En essä om relativism, platonism och metautställningar med utgångspunkt i Alla dessa stolar på Göteborgs stadsmuseum.
Utställningen Alla dessa stolar handlar om musealt samlande. Genom att ta spjärn i utställningen undersöker idéhistorikern Mattias Bäckström var inom detta samlande meningsfulla innebörder kan återfinnas, och hur de kan formas till en utställning. Vilka teoretiska problem kan till exempel uppkomma i metautställningar där ett museum analyserar sig själv som producent av kunskap, makt och värderingar. Frågor rörande essentialism och relativism är centrala. Bland annat försöker essäförfattaren klargöra varför en utställning om samlandets mångtydighet och historiska föränderlighet först kan skapas i ett spel mellan producent, formgivare, teoretiska verktyg och museipraktikens historiska mylla. Utifrån detta resonemang antyds en annan möjlig metautställning om musealt samlande.
I maj har utställningen Alla dessa stolar: Tankar kring en museisamling stått på Göteborgs stadsmuseum under ett helt år (stänger den 31 augusti). Denna museets storsatsning är inget mindre än ett försök att i utställningens form resonera om musealt samlande i går och i dag. Ambitionen är klart uttalad, bland annat av producenten och arkeologen Berit Hall i Sveriges Radio P4 Göteborg i en sändning direkt från utställningshallen: ”Det är inte alls stolar som är huvudanledningen, utan det är att vi vill visa hur museet har samlat och vad som finns i samlingarna. Vi kunde ha valt vilket föremål som helst att illustrera det här med, men vi valde stolar – en illustration till det som vi vill ha fram.”
En liknande programmatisk formulering återfinns också i museets verksamhetsöversikt för hösten 2008: ”Utställningen reflekterar kring samlande och belyser frågan om hur och varför vi samlar överhuvudtaget. De 42 utvalda stolarna ur samlingarna illustrerar dessa frågeställningar och visar ett urval av museets stolsamling i ett helt nytt ljus.”
Vad kan då detta helt nya ljus vara? Ja, programförklaringarna kan ge ett par ledtrådar. Dels belyser de vissa specifika teoretiska problem som uppkommer i metautställningar som Alla dessa stolar, dels visar de på ett grundläggande antagande hos producenterna om förhållandet mellan idé och föremål. I denna essä ska jag försöka att beskriva detta ljus i utställningen. Hur har teoretiska begrepp använts? Hur har ett budskap formats i utställningen med hjälp av form och innehåll?
Fyra rum på Göteborgs stadsmuseum
Utställningen består av fyra rum och påbörjas i en sal där textförfattarna, förutom Hall även historikern Britt Liljewall, ställer tio inledande frågor till besökarna, till exempel: ”Vem avgör vad som är vårt kulturarv?”, ”Är gamla föremål mer värdefulla än nya?”, ”Har maktens föremål ett särskilt värde?” Dessa frågor bildar ledtrådar till de linjer som producenterna drar upp i utställningen, och de är också kopplade till de mer eller mindre teoretiska perspektiven om det relativa i värde, makt och originalitet. Därefter följer två mindre rum med en installation om original och Ikea-kopior i det första, och en ensam stol under rubriken ”En stol bland många” i det andra.
Det fjärde rummet, slutligen, utgörs av en större sal med följande sex begreppsliga tematiseringar av stolarna: 1. Klass & kön? 2. Vilka stolar har vi samlat på? 3. Hur har stolarna hamnat på museet? 4. Från vilken tid är stolarna? 5. Vilket värde har våra stolar? 6. Inte bara för att sitta på.
Ambitionen med Alla dessa stolar är alltså att visa att museets samlande har varierat över tid. Dessutom finns det ett allmännare syfte; vi vill, säger Hall i radiointervjun, att utställningen ”ska leda till att folk funderar lite grann på vad det egentligen är som hamnar i museet och inte bara där kanske utan lite över samlandet överhuvudtaget.” Vad är det man samlar på, och hur dokumenterar man sitt liv?
Avsikten är således att relativisera och problematisera samlandet i museer och hos allmänheten. Detta är en god intention och ett viktigt fält att utforska, i synnerhet för en institution som Göteborgs stadsmuseum som har cirka en miljon föremål i sina samlingar.
Denna essä tar sin utgångspunkt i utställningen, och kan därför sägas vara en del av det samtal om samlings- och utställningspraktik som producenterna eftersträvade. Förutom mitt försök att analysera tankestrukturerna bakom Alla dessa stolar, tar jag nämligen spjärn i den för att antyda en egen version av en utställning om samlande. Men först till en beskrivning och analys av Stadsmuseets utställning.
