SYNPUNKTEN
Står jag på tröskeln till ett soffprogram eller har jag blivit inbjuden till Agenda? Nej, jag är inte i TVhuset i Stockholm. Jag är på Stadsmuseet i Göteborg, kommen en bit in i den påkostade utställning Alla dessa stolar. Som inte alls handlar om stolar utan om samlandet – av stolar. Eller, ännu mer generellt, om olika aspekter på tillkomsten av Stadsmuseets samlingar.
Alla dessa stolar är en av alla dessa metautställningar eller metainstallationer i större utställningar, där museerna just nu bearbetar sin egen historia. Det handlar om insamlingspolitik, hur föremålen har tolkats under olika tider, hur man har katalogiserat och magasinerat. Ibland gör man en pudel som i utställningen En stulen värld på Världskulturmuseet i Göteborg. Ibland finns en mer förstående kritik som underström i en på ytan konventionell arkeologisk utgrävningshistoria, t ex Bilder av våra förfäder på Lödöse museum. På Historiska museets Forntider och Nordiska museets Sápmi breder insamlings- och katalogiseringshistoria ut sig över stora ytor i de nyuppförda basutställningarna. Även på Historiska museet är det rasbiologiska intresset för samerna föremål för museologisk självreflektion.
Foto: Eva Persson
I den lilla sameutställning med det tidstypiska namnet ”Från Sápmi till Murberget” (Västernorrlands länsmuseum) ställer texterna frågor om tidigare insamlingspolitik, katalogisering och återlämnande av föremål.
Foto: Eva Persson
När en i vissa fall tvåhundraårig museipraktik nu synas och omvärderas i utställningens form sker det paradoxalt nog – eller helt följdriktigt? – inom ramen för en monterestetik med rötter i den forskartradition, som de nämnda utställningarna mer eller mindre tar avstånd från.
Men det väsentliga är att detta intresse för den klassiska museimontern markerar en ny tilltro till föremålen. Även om utställningsproducenter styr åskådarens tolkning med vidlyftiga texter exponeras föremålen frikopplade från miljö och funktion.
Hävdandet av föremålen som museernas ”läromedel” par prefenece och en exponering av dem som estetiska objekt, dyker upp på de kulturhistoriska museerna i en tid då föremålsforskandet är tillbaka inom etnologin. Detta enligt professor Orvar Löfgren som på 1970-talet omvandlade dåvarande institutionen för folklivsforskning i Lund till ett (rasande intressant) centrum för kulturanalys, med den borgerliga människan i centrum. Men nu ropar studenterna efter tingen. Etnologer som redan arbetar på museer söker sig samtidigt till Nordiska museets forskarskola för s k materialitetsstudier. Nästan bortglömda föremål nytolkas och behåller en berättigad plats i magasinen.
Ett museum där föremålen ständigt är i fokus och där utställningsobjekten inte är till för att illustrera en berättelse utan tala för sig själva är Museum der Dinge, Tingens museum i Berlin. Tidigare presenterade museet industrialismens massproducerade föremål i finurliga rumsliga installationer. Nu står tingen på rad i rader av montrar. Vi vill bort från utställning och event och fördjupa kunskapen om föremålen och samlandet, säger museet. Ändå pågår ett utställningsteoretiskt finlir inne i montrarna, en tingslig grundforskning som förmodligen på sikt kommer att bidra till utställningens förnyelse.
Den svenska grundforskningen inom Nordiska museets forskarskola ger genom modern teoribildning ny mening åt föremålen och visar bland annat att de genom sin materialitet berättar något om historien som texter och bilder inte kan förmedla.
Med vässade verktyg kan sakmuseerna snart återgå till sin huvuduppgift, att låta föremålen styra utställningens innehåll och inspirera till nya formuttryck.
Kontrasten mellan Göteborgs stadsmuseums dekorerade monterinteriörer och laboratorieskåpen i Museum der Dinge är stort nog för att det skall kunna uppstå många estetiska varianter däremellan. Innan föremålen återigen dansar ut på golven i scenografiska installationer. Ty det går ju i vågor det här med utställningsestetik.
Gott nytt år!
Stockholm 0811210
Eva Persson
