Sjöhistoriska museet, Göteborg
081010 – 090525
Form: Marie Tidqvist
Projektledning: Britta Söderqvist
Intervjuer: Sandra Hillén
Illustrationer: Sanna Rosén
Med utställningen ”Sjömansminnen” på Sjöfartsmuseet i Göteborg närmar sig museet ett nära förflutet i sjöfartshistorien. Utställningen bygger på ett litet antal sjömäns berättelser om livet på sjön under de årtionden som följde andra världskriget. Tillsammans med de medverkandes föremål och fotografier får utställningen en personlig prägel. Det gör den både spännande och intressant i all dess enkelhet.
På fyra olika ställen i utställningen berättar sjömännen bland annat om hur det kom sig att de gick till sjöss, arbetskamrater, fritiden, föräldraskap och familjerelationer. Berättelserna spelas upp i små högtalare som är placerade i toppen på vita väggkulisser som bär upp sjömännens privata fotografier, små textstycken om livet ombord och sjöfartens generella utveckling. Ett bra grepp är att besökaren tillåts sitta ner (under ljudduscharna) och lyssna på berättelserna. På det ställe som handlar om fritiden ombord kan jag slå mig ner och fingra på ett par schackpjäser samtidigt som jag lyssnar. I slutet på utställningen som handlar om hemmet, familjen och rollen som sjömanshustru, sitter jag bekvämt i en gammal vardagsrumsfåtölj. Detta förstärker den personliga känsla som utställningen förmedlar, ett minus är dock att det blir väldigt svårt att höra intervjuerna när andra personer befinner sig i närheten. Utställningen är inte rik på föremål, men de som finns är roliga att titta på. Speciellt fastnar jag vid en kartbok ritad för hand, där en av sjömännen förevigat sina fartygsrutter. I en annan monter ligger brev skickade från och till hemmet och jag ägnar mig en stund åt att kolla in poststämplar.
Men det är inte bara yrkesminnena som intresserar, det är också något med den tidsperiod som tas upp i utställningen, som fascinerar mig. Handelsflottan växte enormt under femtio- och sextiotalet för att sedan gå tillbaka under sjuttio- och åttiotalet, vilket speglar samhällsutvecklingen i stort. Den utvecklingsoptimism som rådde under åren efter kriget började, likt sjöfarten också dala på 70-talet. Det är nog orsaken till att jag en bra stund står och tittar på två fotografier på egyptiska trossarbetare i Suezkanalen och ett annat taget under en utflykt i Havanna. Just när bilderna är tagna är Nasser på väg att nationalisera Suez (eller hade han redan gjort det?) om några år kommer Castro att sitta vid makten i Havanna. Det mest spännande med fotografier som dessa är hur de fångar gatans och arbetets vardag bortom en politiskt finslipad framstegsretorik, som med hjälp av lite fantasi kan ljuda i bakgrunden. Kan hända att tankegången är något spekulativ – men så är det ju – att fotografier ofta får oss att vilja tänka bortom just det ögonblick som kameran fångar.
Om fotografierna får en att föreställa sig det förflutna finns det passande nog ett sidospår i utställningen där framtiden för sjöfarten tas upp. På lågt placerade skyltar får vi följa med M/S Framtiden på en resa där små frågor ställs om kommande tiders sjöfart. Skyltarna är riktade till yngre besökare som nog finner större nöje i dessa än att titta på gamla fotografier. Rent principiellt är ett grepp som detta förstås viktigt, att kunna kommunicera med olika publikgrupper i en och samma utställning. Men jag kan inte låta bli att tänka bortom det konkreta arbetet med målgrupper och spekulera över utställningars övergripande relation till framtidsfrågor. Framtiden förstås ju oftast genom att man ställer öppna frågor, men finns det rum för dessa i utställningar? För mig är i alla fall de personliga, konkreta berättelserna framtiden just genom att de väver samman våra liv med det förflutna. Det låter klyschigt men inte mindre sant för den skull.
Till sist, det idag allomfattande ordet ”globalisering” måste sjömännen ha haft erfarenheter av innan begreppet blev vardagsmat för oss på land, erfarenheter som man kan lära av idag. Ett citat från en av sjömännen i utställningen fångar något väldigt väsentligt: ”Västafrika kunde vara farligt om man uppträdde dumt och rasistiskt, men det gjorde aldrig jag så inget hände.” En blandning av sunt förnuft, självbevarelsedrift och tolerans, en kombination som skulle vara på sin plats idag. Alla de platser och hamnar som besöktes måste då ha haft en mer sinnlig innebörd än de som vi idag upplever som ”globalisering” genom t ex mediekanaler eller globala finanskriser. Utställningens föremål, handritade kartor, vimplar och poststämplade brev, sätter igång fantasin och viljan att föreställa sig hamnar, städer och gudsförgätna hörn runt om i världen. I utställningen påminns jag då om det enkla faktum att världen är stor och att avstånden nog trots allt är ganska respektingivande. Men att det för den sakens skull inte gör alla dessa platser på vår planet mindre verkliga.
Text: Peder Lindgren
Utställningsbilder: Sjöfartsmuseet Akvariet, Göteborg
Svartvit bild: Privat foto, förmedlat av Sjöfartsmuseet Akvariet
Peder Lindgren är MA i Internationella museistudier, Göteborgs universitet