Utställningens teman och ljussättning
Temat om urval exemplifieras i utställningen med fem stolar i lika många lutande fack. Med tanke på digniteten i de inledande frågorna (i det första rummet), förväntar man sig ett eftertänksamt samspråk mellan producenten, formgivaren och åskådaren. Men svaren som lämnas i utställningens form, föremål och texter är helt korta. Frågan ”Vilka stolar har vi samlat på?” får svaret: ”Maktens stolar är många och ju äldre en stol är desto bättre. De ovanliga, ’vackra’ och originella stolarna är betydligt vanligare än de alldagliga i museets stolsamling.”
Frågorna blir inte produktiva i utställningen, de sätts inte i spel mot samtida teoribildningar och historiska praktiker. Som besökare famlar man, och söker vidare efter en djuplodande diskussion om museerna och samlandet under nästa fråga, ”Vilket värde har våra stolar?” Likadana lutande fack för stolarna här och likadana korta svar: allt är paketerat, ja, schematiserat utifrån producenternas endimensionella teman.
Det teoretiska begreppet värde exemplifieras av chefredaktörens stol, mammas slöjdpall, samlarens stol, borgarklassens stol, och så vidare. ”En stol kan ha kulturhistoriskt värde, marknadsvärde, samlarvärde, affektionsvärde, kändisvärde och eller ett skrytvärde. För museet är det kulturhistoriska värdet viktigast.”
Men vad är detta kulturhistoriska värde som museet tycker är så viktigt? Hur har det förändrats genom historien? Och hur ser det ut i förhållande till affektionsvärdet? Öppnas inte här den grundläggande frågan om representation i spänningsfältet mellan det kulturhistoriska respektive affektiva värdet, men också mellan det materiella och det immateriella? Tyvärr dyker inte producenterna ned i dessa intressanta bråddjup.
I stället får ljussättningens skiftande färger, det vill säga de olika temafärgerna, spela över stolarna i facken. Detta monokroma ljus, ett slags färgade glasögon, ska väl gestalta det relativa, men i själva verket blir det djupa och mångbottnade i de historiska föremålen slätt och endimensionellt. Och ljussättningens föränderlighet förenklar och förvrider mer än den problematiserar mångtydigheten i samlandet. Det enfärgade ljuset ger nämligen upphov till distorsion snarare än till perspektiv, och därför får också besökaren svårigheter att nå fram till ett möte med de utställda föremålen och i förlängningen med samlandets praktik.
En skiss till en annan utställning om samlande
I en intervju från 1986 uppehåller sig filosofen Gilles Deleuze kring samma fråga som utställningsgruppen i Göteborg, närmare bestämt kring den om ett tankens porträtt. Han menar att man ”kan göra ett porträtt av en tanke på samma sätt som man kan göra ett porträtt av en människa.” Det är författaren, i detta fall Deleuze, som drar upp linjerna eller dragen i detta porträtt. Men dessa linjer eller drag blir till ett lyckat porträtt först när den beskrivna tänkarens tankar spökar i författarens verk.
Härifrån kan man hämta den nödvändiga dynamiken mellan samtid och historia och mellan mig och det andra; genom att författaren av i dag tar den historiske tänkarens texter på allvar kommer denne att spöka i hans manuskript. Eller med andra ord: i en god text av den nutida berättaren finns det spår av den historiske tänkarens tankar.
Göteborgs stadsmuseum har gjort en utställning om, ett porträtt av, en historisk och samtida tanke – nämligen den om samlande. Men i stället för en öppen fråga till både samtida teorier och museets historiska praktik för insamling och utställning, har producenterna grundat sin frågeställning i ett slags platonistisk dualism där den relativiserande analysen förlagts till samlandets idé eftersom det materiella kulturarvet inte verkar ha något väsentligt innehåll.
Jag menar tvärtemot att en utställning om samlande måste innefatta museipraktiken, däribland även museiföremålen. De måste spöka i den producerade bilden. Liksom vitt ljus innehåller alla regnbågens färger och möjliggör alla valörer, inrymmer museipraktiken med sina materiella museiföremål samlandets mångsidighet. Det är detta, anser jag, som möjliggör en djupverkan.
En bild av samlandets mångtydighet och historiska föränderlighet skapas först i ett spel mellan producenten, formgivaren, samtida teoretiska perspektiv samt museiföremålens och den museala praktikens förändringar genom tiderna. För att detta spektrum ska framträda krävs det att de historiska dokumenten i form av föremål och arkivmaterial tas mer på allvar och inte enbart används som exempelsamling.
