upp i utställningen på museets tredje våning måste man genast stanna upp och försöka förstå vad det är man ser. Över ett antal mörka ytor som försvinner i fjärran syns hundratals små krökta glasstavar som alla lyser intensivt. Min första associaton var någonting med tandläkare. Men det visar sig vara själva ljussättningen. Under stavarna ligger i sina fack de samiska föremålen, vart och ett belyst av upp till fyra stavar. Från sidan syns ingenting annat än lysande stavar. Man måste stå lutad rakt över bordsytorna, montrarna, för att alls se vad det är som visas.
