Komplexiteten gör samlingarna rättvisa

Hur hanterar vi egentligen kunskapen att våra ”älskade museer” är inneboende koloniala institutioner? Varför skaver den kunskapen så mycket oavsett på vilken sida av debatt föreställer man sig? I ett svar till Johan Hegardt menar Olga Zabalueva att först när vi erkänner museernas roll i samtida politiska sammanhang kan vi på allvar diskutera vad det innebär att göra samlingarna rättvisa.

I sina tre essäer om Etnografiska museets historia och samtid (1, 2, 3) uppropar Johan Hegardt att vi ska ”göra den etnografiska samlingen i Stockholm rättvisa”. Dessa detaljrika och djupa texter pekar direkt på ett av centrala problem som forskas om inom alla kulturarvsrelaterade ämnen under det senaste halvseklet. Hur hanterar vi egentligen kunskapen att våra ”älskade museer” är inneboende koloniala institutioner? Varför skaver den kunskapen så mycket oavsett på vilken sida av debatt föreställer man sig? Varför finns det bara två ”sidor” i dessa debatter?

För att utforska frågan, måste vi utreda inte bara den etnografiska samlingens komplexa historia, men mångfalden av komplexa historier som sker parallellt, runt omkring, kanske även i andra delar av världen, och som alla är sammankopplade och sammanflätade i museologiämnet idag. ”No museum is an island”, skriver Sharon Macdonald, Christine Gerbich och Margareta Von Oswald¹ och lyfter betydelsen av att titta på sammanhang och kontext, inte bara på individuella institutioner, oavsett hur rik och komplex historia dessa institutioner har. Tankesättet kallar de för ”methodological containerism”.

Jag anser att museologi som gränsdisciplin² är ett passande verktyg att börja tänka ”outside the box” och faktiskt kunna se alla dessa kopplingar tydligt. Museer, som jag kommer att förklara vidare, är perfekta platser för att blottlägga komplexiteten, inte bara i sin egen historia, men också i sina omgivande samhällen.

Av-, de-, post- eller anti: om skillnaden mellan kolonialismen och kolonialiteten

Eve Tuck och K.W. Yang påminner oss i sin programmatiska text ”Decolonization is not a metaphor”³ att avkolonialisering är – och ska vara – ”unsettling”. Precis som ett museum, vilket måste irritera⁴ för att uppfylla sin samhälleliga roll. Obekvämligheten av vissa platser, minnen, frågor eller objekt påminner oss att det finns flera sätt att uppleva världen än vårt eget. Själva begreppet dock används idag väldigt fritt (som ”de svepande och generaliserande perspektiven” enligt Hegardt, eller ”banalisering av dekoloniala praktiker” i Tuck och Yangs artikel enligt arkeologen Yannis Hamilakis). 

Det sker till och med vad som Hamilakis kallar för ”hijacking”, där avkolonialiseringens språk anammas av nationalistiska eliter.⁵ Ett tydligt exempel på detta är hur ”avkolonisering” används i den ryska politiska diskursen, när den (före detta, men revanschsugna) koloniala makten – Ryssland – menar att den hjälper till att bekämpa kolonialismen i världen.

Men vad ska vi göra då? Går det att låta bli och avstå från begreppet, kritisera det eller komma på något annat, som till exempel ”anticolonial”⁶?

Det jag finner särskilt användbart i navigering av dessa diskurser är att särskilja ”koloniseringen” som process och ”kolonialiteten” som tillstånd. Kolonialiteten – coloniality – är en egenskap av världen som vi befinner oss i.Begreppet syftar här inte på vad som uppstår efter kolonisering, utan på de epistemiska och politiska ordningar som möjliggör kolonisering som ett tänkbart och legitimt projekt. I detta perspektiv kan man tala om kolonialitet även innan kolonisering tagit fysisk form – exempelvis i de föreställningar om land, människor och värde som föregick James Cooks resor till Australien i Hegardts exempel.

Om man blir förvirrad av olika prefix inför det ”koloniala” och är nyfiken att fördjupa sina kunskaper om kolonialiteten, finns det mycket att läsa – jag brukar tipsa om Selbi Durdiyevas fina introducerande text ”So You Want to Learn about Decoloniality?”⁷ som en väg in.