Det första rummets makt- och värdefrågor om autenticitet, ålder, äkthet kan med andra ord inte besvaras av en teoretisk klassifikation av samlandets idé, vilken illustreras av museiföremål, vilka som helst. Här gäller det för det första att producent och formgivare tar de teoretiska möjligheterna på allvar, närmare bestämt att de fjärmar sig från tanken om klass, kön och makt som essenser. Detta kan ske först när de positionerar sig inom klassbegreppet (det vill säga inom diskursen om klass) samt inom genusbegreppet och maktbegreppet. Ty om dessa begrepp används som ett slags essentiella sorteringsredskap, kommer resultatet av analysen att förbli samma sak som dess inledning. Undersökningens inledande kön och klass får då endast ”kön” och ”klass” som resultat.
De egna framslipade verktygen, däremot, kan med framgång användas för att göra utgrävningar i den museala praktikens historiska mylla. Men då gäller det för det andra att intressera sig för museiföremålen, ja, för alla materialiteter och immateraliteter inom museipraktiken, samt att tillerkänna denna museala mylla ett innehåll som är mer än det illustrativa.
Genom att ta spjärn i Alla dessa stolar kan alltså en annan utställning om samlande börja skönjas. Om man exempelvis väljer att gräva i den museala myllan, och söker i föremålsdatabasen, får man reda på att en av stolarna i utställningens urvalstema en gång ingick i Göteborgs Historiska Museums allmogesamling. Och att intendenten och konstnären Gustaf Henrik Brusewitz lät bygga ihop två trasiga och värdelösa stolar till en bevarandevärd stol som alltså förevisas i utställningen: ”Båda defekta i hög grad, dock så, att hvad som felades å den ena, fanns hos den andra, hvadan jag 1882 lät reducera båda stolarne till en enda, denna fullständig.”
Detta arkivmaterial skulle då tillsammans med det fysiska föremålet och olika teoretiska verktyg kunna bli utgångspunkt för ett resonemang i utställningens form om autenticitetens och äkthetens representativitet och historiska föränderlighet. Således något annat än att påbörja och avsluta sina analyser i kategorier, som borgarklass och allmoge i utställningens urvalstema, utan att nämnvärt gripa tag i historien i och kring föremålen: ”Dessa två kategorier av föremål kom att dominera museets insamling för en lång tid framåt. Under en av sina vandringar 1882 samlade Brusewitz in två defekta stolar. De gjordes senare om till en stol. Så skulle vi inte göra i dag.” De intressanta följdfrågorna om varför museet inte skulle göra det i dag, och varför dagens konservatorer och intendenter gör något annat, förblir obesvarade.
Alla dessa stolar: platonism – inte relativism
I stället för att gräva i denna jordmån med teoretiska verktyg drar Hall och Liljewall upp ett annat slags grundlinje i utställningen. I det första rummet konstaterar de: ”Kulturarvet är materiellt och gripbart medan den historiska innebörden är immateriell och abstrakt.” Detta är en innehållsrik formulering. Här delas nämligen det historiska som finns kvar hos oss i olika lämningar upp i två separata områden, dels i ett materiellt och gripbart kulturarv, dels i en immateriell och abstrakt historisk innebörd. Men kan en sådan uppdelning göras? Går det överhuvudtaget att särskilja kulturarv från historisk innebörd, och vice versa, eller förutsätter de i själva verket varandra såsom korrelat? Jag anser att de förutsätter varandra, och det innebär i sin tur att det oskiljaktiga begreppsparet kulturarv-historisk innebörd kan vara både immateriellt och materiellt.
En gräns har dragits upp i utställningen, så mycket är klart, men frågan är nu mellan vilka områden som denna gränslinje går. För att finna ett svar måste ytterligare ett uttalande om utställningen tillfogas, närmare bestämt av förre utställningschefen Emma Having: ”Stolarna i utställningen är inte döda ting utan sätts in i ett nytt sammanhang, i en ny form, varje stol blir levande och berättar sin egen historia.” Genom att museet sätter in tingen i en ny form blir de levande och kan berätta.
Jag förstår det så att den nya formen i utställningen är de ovan nämnda tematiseringarna med sina teoretiska begrepp vilka framkallar berättelser om kön, klass, värde, makt, funktion, urval och så vidare. Det är alltså genom denna klassifikation, vilken gestaltas av den monokroma men varierande ljussättningen, som olika innebörder kan levandegöras. Men de materiella föremålen förblir illustrationer för utställningens syfte – frågan om hur och varför vi samlar, ja, själva samlandet. Dessa innebörder avlockas med andra ord inte från de insamlade stolarna, utan Hall och Liljewall sätter in samlandets idé i de nya formerna och menar sig därigenom kunna beskriva det eviga i det föränderliga, eller som det heter i museets pressinbjudan: ”Samlandets problem är eviga eftersom vi liksom våra föregångare styrs av subjektiva och tidsbundna värderingar.”
