Genom korsetten kommer vi historien inpå livet

På översta våningen i familjen von Hallwyls palats på Hamngatan i Stockholm fylls fem rum med korsetter, klänningar och kvinnokamp. Aron Ambrosiani har besökt utställningen Korsettkriget, där förra sekelskiftets korsettdebatt effektivt används för att ta sig an frågor om kön, klass och identitet utan att skriva besökarna på näsan.

Korsettkriget – en kamp om kvinnlighetens former vid förra sekelskiftet är en vandringsutställning som visats på Örebro universitet, Kvinnohistoriskt museum i Umeå, Dunkers kulturhus i Helsingborg och Textilmuseet i Borås innan den nu nått Stockholm och Hallwylska museet. 

Det ska kanske snarare beskrivas som ett vandringsutställningskoncept. Utställningsytan har varierat från 50 kvadratmeter till uppåt 700, och i den nuvarande versionen är de flesta föremålen utbytta, texterna omarbetade och det avslutande bildspelet uppdaterat med aktuella mode- och galabilder. Även utställningsformen är anpassad utifrån Hallwylska museets ambition att öka andelen återbrukat byggmaterial. 

Att det ändå fungerar så väl som det gör tror jag beror på att utställningsidén handlar om att gestalta historisk forskning, snarare än att turnera ett särskilt föremålsurval. Korsetterna från Textilmuseets studiesamling är nyckelföremål, men jämfört med inmärkta museiföremål kräver de inte samma omhändertagande. Som Textilmuseet själva skriver: ” Trots – eller kanske just på grund av – sin status som icke-museiföremål är rekvisitan är en viktig del av museets samlingar. Den gör det möjligt för besökare att själva prova och känna på äldre textilier och kläder på ett sätt som inte går att göra med vanliga museiföremål.” Varje museum med en dräktsamling från sekelskiftet kan stå värd för denna utställning och jag räknar med att turnén fortsätter.

Utställningen har sin upprinnelse i historikern Henric Bagerius forskningsprojekt Korsettkriget: Modeslaveri och kvinnokamp vid förra sekelskiftet vid Örebro universitet 2016–2019. Forskningsprocessen dokumenterades i en blogg hos Nerikes Allehanda och flera formuleringar har följt med från bloggen till utställningen. Redan från första början har forskning, förmedling och dialog alltså gått hand i hand. 

Bagerius beskriver det själv som att forskningen fortsatt genom utställningsprocessen, snarare än att utställningen förmedlar ”färdig” forskning. I en artikel i Historisk tidskrift 2021:3 (s. 551) reflekterar han över samarbetet med Kvinnohistoriskt museum: ”Samarbetet har skärpt min kritiska blick. I lika mån har mötet med utställningsbesökare berikat mitt vetenskapande.” Dialogen med utställningsbesökarna resulterade även i publikationen Klok av korsetten (Kvinnohistoriskt museum, 2023) där tankar om kvinnokroppen hos utställningens historiska aktörer ställs i relation till besökarnas.

Utställningsformen är avskalad och stram. Sekelskiftesvåningens väggar är inklädda i blåmålad plywood, förutom ett rum som istället är draperat med vitt tyg. Utställningens producent Emelie Höglund berättar att runt 90 % av byggmaterialet är återanvänt från tidigare utställningar. De neutrala bakgrunderna underlättar bytet av utställning helt enkelt. Även om jag tycker att utställningsformen är lite väl avskalad förstår jag logiken i det. För att nå lokalen för tillfälliga utställningar på översta våningsplanet behöver besökarna dessutom passera genom flera av palatsets övriga rum, och hinner komma in i sekelskiftesstämningen. I ett annat utställningssammanhang hade man behövt bre på med mer gestaltning.

Utställningstexterna är utmärkta. En introtext per rum tydliggör sammanhanget och sätter ramarna, stramt formgivna med sans serif-typsnitt på vit bakgrund. Utställningstexter fyller ofta dubbla syften; dels ska de bistå med fakta, dels ska de bjuda in till egna reflektioner. I Korsettkriget löses denna uppgift med en smart anpassning av de i kulturhistoriska utställningar överanvända frågerubrikerna. Istället för ”Föråldrad eller modern?” lyder första rummets rubrik ”Föråldrad och modern” (och så vidare). På så sätt markerar Bagerius att frågorna inte bara ställs nu, utan att även de historiska aktörerna faktiskt hade olika åsikter om korsetten. Konflikt i fokus istället för en utslätad historieskrivning alltså, något som förstås också kommer till uttryck i själva utställningstiteln.

