Riksutställningar har tagit sig för något mycket viktigt. De har startat en publikationsserie som heter Future Exhibitions, som ska utkomma en gång om året. Texten är både på svenska och engelska, och syftet är att debattera trender och möjligheter inom musei- och utställningsområdet. I våras kom Nr 1.
Om boken som helhet kan vi inledningsvis konstatera två saker: Detta nummer 1 fokuserar till kanske 85 % på konstmuseer och konstutställningar. Även de praktiska exempel man tar upp på museer med ”nytt” tänkande och koncept, handlar antingen om konstmuseer eller helt nygrundade museer, såsom Newseum i Washington. På denna punkt följer boken trenderna i museivärlden – det är konstmuseer som varit i hetluften de senaste tio-femton åren, och det är (alltid?) de som är mest kreativa och modiga och står i bräschen för utvecklingen i branschen. Medan de kulturhistoriska/historiska museerna får en uppmärksamhet som kan betraktas som lite spill i kanten. För det andra handlar det ”nya” i utställningsmediet huvudsakligen om teknik.
Boken består av 16 små och större artiklar av skribenter från olika delar av världen; Mexico, Tyskland, Italien, Nederländerna USA, Sydafrika och Sverige. Fokus ligger på ny teknologi och de möjligheter denna ger för museerna att utvidga både sina ramar och sin publik. Efter fyra inledande artiklar kommer avsnittet ”Fyra institutioner som ligger före” samt ett om ”Sju personer värda att lyssna på”. Samtliga artiklar i denna skrift är värda att lyssna på och läsa! – även om en del är mer välskrivna än andra. En mindre del ger också efter för samma ”förändringsretorik” som förekommit i samband med museer ända sedan början av 1800-talet.
Boken kan ses som en sammanfattning av rådande trender och riktningar inom museivärlden idag, trender som dock endast långsamt och trögt går hem hos de traditionella kulturhistoriska (och nationella) museerna. Det skribenterna berättar bekräftar min egen uppfattning om branschen: för att få in något verkligt nytt grepp, nytt tänkande, krävs helt nya museer! De gamla orkar inte förnya sig. Följaktligen grundas i världen mer nya museer än någonsin – en boom som började redan för ca 20 år sedan och bara expanderar. Varför de ”gamla” råkat i stora svårigheter är värt större uppmärksamhet. Orsaken kan ligga i att de sitter fast i det museikoncept, baserat på specialiserade vetenskapliga paradigm, som varit deras upphov på 1800-talet. De sitter fast i sina samlingar och i sina för förändring helt opassande byggnader. Men även de ”gamla” museerna gör sitt bästa för att hänga med trenderna – och det gör de genom att haka på tåget ut i cyberrymden. Där verkar räddningen finnas. Sen återstår den intressanta frågan vad vi egentligen, till gott slut, behöver de gamla byggnadskolosserna till. Och varför skall varje nytt museum, som helt bygger på audiovisuella och digitala medier, ändå ha en ny byggnad till allt pris – den ena mer spektakulär än den andra!? Är det så att vi, även de yngre ”digitala” generationerna, trots allt behöver en plats att gå till, ett Rum där vi rör oss med vår kropp, som startpunkt för våra digitala äventyr och ”upplevelser”??
Katherine Watson står för två av de tyngre artiklarna i antologin. På ett övergripande sätt kartlägger de den digitala kulturen och dess ”digitala konsumenter” (kallade prosumenter – bildat från orden produktion och konsumtion). De funderar över betydelsen av Web 2.0 och Web 3.0 och det kulturella objektets föränderliga natur – samt vad allt detta innebär…..Och vad som händer när de yngre generationerna av ”digitala infödingar” och ”net naturals” med sina behov av öppenhet, öppna källkoder, tillgänglighet, nätverkande, spel, parallella ”cyberliv” (”networked life”) och deltagande i skapande- och tillverkningsprocesser kommer att ta över museerna. Interaktiviteten mellan den offentliga sektorn, den kommersiella sfären och den ”hemmagjorda” eller användargenererade sektorn, säger Watson, tillåter de kulturella produkterna att utvidgas, förändras och delas. Ana Valdés konstaterar att distansen mellan utgivare och författare/konstnär, mellan avsändare och mottagare suddas ut. Dikotomin mellan centrum och periferi elimineras. Via datorspel, t ex i Second Life, kan man idag reproducera historiska händelseförlopp med minutiös noggrannhet, men också (lika väl) skapa alternativa och parallella historiska förlopp, som science fictionförfattaren Philip K Dicks kallar ”ucrony” eller ”if”. Dylikt har vi historiker alltid fascinerats av – många är de böcker som skrivits om ”virtual history”, där det lilla ordet ”om” eller ”om inte” sätts in för att styra historie(skrivningen) en annan, alternativ väg.