Resultatet av utställningens analys nås som sagt genom att närmast bortse från det insamlade materiella kulturarvet, det vill säga museiföremålen och i förlängningen den historiska praktiken vid Göteborgs stadsmuseum. I stället upprättas en relation där stolarna fungerar som exempelbryggor mellan ett allmänt samlande och de kategoriserande teoretiska redskapen. Och utifrån dessa kategoriseringar med exempelvis klass- och könsbegrepp kan bara ett svar erhållas, nämligen att det finns ”klass” och ”kön” att upptäcka i samlandet.
I utställningens tematext ”Klass & kön?” meddelas just detta resultat. Det blir tydligt när man läser hela texten för temaområdet: ”I föremålskatalogen framstår stolarna som klass- och könlösa. Stolar från salonger och vardagsrum är betydligt vanligare i samlingarna än sådana från ladugårdar, kök, verkstäder och fabriker. Till exempel ägnas fiskaren lite intresse till skillnad från skeppsredaren. Genom att bevara en ’stor’ mans stol bidrar museet till att manifestera mannens storhet. Emmastolen var anpassad till 1800-talsmodet, vilket begränsade kvinnans rörlighet.”
Platonism är ett ord som häftar vid denna utställning, men vad innebär då det i detta sammanhang? En läsning av Platons grottliknelse i dialogen Staten kan väl vara en god utgångspunkt. Här delas nämligen tillvaron upp i en skuggornas skenvärld och en ljusets sanna värld. Det är en skillnad mellan ting och idé som filosofen upprättar, där tinget står för det sinnliga, det som kan ses med ögonen, men också för det ofullkomliga, det förgängliga, det osäkra. Idén står å andra sidan för det andliga, det som enbart kan ses med tanken, samt för det fullkomliga, det eviga, det säkra. Förbindelsen mellan dessa två världar är abstrakt, ja, mystisk till sin natur, men skriver Platon, ”vi är ju vana att uppställa en enda idé för alla de olika föremål som vi betecknar med samma namn.”
Tillbaka i Göteborgs stadsmuseum 2009 slås man av likheten. Här kan besökaren betrakta en bärstol, en redaktörsstol, en bordsstol, en stol med kulturhistoriskt värde, en stol med skrytvärde, borgerliga stolar, maktens stolar, och så vidare. Alla dessa stolar påminner om varandra på ett eller annat sätt, det finns något som ingår i dem alla, och när besökaren har funnit detta gemensamma har han också uppfattat allmänbegreppet stol.
Men hos Platon är denna begreppsliga bestämning hos de enskilda tingen ännu inte stolens idé, det vill säga stolens eviga och sanna innebörd som endast existerar i idévärlden. För att komma i kontakt med denna värld ”ovanpå himlen” med sina idéer, det vill säga stolen i sig, samlandet i sig, det sköna i sig, etcetera, krävs alltså en närmast mystisk erfarenhet av insikt och klarsyn. Det är först när vi har fått en sådan insikt, när vi ser för vår inre blick, som vi ser med tanken, och det är också först då som säker kunskap kan nås.
En liknande uppdelning är även grundlinjen i stolsutställningen, men gränsen drogs här mellan det insamlade kulturarvet och samlandets idé. Det var emellertid inte stolen i sig som Hall och Liljewall ville utforska. Alla dessa stolar var ju enbart exempel som kunde bytas ut mot andra insamlade föremål som klockor, skålar och dylikt. De ville i stället undersöka samlandet, det vill säga den idé som alla dessa insamlade föremål hade gemensamt. Här återfinns således allmänbegreppet samlande som fokus för analysen, men även ”ett helt nytt ljus” som kan förklara samlandet. Liksom fångarna i den antika grottan en gång kunde ledas upp i solljusets klarhet, förväntas besökaren av det nutida museet kunna komma till klarhet om samlandet som idé tack vare utställningens helt nya ljus, den nya formen, den färgglatt perspektiviska ljussättningen av de materiella exemplen.
Det verkar som om producenterna menar att den historiska innebörden kan fångas först när en essens stöter emot en annan, det vill säga när samlandet belyses av en teoretisk kategori. Dessa meningsskapande sammanstötningar i utställningen befinner sig långt ifrån mitt antagande om kulturarv-historisk innebörd som korrelat. All denna tankekraft äger på sätt och vis rum i en annan värld än den som Göteborgs stadsmuseum är del av, och det leder till en utställning i idéernas immateriella och abstrakta region. Alla dessa stolar i stadsmuseets samlingar och välfyllda föremålmagasin är endast illustrationer i denna utställning, blott innehållslösa avbilder av det väsentliga samlandet.
Text och foto: Mattias Bäckström
Mattias Bäckström är doktorand i idé- och lärdomshistoria, Göteborgs universitet.
Han har i UEForum tidigare publicerat essän Den snygga utställningen
Recension 2008 Alla dessa stolar
Synpunkten Svanesång – och tingens revansch