Och när vi försöker att förstå varför det är lika aktuellt idag som när de första postkoloniala diskurserna började ta form under 1960-talet, kan vi titta på FNs omröstning den 25 mars i år, där man antog en resolution som förklarade den transatlantiska slavhandeln som det allvarligaste brottet mot mänskligheten. 123 länder röstade för, 52 länder (däribland EUs medlemsländer) avstod och tre (USA, Israel och Argentina) röstade emot.  Den rumänska sociologen Manuela Boatcă sätter fingret på betydelse av detta i ett Facebook-inlägg⁸: ”Begreppet ‘kolonialiteten’ låter oss förstå hur koloniala hierarkier kvarstår i avsaknad av koloniala administrationer”. Man behöver bara titta på kartan över omröstningens utfall för att begripa hur kolonialiteten fungerar.

USAs FN-ambassadör försvarade landets röst mot resolutionen genom att säga att FN ”inte grundades för att främja snäva specifika intressen och agendor” och att hela frågan handlar om ”historiska fel som inte var olagliga enligt internationell rätt vid den tidpunkt de inträffade.”

Låter det bekant? Varför, undrar jag…

Museerna samhällsroller och sakraliteten av kulturarv

Johan Hegardt menar i sin kritik av Världskulturmuseernas projekt Att väcka föremålen till liv att ”vi inte kan arbeta på det sätt som förs fram i projektet, som till och med tänker använda samlingarna i ’publikt provocerande’ utställningar”.

Det påståendet känns igen från tidigare debatter, bland annat den så kallade museidebatten  2016 kring – återigen – Världskulturmuseerna, eller Niklas Cserhalmis efterord på Sveriges Museers vårmöte 2024⁹, där han funderar kring olika roller som museerna kan ta i dagens samhälle, som präglas av polarisering och ”kulturkrig”. ”Aktivist och provokatör” i Cserhalmis resonemang framställs som motsvarande till ”konservativ”, som bevarare av rådande ordning. Det finns inga ”vänster”- eller ”höger”-namnlappar i den texten, men det är ganska tydligt vem som är vem här. 

Vad som jag reagerar på i just den texten är den nästa meningen: ”Rollen som expert är för museerna given”.

Elefanten är ute i rummet. Vi kan tillåta oss att ifrågasätta de konservativa rösterna för ”det goda samtalets” skull, men gud förbjude oss att även börja peka på expertrollen – vi kan inte arbeta på det sättet.

Där, menar jag, ligger det mest sårbara både i musei- och akademiska verksamheter. Det finns ett upplevt hot, ett ”skräckexempel” av, säg, en kvinnlig curator som kommer att förstöra etnografiska samlingar med (tänk er!) konsten; som kommer att våga glömma bort alla vetenskapsmän (och -kvinnor, även om de var ”inte samma fanatiska samlare som män” före 1900-talet) som sökte kunskap och visdom i världen; och som inte fattar hur etnografiska samlingens historia ”bör förstås”.

Kanske är det dags att stanna och fråga oss själva varför det är just etnografiska museer och samlingar som är särskilt sårbara och behöver försvaras gång efter gång? 

Vilket inneboende hot ligger i grunden av dessa institutioner? Och varför innebär ifrågasättande av dem att vi hamnar varje gång i samma debatt?

Dessa återkommande polariseringar är inte ett missförstånd, utan ett symtom på museiinstitutionernas olösta relation till sin koloniala grund.

Jag har ett annat ”skräckexempel” till hands – Ariella Aïsha Azoulays film Un-Documented – Unlearning Imperial Plunder.¹⁰ Det hon fångar där, och i sin bok Potential History¹¹, är precis vad det jag är ute efter.

Skillnaden mellan subjekt och objekt, det osynliga museala maskineriet som klipper bort alla kopplingar som föremålen hade innan det blev musealiserat och som bygger på läger efter läger av nya meningar.

Proveniens.

Samlarens tidsepok.

Samlingens tillkomst.

Museets historia.

Och om någon kommer in och börjar klippa bort dessa nya meningar upplevs det som ett hot mot museiinstitutionen.

Den skillnaden – det upplevda hotet – är särskilt tydligt just hos etnografiska museer och samlingar. När man talar om kulturhistoriska museer mer generellt brukar det bli någon slags hemblindhet kring ”vår” historia och ”vår” konst – men De Andras, där händer det något! Något annorlunda, spännande och exotiskt, som man behöver utforska, både från insidan av institutionen (utställningar, projekt) och som extern expert.

Det är intressant att Hegardts essäer också handlar mycket om samlarna som människor/subjekt, om livsödena för dessa vetenskapsmän (och ”även kvinnor”), men att han i slutsatsen lyfter upp just det materiella, samlingensom objekt, tillsynes allt för ofta felhanterade av ”våldförare” i form av samtida curators, konstnärer, aktivister och andra ”grupperingar” som driver en ”allt slöare postkolonial diskurs” in i museirummet.