Ordparen förekommer redan i den första utställningsversionen från 2019, som lever kvar på Örebro universitets webbplats. Det spelar förstås mindre roll för besökarna på Hallwylska, men ger en ovanlig inblick i utställningstextbearbetningens hantverk när två versioner enkelt kan jämföras med varandra. Lyx för oss specialintresserade!

För att ytterligare framhäva konfliktperspektivet får fyra historiska aktörer komma till tals med sina sinsemellan motstridiga tankar om korsetten. Sveriges första kvinnliga läkare Karolina Widerström ville ersätta korsetten med det mer bekväma och hälsosamma reformlivet. Karin Larsson designade reformdräkter, bekväma plagg varav två inlånade klänningar visas i utställningen. Samhällsdebattören och modeskribenten Else Kleen menade istället att den moderiktigt korsettformade kroppen var en förutsättning för att kvinnor skulle tas på allvar i rösträttskampen.

Greppet att låta fyra olika kvinnliga debattörer gå i klinch med varandra uppfyller skickligt flera syften på samma gång. Det visar – utan att det behöver skrivas på näsan – att kvinnor inte är en enhetlig historisk aktör. Det bjuder upp till motstånd mot det eviga och deprimerande fenomenet ”män debatterar kvinnors kläder”. Och inte minst gestaltar det ”korsetten som katalysator”, som Henric Bagerius uttrycker det. Kvinnliga debattörer kunde ta sig an bredare frågor i samhällsdebatten genom att diskutera detta (i huvudsak) kvinnliga underklädesplagg.

I två olika rum visas korta filmreportage som togs fram till den första utställningsversionen 2019. I filmerna testar Henric Bagerius olika hård snörning av korsetter och genomför ett rejält träningspass med respektive utan korsett. Även om vissa korsettvarianter burits av män genom historien är den i första hand ett kvinnoplagg. Filmerna med Bagerius gör dock ingen humoristisk poäng av att han testar korsett, utan det är snarare en nyfiken, reflexiv forskare som framträder i filmerna, mån om att kroppsligt förstå det studieobjekt han annars närmat sig genom arkiven. Även besökarna ges möjlighet att snöra in sig i korsett.

Den enda svackan i utställningen kommer i det sista utställningsrummet, där fem nygjorda plagg (korsetter, korsettklänningar och kjolar) av den norske modedesignern Ove Harder Finseth ställs ut. Här läcker 2000-talets konst- och modefloskler in i utställningstexterna. Den nyanserade historieskrivningen i de övriga rummen ersätts med svepande beskrivningar: ”där traditionella korsetter har varit en symbol för restriktion och kroppslig begränsning, ger Finseths modeller utrymme för andning och naturlig rörelse.” Visst är Finseths dräkter fina, men utrymmet hade kunnat användas till något mer intressant.

Utställningens avslutande bildspel visar en rad kvinnliga artister, skådespelare och modepersonligheter, samtliga iklädda någon slags korsett. Bildspelet är strategiskt placerat så att det är synligt genom dörröppningarna redan från utställningens första rum. Nutiden är därmed ständigt närvarande även i de historiskt inriktade utställningsrummen utan att det behöver påpekas i texterna. 

Lite synd är det dock att det lokala perspektivet försvinner här; vi konstaterar på pressvisningen att exempelvis Klara Hammarström med sin rustningsliknande korsett från Melodifestivalen 2021 hade passat in utmärkt i bildspelet. Det hade också kunnat göras en poäng av att dräktreformrörelsen tog sin inspiration från utlandet precis som dagens modeskapare. Detta är dock detaljer i en annars utmärkt produktion.

Utställningen visar verkligen på styrkan i ett tätt samarbete mellan forskare och museer. För mig, som efter många år på museum ägnar mig åt doktorandstudier, är det intressant att reflektera över de praktiska förutsättningarna. Henric Bagerius konstaterade själv på pressvisningen att utställningsproduktionerna är osynliga i det vetenskapliga meriteringssystemet. För honom var det den trygga anställningen som universitetslektor som gjorde det möjligt att ta sig an ett sådant här projekt. Här återstår arbete att göra hos såväl akademi som museum för att underlätta för fler gemensamma utställningsproduktioner framöver.

Aron Ambrosiani