Björn Norberg fortsätter på teknikspåret. Han varvar ett framtida fantasimuseum – ett tomt rum, med desto mer virtuell aktivitet, med tankar om vad som redan pågår i verkligheten idag. Till exempel presenterar han en utställning i Rotterdam om något som heter sgraffitokeramik, som går ut på att skanna av keramikföremål och sedan skriva ut dem i plast med hjälp av rapid prototyping-teknik. Linda Gabriel hakar på i artikeln ”Teknik på väg”: ”Kan du skriva ut en cykel? Och när du skrivit ut den, kan du trampa iväg på den?” Med den frågan inleder Ron Beyers på Fab Lab sina workshops, berättar Linda Gabriel. Fab Lab (Fabrication lab) började som en kurs på MIT, Massachusetts Institute of Technology: ”Hur man tillverkar (nästan) vad som helst”. Här kopplas mjukvara ihop med olika tillverkningsmaskiner, för att ”personifiera” produktionen av föremål. Fab Labs i olika delar av världen sysslar redan med att, till exempel, tillsammans med vanligt folk skapa egenhändigt designade produkter. Det här, konstaterar läsaren snabbt, möjliggör ju i framtiden en ”utskrivning” (i ditt eget hem) av kopior av museiföremål var som helst i världen.
En av de mest spännande artiklarna i boken är Mårten Janssons intervju med arkitekten Jonas Runberger, som tillsammans med Mats Brodén utvecklar och forskar i ”levande” och ”intelligenta” hus(material). Vad sägs om ”flexibel flytande arkitektur uppbyggd av luftfyllda celler som även kan filtrera vatten”! Vad sägs om byggnader som reagerar på yttre stimuli, som kan använda sig av fotosyntes, eller som består av organiska material som kan växa av egen kraft…..tänk att ”plantera ett hus”! I museisammanhang handlar det om att ”byggnaden blir gränssnitt mot besökarna” och kan alltså interagera med dem. Om vi nu verkligen ska ha museibyggnader i framtiden, så kanske då ett hus som är som en planta, eller snarare som en spännande trädgård! Snacka om framtid! – och gamla museikolosser…
Ytterligare ett par artiklar utgår från att museibyggnaden (och galleriet) är onödiga ting, som vi kan klara oss bättre utan. Régine Debatty berättar om den spanska konstnären Santiago Cirgueda som producerar små fantasifulla och billiga husmoduler, som kan ”ställas ut” var som helst i staden, i parker, ovanpå andra hus, som ett slags offentlig konst, men som man samtidigt kan bo i. Therese Larsson, journalist baserad i Berlin, berättar i sin tur om konst som lämnat den ”vita kuben” (läs galleriet) och flyttat ut i det offentliga rummet. Det är intressanta konstprojekt hon här beskriver, men något så väldigt ”nytt” är ju inte detta – alltså att ta det offentliga rummet i besittning på kreativa och okonventionella vis. Och när intervjuobjektet, Magdalena Malm från MAP, säger att ”vi gör oförutsägbar konst. Idag är det mesta som produceras konventionellt och vansinnigt tråkigt”, ja då (första gången under läsningen) suckar en gammal räv. Och om vi nu ska uppehålla oss en stund vid det som ”hörts förut”, så gäller det frågor som hänför sig till det fenomen som jag kallar ”den cykliska amnesin” i museivärlden, nämligen att varje ny generation tror sig komma med något helt nytt och ”bryta” mot tidigare traditioner och konventioner. De starkaste känslorna av ”déja vu!” infinner sig vid läsningen av Danielle O’Steens ’Att underhålla för att förmedla’:
Museer har nu börjat omfamna teknologins möjligheter för att utvidga sin publik och för att vara med och konkurrera om yngre generationers begränsade tålamod. För att göra sina utställningar sexigare, mer avancerade och mer underhållande har nu en del institutioner börjat ta lärdom från teatern, Hollywood och nöjesparkerna. Är vad vi ser nu en förändring som når ända in i museets fundament och öppnar nya medier för ett mer fängslande berättande?
Spy Museums vd Peter Earnest tillägger (om utställningar): ”De måste engagera besökaren mycket mer än bara ha saker liggande på hyllor och skyltar med information som ingen orkar eller kan läsa.” Nya upplevelser på museum måste jämföras med besök på en nöjespark, säger en annan museichef. Den här sortens uttalanden om museibesök och besökare, nöjesparker, engagemang och upplevelser i ”lärandets” tjänst har upprepats i branschen ända sedan mitten av 1800-talet, minst. Ta bara 1920-talets intensiva museipedagogiska debatt, eller 1970-talet, som var en rejält nydanande och samhällstillvänd tid för museerna. Däremellan inträder dessa cykler av ”amnesi”.