Min poäng här är inte att ett sätt att se museala logiker (man kan, efter museologen Kerstin Smeds, kalla dem för Epistèmes¹²)  är bättre än annat. Istället vill jag poängtera att just museiinstitutionerna är perfekta platser för att utforska och visa upp dessa logiker, komplexa sammanhang och svåra frågor. Ifrågasättandet är en konst som håller på att försvinna i vårt samhälle, inte minst genom AI-utvecklingen som snarare förstärker befintliga biaser. Museer, tack vore sina samlingar, rumsligheter, osynliga maskinerier och komplexa historier, kan hjälpa oss att öva på att ställa frågor bortom att skriva ytterligare en prompt till robotarna.

Framför allt kan det göras genom det materiella som museer innehåller – just dessa föremål som, enligt Hegardt, ”inte kan användas för att provocera en publik” och inte kan ”avkolonialiseras eftersom de inte är kolonialiserade” (här borde man göra en paus och titta på dokumentären ”Un-Documented” en gång till för att fastställa lektionen).

James Cliffords teoretiska ramverk, som stödjer denna påstående, har diskuterats väldigt mycket i museologisk litteratur sedan 1990-talet när Routes publicerades.¹³ Och museologin är numera ganska enig om att etnografiska museiobjekt kan vara både ”narrativa historiska dokument” och ”presentistiska, tolkningsbara samtidsobjekt” och ”förhandlingsbara konstobjekt” och mycket mer än dessa. Och det har faktiskt varit så under hela 1900-talet. Det är inte någon praktik som uppfanns i samband med ”decolonial turn”, utan etnografiska objekt var sedan långt tidigare ofta befordrade med konstnärlig status – så länge ”konstnärer” inte ingick.¹⁴ Museiforskaren Barbara Kirshenblatt-Gimblett menar att även det är ett karaktärsdrag av musealiseringspraktik: “museums, by their very nature, aestheticize what they show, even when the objects they display are not intended to be viewed as art”.¹⁵ Det blev en diskussionsfråga under 2000-talet, här hör till alla debatter om t ex Musée du Quai Branly som Johan Hegardt också nämner, samt stora förändringar i många etnografiska samlingar och utställningar under de senaste tjugo åren.¹⁶

Min fråga dock – kan vi verkligen förstå dessa förändringar, debatter, kritik och motkritik om vi inte kopplar museiverksamheter till dagens politik?

Not so New Museology: ett par ord i begreppets försvar

New Museology, den nya museologin, är ett skolexempel på kunskapens kolonialitet; trots att det finns flera tankeskolor och riktningar antar en engelsktalande forskarvärld Peter Vergos bok¹⁷ som den heliga kunskapskällan i försök att förstå vad ny museologi handlar om och vad det var som var så nytt egentligen.

New Museology handlar inte om att ”museer bör avpolitiseras och i stället arbeta för en ökad förståelse av världens olika kulturer” som Dorothy Washburn, refererad till i Hegardts essä, påstår, det är förenkling av ett väldigt komplext fenomen i ämnets historia. Även om man tar hänsyn bara till Peter Vergos inramning och låtsas att det inte fanns några andra nya museologier i Europa och resten av världen under 1970- till 1980-talen handlar ”the New Museology” inte om avpolitisering, tvärtom.

På den tiden kom i såväl museiteori som museipraktik fram en tanke om museerna som viktiga samhällsaktörer som står till tjänst inte bara för vetenskap och folkbildning men också till att ta sig an samtida problem och debatter. Det är efter den nya museologins (eller snarare de nya museologiernas olika former och sammanhang) framväxt som museiforskare börjar blottlägga många teman som har alltid varit underförstådda och aldrig pratades om högt: museernas makt, kulturarv som en process snarare än vad som tas för givet, museernas roll i medskapande av nationella och transnationella identiteter. Museologen Deidre Stam visar tydligen att den utvecklingen vore omöjligt utan man tar seriös hänsyn till samlingarnas grundläggande värde som informationskällor.¹⁸

Den nya museologin behandlar museer som en självklar del av samtiden – polariserad, politiserad, bråkig, rörig och omförhandlad. Men dåtida museer och museernas historia var, enligt den tanken, också en del av deras egen samtid. Det är inte så att (etnografiska) museer plötsligt vaknade till efter 1989 i mitten av ”identitetspolitiska woke-polarisering”. Dåtida samhällsdebatter hade annorlunda agendor och meddelande men det innebär inte att de inte var politiska.

