Östergötlands Länsmuseum, Linköping
Avslutande delen av basutställning Östgötaliv
Öppnad våren 2008
Projektledare: Lena Lindgren
Producent: Ann-Charlott Feldt
Utställningsformgivare: Mats Gilstring
Utställningstekniker: Johan Nilsson
Textbearbetning: Textmakare Knutsson
Med Makt och männskor har länsmuseet i Linköping fullbordat sin nya basutställning, Östgötaliv. Projektet avslutas som det inleds med en tematisk bearbetning av länets historia från stenålder till idag. UEForums ansvarige utgivare och chefredaktör såg utställningen tillsammans.
Eva Persson (EP)
Både du och jag gillade den inledande delen av Östgötaliv, den som har Familjen som tema. Vad är ditt första intryck av utställningens avslutande del, Makt och människor?
Mattias Åkeson (MÅ)
I den första delen finns en lek med tidslinjen och de möten som uppstår mellan den forntida familjen i vax och dagiskorridoren. Den ambitionen verkar utställarna lämnat kvar på dagishyllan när de gick vidare. Påföljande del, Arbetsliv på landet och i staden, tappar fart och är av mer traditionellt slag. Nylaggade tunnor, texter, husfasader radas upp och tar inget riktigt grepp vare sig i mig eller i rummet.
I Makt och människor kopplar utställarna tillbaka till ett tänk om en uppbruten – eller ”samtidig”- tidslinje. Utställningen formerar sig kring sex teman där varje tematisk del har sin egen tidslogik. Ett lyckat exempel är köket från tidigt 1900 tal där utsikten genom fönstret är en miljonprogramsförort. Enkelt (banalt?) men funkar. Jag gillar alltså anslaget, koncentrationen på frågan om makt ur olika perspektiv. Jag gillar också greppet ”all tid samtidigt”. Däremot funderar jag på det stora gestaltningsgreppet med cylinderlika montrar/displays. Finns det något i formspråket som kontextuellt kopplar till temat?
EP
För mig är montrarna i sig innehållslösa, som ju är monterns grundidé – rama in och hålla borta (verkligheten runt omkring). Men här fungerar de genom sin höjd och bredd även som väggelement. Intressant är att de vänder ryggen åt besökaren som går in i rummet. På så sätt blir innehållet i varje monter en liten överraskning, men omöjliggör ett samspel mellan föremål i olika montrar.
EP
Du gjorde mig uppmärksam på texterna i montern…
MÅ
Jag fastnade för den text som på ett subjektivt sätt beskriver situationen att som utlänning hamna i Finspång på 1600-talet. Arbetskraftinvandrare. Den hade samma verkan på mig som uppradningen av göromål under en bronsåldersdag, tidigare i utställningen. Jag kunde förstå någonting av (och närapå identifiera mig med) att vara människa där och då.
Men jag vill återkoppla till min fråga om montrarna och det övergripande gestaltningsgreppet. Jag studsade lite när du skrev att det finns neutrala montrar. Jag håller inte med om det. Cylinderformen och storleken gör anspråk på något, jag vet bara inte riktigt vad. Jag gillar greppet med att innehållet är dolt tills man förflyttar sig runt i rummet, och allt som utställningen faktiskt lyckas behandla på en förhållandevis liten yta.
Apropå texterna så har man ”fått undan” en del text genom att ha lösblad placerade i lådor eller andra arkivlösningar. Man har använt ett symbolsystem för texterna som anger om de är fakta, frågeställande eller beskrivande. Dessutom finns föremålslistor. Det ger olika anslag och jag tyckte det var ett bra grepp. En frågeställande text kunde vara en tidningsartikel som belyste en viss aspekt och som tvingade mig att ta ställning till texten och i förlängningen till den monter texten hörde till. Ett sorts analogt googlande.
EP
För mig är de där texterna rena avlatsbreven – en slags botgöring för att man vågat sig på ett nytt sätt att beskriva historien, lämnat det linjära berättandet för det tematiska. Jag vet inte vilka det är som museerna fruktar när de lämnar det hävdvunna sättet att ställa ut– de vuxna besökarna eller skolklasserna, sina kolleger eller museistyrelsen – men uppenbart är att de bara går halva vägen i förnyelsen. (I Mariautställningen på Historiska museet anar – åtminstone jag – samma vånda. Rester från den didaktiska utställningen gör det som kunde vara en stram men ändå pedagogisk installation till överlastad konstutställning).
EP
Däremot håller jag med dig om den ”subjektiva” texten som finns i varje monter. Den läser man gärna, den har ofta en fin ton, t ex den som ligger på talarstolen i montern Motståndare.
MÅ
Ja, det är en fin text. Det är intressant med nykterhetsrörelsen som en motståndsrörelse. Kanske Pingströrelsen borde ha fått vara med också?
Jag var alldeles nyligen på Världskulturmuseet och såg Take action. Man kan inte låta bli att jämföra Länsmuseets monter på ca 2 kvadratmeter med de kvadratkilometrar Världskulturmuseet jobbat på. Och försökt få med all världens motståndsrörelser i går och idag. Länsmuseet gör en avgränsning till Sverige och lyckas med sitt urval säga något om det personliga ställningstagandet. Trots att man gestaltat motståndet med nygjorda demonstrationsplakat och banderoller – lite väl slitna symboler. Videon med olika människors relation till makten belyser på ett intressantant sätt såväl positiva som negativa innebörder av ordet. Att man dessutom tagit med elskåpet som arena för motstånd är fint, tycker jag.
EP
Jag tycker historieskrivningen blir skev när allt motstånd koncentreras till det som hände under 1900-talet, medan alla maktägare fanns förr i världen. Det har ju förekommit både arbetaruppror och religiöst motstånd genom hela den historia som utställningen söker omfatta. Och ”vilka vapen” använder dagens makthavare mot oss? Jag saknar både medvetnare historisk analys och subtilare föremålskrockar, som kunde ge en hint om växlande men ständiga återkommande motsättningarna mellan makten och folket.
MÅ
Apropå vapen av idag hade utvecklingen av kontrollsamhället varit en intressant aspekt på makt som hade öppnat upp för ännu mer speglingar nutid – dåtid. Makt och motstånd tyckte jag först var en bra utgångspunkt att samla historien kring. Den relationen genomsyrar allt, barnuppfostran, äktenskapet, kungen vs folket. Ju mer man tänker på det desto mer omfattande blir ämnet.
Hur ser du på avgränsningen som Länsmuseet gjort? Hade det behövts en större utställning för att få till komplexiteten som du efterlyser?
EP
Ett länsmuseum har att anpassa innehåll och gestalltning till den yta man valt att ägna kulturhistorien. (Östergötlands länsmuseum har ju en ovanligt förnämlig konsthistorisk samling som också måste få plats – i den särdeles vackra museibyggnaden.) Det är alltså inte nödvändigtvis större utrymmet som saknas utan anpassning till de utrymmen man förfogar över.
Det här nya sättet att tematisera historien och arbeta med symboler kräver ett säkrare konstnärligt öga än den traditionellt historieberättande utställningen. Montrarna hade inte behövt vara så lätt avläsbara. Både innehåll och form kunde ha varit mer komplext och bära på hemligheter som avslöjas när östgötarna går igenom utställningen andra och tredje gången. Det är ju en basutställning med ett långt liv framför sig, som vi talar om!
Mailkorrerspondens
Eva Persson, Stockholm och
Mattias Åkeson, Söderköping
november – december 2008
Redigering: Eva Persson
Utställningsbilder: Mattias Åkeson
