Torsten Hild kommenterar Mattias Bäckströms artikel Den snygga utställningen
Jag instämmer i att det finns en risk med esteticerandet av utställningar och utställningsföremål. När formen friställs, eller blir norm för utställningens innehåll, t ex föremål, texter, bilder, skapar den snarare en distans mellan utställningen och dess målgrupp. Utställningen blir föremål för ett betraktande förhållningssätt, när det ofta snarare eftersträvas en deltagande och närvarande relation. Ju ”bättre” den är, ur estetisk synvinkel, desto större distans skapas.
Det här läser jag som en återspegling av de roller som etablerats i produktionsgruppen, och den metodik eller brist på metodik som präglar produktionen.
Så länge arkitektur/design/formgivning definieras som estetik så är det just vad man får. Man kan säga; som man ropar får man svar. Jag brukar i min undervisning inom ”design management” (hur en verksamhet initierar och styr designprocesser) använda mig av följande definition av design: Design samordnar resurser mot ett definierat uttalat mål, med produkten som en fysisk formulering av behov, förväntningar och krav. Det är inte en heltäckande allmängiltig definition, men användbar i många sammanhang.
Yrket arkitekt/designer innefattar då mycket mer än att i första hand bearbeta estetiska aspekter av en miljö/produkt. Tyvärr, trots det växande intresset för ämnet så begränsas det ofta till att i första hand handla om just estetik. Som om estetik vore något som kan friställas från sin kontext, från samhället i övrigt, från kulturen i övrigt.
Just detta, separerande och isolerande av en miljös/produkts moment och egenskaper ser jag som huvudorsaken till konflikten mellan t ex innehåll och form i utställningar.
Detta är inte ett problem som enbart drabbar utställningar, utan kan iakttas i de flesta offentliga miljöer. Det är på något sätt Fords gamla löpande band-princip där produkten bearbetas ur en specifik aspekt i taget, från en expert till en annan i en lång kedja, men aldrig tillsammans.
Mattias Bäckström beskriver symptomen på ett träffande sätt, och jag tror att han har rätt i att orsaken till problemet ligger till stor del just i ett separerande av de olika momenten av produktionen. I sin beskrivning av orsakerna, processerna bakom resultaten haltar däremot hans analys. Inte så att den är direkt fel, men den behöver nyanseras och kompletteras i vissa avseenden.
Hans beskrivning av arkitektens/designerns roll känns generaliserande och faller i fällan att förlägga den till i huvudsak estetikens område. Detta är han inte ensam om, och min erfarenhet är att beställaren i dessa sammanhang,
t ex museerna ofta har en liknande hållning.
När relationen mellan arkitekten/designern och beställaren etableras är det förväntningarna på varandras roller som kommer att prägla den kommande processen, och även det slutliga resultatet. Därför är det viktigt för beställaren att ha insikt om sina förväntningar på den kommande relationen och processen. Om man presenterar en övergripande bild av en utställnings innehåll och sedan i t ex en tävling begär ett förslag till utställningsform, har man avskurit arkitekten/designern från den bakomliggande processen, och man kommer då få ett svar som i hög grad representerar arkitektens/designerns syn på de rumsliga aspekterna av utställningen. För en betraktare av förslaget kan det tolkas som om att arkitekten/designern mest ägnat sig åt estetiska beslut. Det är då bättre att söka en lämplig arkitekt/designer för ett samarbete, hellre än ett färdigt förslag till utställning.
Jag vill påstå att beställaren oftast inte har någonklar bild av vad det egentligen är man köper av arkitekten/designern, hur rollerna och organisationen skall se ut, hur processen skall se ut, och vilka förväntningar man har. Man gör som man brukar göra.
Om vi vidgar vyerna här, så kommer vi snart in i det som Mattias Bäckström berör i sin artikel; att museerna inte har tydliggjort sin roll tillräckligt väl, varken i utställningens produktionsprocess, eller i samhället/omvärlden.
Men eftersom jag tror att problemet har med relationer och processer att göra, så vill jag peka på att även arkitekten/designern är illa förberedd för uppdraget.
I Bäckströms artikel framgår inte att det finns en mängd olika typer av arkitekter och designer som arbetar på olika sätt. Det finns skillnader i såväl utbildning som i yrkesutövande inom yrkesgruppen arkitekter/designer. De har även mycket gemensamt, och tyvärr saknas i många fall en uttalad, tydlig metodik, anpassad för den specifika situationen/uppdraget. Visst har de flesta arkitekter/designer fått lära sig en metodik under sin utbildning, och under sitt praktiska yrkesutövande, men den är ofta produktionsrelaterad. Fr a byggnadsarkitekter har en metodik baserad på vilka handlingar som skall produceras för att byggindustrin skall kunna utföra planerna. Det saknas inte kunskap på området som heter designmetodik, men det är eftersatt och inte anammat i alla arkitekt- och designyrken.
Generellt sett är de som brukar benämnas industridesigner, som arbetar med industriframställda produkter, bäst på beställarorienterad metodik. Där är det beställarens behov och förutsättningar som ligger till grund för organisation och process, inte utförarnas. Det är en metodik som bygger på samarbete i produktionsgrupper där alla parter som påverkar och påverkas av produkten/miljön är representerade.
Till stor del stämmer den med de förslag till organisation som Mattias Bäckström skisserar i sin artikel. Det kan låta teoretiskt, men sådant som metod, organisation, process återspeglas mycket tydligt i den slutliga produkten/miljön. Det är inte naivt att tro att det går att arbeta i grupper där många kompetenser samsas och efter en metod som integrerar dem och de olika produktionsmomenten. Det görs redan idag, bara inte tillräckligt ofta.
Det handlar inte om att göra snygga eller fula utställningar, det handlar om att producera/samordna resurser till t ex utställningar som uppfyller behov, krav och förväntningar.
Sparsör 080901
Text och bild: Torsten Hild
Torsten Hild är inredningsarkitekt SIR/MSA