Att vi började benämna den politik som sker i museirummet för ”politiken” innebär inte att det inte fanns där tidigare. Snarare det var acceptabelt och togs för givet – precis som museernas roll som ”experter”; precis som upplysningens iver att samla världen i fickan och ordna den på rätt sätt – för att förbättra den, förstås.

Jag ska avsluta med en kort personlig berättelse. För tio år sedan fick jag vara med på min första akademiska konferens i Norden, som hölls på ett kulturhistoriskt museum. Jag kommer ihåg tydligt min förvåning – att vi fick vara med i museibyggnaden från 1700-talet, hålla föredrag i praktfulla rum och gå runt bland den historiska inredningen utan att vara övervakade (och utan filttofflor, dessa oundvikliga accessoarer om man besökte en rysk herrgård med 100 år gammal golvläggning), att vi hade konferensmiddag i en av de stora historiska salarna, under den kristallkrona som en gång i tiden lyste upp ädla församlingar i samma interiörer.

Det kändes nästan som hädelse att göra det. Kanske för att jag på flera av mina museitjänster och studier jobbat med ryskt (eller snarare moskovitiskt) byggt kulturarv från just 1600- och 1700-talet och visste hur få bevarade byggnader som finns kvar, undantaget kyrkorna. Det finns till exempel inte en enda autentisk sekulär inredning från tiden före Peter den store.

I mitt hemland upplevdes – och fortsätter att upplevas – kulturarvet som någonting heligt, sakralt, distanserat från vardagslivet, någonting som ska vårdas och beundras men aldrig användas. Det var särskilt svårt med den ryska översättningen av ICOMs museidefinition eftersom den innehöll ordet ”nöje” (enjoyment). Man bytte det till slut till ”spirituell upplevelse”. Det perfekta moderna museimaskineriet – som också innebär extrem avpolitisering, där museernas kulturarv och det förflutna inte hörde till de heta och polariserande samtidspolitiska frågorna. En direkt konsekvens av detta synsätt kan man observera i den samtida museivärlden i Ryssland: det finns idag diskurser om att plundring av kulturföremål från krigsdrabbade områden faktiskt är en räddningsaktion, att man bortser från politiken och bara bryr sig om bevarandet av kulturarv, det handlar om att förhindra förstörelse utan att ifrågasätta vem om varför vill förstöra det. Plundrandet av kulturarv i de ryska erövrade områdena i Ukraina är dessutom enligt ryskt rättsväsende inte olagligt vid den tidpunkt vi befinner oss i – till skillnad för att kalla krig för ”krig”,¹⁹ identifiera sig som HBTQ+,²⁰ förneka ”folkmord på Sovjetiskt folk i andra världskriget”²¹ eller visa upp någon form av motstånd till statens makt.

Olga från 2016 var ganska naiv – och tyckte att det var oerhört kul att få bara vara i en historisk miljö som inte förvandlats till ett altare över det förflutna som förstördes i något av alla 1900-talets krig och samhällskriser. Att det är så roligt att leva i en del av världen där kulturarvet kan användas, får vara med i vardagen och blir en naturlig del av en ”samtidspolitisk kompott”.

Tio år senare tycker jag fortfarande att det är kul och roligt – och viktigt – att fortsätta prata om detta. Och jag är tacksam både för Johan Hegardts tankeväckande essäer (den bästa delen var djupdykningen i den etnografiska samlingens historia! Fascinerande!) och att vi här i Sverige fortfarande får prata högt om dessa svåra frågor. Det är någonting som jag hellre skulle vilja bevara och vårda, mycket mer än de döda vita männens (och några kvinnors) livsöden, oavsett hur spännande och intressanta dessa historier är. Jag är helt övertygad om att det är möjligt, bland annat för att vi har museer som vågar att ställa frågor och inte tar allt för givet trots alla  de politiska, ekonomiska och kulturella omständigheter som påverkar museiverksamheter idag.

Museer är inte problematiska trots sin politiska inbäddning, utan just därför intellektuellt och samhälleligt viktiga. Museernas samlingar, rumsligheter och institutionella historik erbjuder unika möjligheter att synliggöra hur kunskap produceras, stabiliseras och omförhandlas över tid. I stället för att skydda samlingar (eller samlarna) från vad som upplevs som provokationer, kan museer fungera som platser där komplexa och obekväma frågor får ta form – också genom materiella objekt.

Det är först när vi erkänner museernas roll i samtida politiska sammanhang som vi på allvar kan diskutera vad det innebär att ”göra samlingarna rättvisa”.

