Är det en av de nertystade skandalerna, den att Sverige inte tagit chansen att spegla sin moderna framväxt i bild på ett fotomuseum? Som våra nordiska grannländer gör. Dokumentärfilmaren Jan Lindqvist kritiserar det bristande statliga ansvaret för den fotografiska bilden och dess historiebärande innehåll. Alltmedan bristen på säkerhet hotar hans egen stora samling med tolvtusen negativ hämtade ur offentligt ägda arkiv med foton från åren 1850–1982. Numera bevarar han negativen under primitiva villkor hemma i en lada i Småland.
Jan Lindqvists första dokumentärfotofilm Tiden är en dröm kom 1999 och gav sin skapare guldbagge för den kreativa filminsatsen. Resultatet av arbetet med andra delen föreligger snart.
Basmaterialet till de bägge historiska fotoeposen utgår från halvtannat århundrades bildbevis för hur det såg ut i Sverige, och allt som har förändrats. Lindqvists tanke är att hans arkiv efter slutförandet av dokumentärerna kunde vara en grund för ett kommande svenskt fotomuseum.
– Jag såg till exempel ett ställe i Norsborg, slottet Sturehov, vars stallar, eller åtminstone ett av stallarna, skulle passa jättebra, säger han till UE-forum en eftermiddagsfika på Nytorget.
Huvudsaken är inte var utan att det upprättas ett kunskapscentrum för all slags fotografi, understryker han.
Där skulle det givetvis finnas en utställningsyta där man kan visa hela skalan foto från konst- till bygdefotografi, och givetvis göra internationella utblickar inom fotots alla områden.
– Nu vet man aldrig var en viktig fotoutställning kan dyka upp. Som den om Robert Capa på Nobelmuseet nyligen, till jubilerande fotogruppen Magnums ära. En liten Capa-utställning, men med alla de berömda historiska bilderna: Invasionen i Normandie, Resan till Ryssland och författar- och konstnärsporträtten.
Ingenting vore naturligare än att samla fotots intressenter inom en och samma institution, med korsbefruktning som följd. Praktikerna, fotograferna och mediafolket, å ena sidan och akademikerna som forskar historiskt, konstvetenskapligt och etnografiskt, å andra.
Nuvarande uppdelning mellan konstfotot inom Moderna Museets ram och resten hos det fotosekretariat som upprättats inom statliga Nordiska Museet, splittrar ansvaret. Det blir ingen fördjupning och därmed riskeras fotots stora betydelse för förståelsen av nyss svunnen tid att negligeras.
I en tid när småkameran och mobiltelefonen gör att alla fotograferar är bildmängdens gigantiska ökning också något ett museum kunde förhålla sig till.
Samtidigt som folk använder mer och mer bilder och också blir mer bildmedvetna – var ska vi göra med allt som fotograferas? Förr hade man sina fem – tio fotografier på spiselhällen, nu blir bilderna liggande i drivor. Det skulle finnas möjlighet att få hjälp med fotofloden, att organisera och datera.
De personer som i dag kan bilder är spridda för alla vindar. Min assistent som hjälpte till att leta fram mitt material är idag gymnasielärare.
– Under åren med svenska regionala bildarkiv lärde vi oss att en enda person kunde ha avgjort hur bra ett museum tagit hand om sitt bildmaterial. I Skara fanns till exempel en vaktmästare som älskade bilder och kände till alla fotografer; med honom stack vi ut i Skaraborgs län och hittade foton överallt där han visste att de borde finnas.
Fotografiska Museet etablerades på sin tid genom privat engagemang och tillskyndan. Bland andra Aftonbladets kulturredaktör Kurt Bergengren, Se-grundaren Carl Adam Nycop och fotografen Rune Hassner.
– Jag tror att det varit en olycka för bevarandet av fotografi att vi fick en så stor och betydelsefull privat intressent som Hasselbladsfonden, som fått axla en för stor del av det fotohistoriska ansvaret, det som egentligen åligger staten. Förmodligen är det därför vi till skillnad mot grannländerna ännu saknar ett fotomuseum.
Intervju: Rebecka Tarschys, april 2008
Foto: Helga Jonsson
Rebecka Tarschys var reporter på Dagens Nyheter i 40 år med specialinriktning på form och design. Nu frilansar hon inom området och skriver för tillfället på en bok om möbelformgivaren Mats Thiselius
Läs mer om nödvändigheten att skapa ett nationellt centrum för den fotografiska bilden: Rummets och tidens dokument av Jan Lindqvist.
