Bana Väg Infrastruktur för en hållbar samhällsutveckling
Arkitekturmuseet Stockholm
091006-100106
Innehåll och research: Hedvig Hedqvist, Mathilda Stannow,
Karin Åberg Waern
Scenografi: Sören Brunes
Ljussättning: Krister Holmberg
Utställningen är producerad av Arkitekturmuseet
i samarbete med Banverket och Vägverket.
Arkitekturmuseum i Stockholm nyöppnar efter ombyggnader med en 864 kvadratmeter stor manifestation av Banverkets och Vägverkets satsningar på infrastruktur för hållbar utveckling. Inbäddad i en stilig form finns innehållet, sett ur de externa finansiärernas perspektiv.
Cyklandes från Hälleforsnäs nådde vi på slingrande vägar infarten mot Malmköping. Vi såg en blänkande nyasfalterad bilväg som i mjuk båge svängde upp mot den gamla exercisheden. Svärtan skapade en elegant linje som – från min cykelhorisont – delade det omgivande smaragdgröna odlingslandskapet i två markanta fält. Fin komposition, tänkte jag.
I utställningen Bana Väg – infrastruktur för en hållbar samhällsutveckling ser jag att denna väg, som är del av förbifart Malmköping, är nominerad till Vägverkets Vackra vägars pris 2009.
Jag känner också igen mig på annat sätt i utställningen – i dess övergripande form. Sören Brunes, den store byggaren bland Sveriges teaterscenografer, har gett utställningen samma schvung som jag minns från infarten mot Malmköping. Och man når på samma sätt utställningens huvudled via smala svängda tillfartsleder. På utställningens baksida hade jag kanske till och med kunnat parkera min cykel…
Det är inte ofta man ser ens arkitektritade utställningar som är så genomarbetade från utsida till insida, från de stora formerna ner till detaljbearbetningen av bild och textarrangemang – även om avstavningarna på de sju frågorna i jätteformat borde ha undvikits. (Ursäkta petigheten men texter i utställningar är nu en fråga som museiutställare är sjukt intresserade av).
Bäst kommer Brunes lekfullhet till sin rätt i utställningens mittfåra, ett tunnelformat rum med föremålsinstallationer i dramatisk belysning. Det är borren med vilken Vägverket fortfarande penetrerar bland annat Hallandsåsen, Sivert Lindbloms Vitriviusinspirerade vägvas, en skimrande elbil från 1919, den blommande vägrenen och en tunnelformad rutschbana, som bakom en svart vägg mynnar ut framför en monter med ett sargat landskap under infrastrukturell förvandling.
Installationerna är mångtydiga och associationsrika och inspirerar till diskussion och samtal. Det sargade landskapet klarar sig utan text. Statistiken och den historiska informationen (t ex att det var oljebolagen som ”1910 vann slaget om framtidens drivmedel”) runt elbilen som vilar på en bilkyrkogård (eller är det bara vanligt trafikkaos en fredagsmiddag?) ger diskussionen extra näring.
Vid borrtunneln däremot får besökaren inget att sätta emot de tre videoslingor som handlar om tekniskt arbete och skönhetssträvan i dagens tunnelbyggen. Ingenjörernas och arkitekternas auktoritativa utsagor om säkerhet kompletteras i en av filmerna av en präst som tackar för att kyrkan får vara med ”vid en sån här kick-off”, som dopceremonin för citytunneln i Malmö innebär. ”Kyrkoherden tror att järnvägarne (…) skola stadfästa den sanna religionen (det finns bara en sådan)”, rapporterade August Strindberg från en järnvägsinvigning redan 1882.
På ena sidan av utställningens mittstråk finns en väg där man kan följa olika aktuella byggprojekt, och det är endast i denna del av Bana Väg som järnvägen får märkbart utrymme. En fråga som jag inte hittar något svar på i utställningen är hur de 417 miljarder (eller 20 sjukhus för 20 miljarder kronor per styck), som staten har anvisat fram till 2021, fördelas mellan Banverket och Vägverket. Men det är bara en av många kritiska granskningar av samhällets mångmiljardsatsning på snabbhet och skönhet, individ och kollektiv, som jag saknar i den här utställningen.
På andra sidan finns Torget. Där presenterar Vägverket många av sina estetiskt tilltalande projekt, fram för allt spänstiga brobyggen, i vältagna fotografier och fina modeller. De framtidtexter som i jätteformat löper utmed ena väggen inleds och avslutar med frågor som Hur klarar vi oss med bara ett jordklot? Hur kommer höghastighetstågen att påverka landskap och stadskärnor? Hur mycket förbättrade kommunikationer får vi för 417 miljarder kronor? Hur används pengarna bäst?
Arkitekturmuseet följer här trenden bland museer som inte själva vågar påstå något utan överlåter åt besökarna att svara på de grundläggande strukturella framtidsfrågor en sådan här utställning väcker. Men faktiskt inte gestaltar! Bortsett från installationerna i utställningstunneln står man ganska stum inför all den information utställningen vill förmedla.
I Fördjupningsrummet, ”för den som vill veta mera”, står sex datorskärmar med reklamfilmer producerade av huvudfinansiärerna för utställningen.
Jag cyklar hem; tänker att inom mindre än ett år ligger kanske en ny kulturpolitik på bordet. Det behöver inte betyda att museerna kan producera sina utställningar enbart med egna medel. Så oavsett valutgången måste chefen lära sig hävda institutionens integritet och i förhandlingar med externa finansiärer dra nytta av den kunskap och kritiska perspektiv som måste finnas i varje museum.
Text: Eva Persson
Bild: Arkitekturmuseet. (Pressbilderna är tagna innan utställningen är fullt färdigbygd)
Litteraturtips: August Strindberg, Svenska Folket i Det nya Riket 1882