Olga Zabalueva

1. Sharon Macdonald, Christine Gerbich, and Margareta Von Oswald, ‘No Museum Is an Island: Ethnography beyond Methodological Containerism’, Museum and Society, 16/2 (2018), 138–56, https://doi.org/10.29311/mas.v16i2.2788. ↩︎
2. Kylie Message, ‘Museum Studies: Borderwork, Genealogy, Revolution’, Museum and Society, 7/2 (2009), 125–32. ↩︎
3. Eve Tuck and K. Wayne Yang, ‘Decolonization Is Not a Metaphor’, Decolonization: Indigeneity, Education & Society, 1/1 (2012), 1–40. ↩︎
4. Malin Grundberg, Johan Hegardt, Patrik Nordström och Fredrik Svanberg, Ett museum måste irritera  : fyra röster om Historiska museet  (Stockholm, 2015). ↩︎
5. Yannis Hamilakis, ‘A Decolonial Archaeology of Refusal, Care and Repair’, Antiquity (published online 2025), https://doi.org/10.15184/aqy.2025.10252. ↩︎
6. Sujata Patel and Maureen Eger, eds., Anti-Colonial Global Scholarship Contexts, Perspectives, and Debates (Bristol, UK, 2025), https://doi.org/https://doi.org/10.56687/9781529245547. ↩︎
7. https://clioandthecontemporary.com/2025/04/21/decoloniality-for-beginners/ ↩︎
8. https://www.facebook.com/manuela.boatca/posts/pfbid032eRuWiVgeyNbKQfGASxjqt243USX2ap6s4BZS8mXTrMaGgsYEhCnaRqnpp7zdi4Vl ↩︎
9. https://sverigesmuseer.se/generalsekreteraren-har-ordet/ordforanden-har-ordet/tankar-efter-sveriges-museers-varmote-2024-niklas-cserhalmi-har-ordet/ ↩︎
10. https://www.youtube.com/watch?v=C1H4Pa0KPM8 – jag rekommenderar verkligen att titta på filmen och sedan analysera – vilka känslor väcker den i dig? Och varför? ↩︎
11. Ariella Aïsha Azoulay, Potential History: Unlearning Imperialism (London, 2019). ↩︎
12. Kerstin Smeds, ‘On the Meaning of Exhibitions – Exhibition Epistèmes in a Historical Perspective’, Designs for Learning, 5/1–2 (2012), 50–72, https://doi.org/10.2304/elea.2004.1.1.7. ↩︎
13. Kylie Message, ‘Contentious Politics and Museums as Contact Zones’, in Andrea Witcomb and Kylie Message, eds., The International Handbooks of Museum Studies: Museum Theory (n.p., 2015), 253–81; Robin Boast, ‘Neocolonial Collaboration: Museum as Contact Zone Revisited’, Museum Anthropology, 34/1 (2011), 56–70, https://doi.org/10.1111/j.1548-1379.2010.01107.x. ↩︎
14. Se t ex Joe L. Kincheloe, ‘Says Who? Who Decides What Is Art?’, Counterpoints, 212 (2003), 49–104, https://www.jstor.org/stable/42978107, accessed 8 Apr. 2026. ↩︎
15. Barbara Kirshenblatt-Gimblett, ‘Reconfiguring Museums: An Afterword’, in Cordula Grewe, ed., Die Schau Des Fremden. Ausstellungsdonzepte Zwischen Kunst, Kommerz Und Wissenschaft (Stuttgart, 2006), p. 375. ↩︎
16. Se särskilt Wayne Modest, ‘Things Are a Changing or Perpetual Return’, in Barbara Plankensteiner, ed., The Art of Being a World Culture Museum: Futures and Lifeways of Ethnographic Museums in Contemporary Europe (Bielefeld, 2018), 117–20; samt hela publikationen The Art of Being a World Culture Museum. ↩︎
17. Peter Vergo, ed., The New Museology (London, 1989). ↩︎
18. Stam, D. (1993). ‘The Informed Muse: The Implications of “the New Museology” for Museum Practice’, Museum Management and Curatorship, 12, 267–283. ↩︎
19. https://www.ibtimes.com/russia-criminalizes-use-word-war-forcing-new-york-times-bloomberg-more-out-3428928 ↩︎
20. https://www.hrw.org/news/2023/11/30/russia-supreme-court-bans-lgbt-movement-extremist ↩︎
21. https://meduza.io/en/news/2026/04/09/putin-signs-law-criminalizing-denial-of-nazi-genocide-of-soviet-people-during-world-war-ii ↩︎