Besökare har alltid varit ovilliga och besvärliga. De aldrig uppfört sig så som museiproffsen har önskat. Folk har alltid ”glömt vad museerna är till för” och ”verkligheten” har alltid ”utfärdat ordern: sätt igång nu eller dö ut” – det är inte bara nu det är så, som Edward M Gomez vill framhålla i sin artikel ”På jakt efter the no-nonsense audience”. Museerna har i stort sett alltid ”befunnit sig i kris”. I alla tider har det funnits pedagoger och proffs som försökt hitta på alltmöjligt för att locka ”nya målgrupper” till museerna. Så vad anses det nya vara nu? Jo, enligt O’Steen att t ex med hjälp av medier fylla upp luckor mellan historiska föremål. Eller omvänt, att ”bland de interaktiva momenten lägga in fotografier och föremål för att skapa engagerat lärande”. Hur omvälvande nytt är nu det här?
Retoriken är alltså densamma, endast medierna utvecklas. Och väl så, förstås. Det öppnar möjligheter, som vi har sett, t ex för besökare att skapa eget innehåll och egna föremål och att interagera med varandra och expertisen. En av O’Steens intressantaste uppgifter är att redan 64% av USAs unga (12-17 år) själva skapar innehåll på nätet. Men är det något som går förlorat med denhär strävan att ”underhålla för att förmedla”, frågar O’Steen oroligt: och ”får besökarna se helheten”? På den punkten tycker jag man kan vara helt lugn: några ”helheter” har man nog sällan heller tidigare kunnat greppa i museernas utställningsrum!
Det är heller inte någon särskilt omvälvande ”ny pedagogik” att, som Sharon Shaffer o Mårten Jansson berättar, låta barn röra vid och närstudera föremål för att lära sig större saker och sammanhang – även om deras exempel, att barn genom att studera en fjäder får lära sig vad en fågel är, är förtjusande. De har säkert rätt i att det är viktigt, som komplement till skolan, att utforma pedagogiska metoder anpassade just för små barn i museerna. Här går tankarna återigen till 70-talet.
Mest 70-talistisk är kanske Anna-Maria Sjöberg i sin artikel ’Vem ska ta plats i utställningsrummet?’: ”’Museerna måste sluta låtsas att de är neutrala platser’; de måste inse sin plikt och uppgift att representera och engagera samhället i stort”… ett typiskt stridsrop för trettio år sedan. Här framförs dock välgörande kritik mot den upphöjda ”neutrala rösten” i den (neutrala) ”vita kuben” som konstgallerierna varit. Curatorns roll tonas ner till förmån för samspel mellan konstnären, konsten, institutionerna och publiken. Det gäller att finna icke-normativa presentations- och kommunikationssätt. Å andra sidan tar konstpedagogen Helene Illeris oss ner på jorden igen, då hon säger att de stora förändringarna i presentationshänseende eller ”social inclusion” kommer att låta vänta på sig. Den tydligaste förändringen man ser idag är att upphängningen (av konst) oftast baseras på tematik, då den tidigare byggdes efter skola och kronologi…
Ett sätt att komma denna ”social inclusion” närmare i museerna är att, som Johan Nylander beskriver, sudda ut gränserna mellan permanenta utställningar, tillfälliga utställningar och events – vilket Ken Arnold gör vid Wellcome Collection i London. Detta tycks vara ett museum där man verkligen stigit ner från sina höga hästar. Arnold ger också en mycket välgörande känga åt museernas institutionella konserveringsraseri, som han anser vara ett hinder för att levandegöra ett museums utställningsobjekt. ”Det finns en överprofessionalisering på museerna”, menar han, och spinner vidare på samma tråd i Nylanders andra intressanta artikel, om utställningar som avfallsproducerande miljömonster. ”Principerna för konservering måste tänkas om!” dundrar Arnold… ”Det förbrukar väldigt mycket energi att skapa de förutsättningar för objekt som i hundratals eller tusentals år inte levt under så ideala förhållanden. Kanske ska vi tänka lite mer naturligt kring konservering istället för artificiellt.”
Det känns lämpligt att avsluta med Björn Norbergs underfundiga framtidsvision om en utställning om Mårbacka. Jakten på det ultimata mediet fortsätter, avslutar han, och försätter sig i en besökarposition i framtiden. Han funderar över den gamla sortens utställningar:
/…/ Människor var verkligen tätt förbundna med fysiken i den industriella tiden. Berodde det på människans begränsade teknik och torftiga liv? /…/ Undrar förresten hur utställningarna såg ut innan VR-tekniken slog igenom? Det ska ju ha varit byggnader som var fulla av föremål, skyddade av tjocka glas. Svårt att föreställa sig i dag. Det kanske var som våra Demozoos – där forskarna visar upp de prototyper på organismer som vi kan tänka oss att tillverka framöver?
Text: Kerstin Smeds
Bilderna är tagna ur Future exhibitions No. 1
Kerstin Smeds är professor i museologi vid Umeå universitet
