Nio liv

Stadshistorisk utställning avsedd för barn

Bakgrund
Utställningen Nio Liv på Eskilstuna stadsmuseum kom till med anleding av Esksiltunas 350 år som stad. En stor del av Barnkulturcentrum (BKC), en gammal Eskilstunainstitution, hade nyligen gått upp i Stadsmuseet. Mitt uppdrag som utställningsproducent blev att göra en stadshistorisk utställning för målgruppen 
8-13 som låg mitt emellan en ”normal” museiutställning och de helt fria upplevelserum som använts av BKC.

Lokalen var en 200 kvadratmeter stor ljus sal med stengolv, valv och putsväggar som använts till konstutställningar och tillfälliga utställningar med kort produktionstid. Att göra något som liknade upplevelserummen – om än bara lite – skulle kräva pengar, det var klart. Det blev en tvåårig utställning med två årsbudgetar till hjälp, ca 360 000 kronor.

Form
Det är ett dilemma att forma utställningar som är bra både för visningar och ströbesökare. Det ideala visningsrummet där alla ser guiden och ger chans till interaktivitet blir ofta tråkigt och statiskt för besökare som kommer själva eller två och två. För dem ville i alla fall jag ha mer uppdelade rum, som inte redovisar allt genast, utan lockar besökarna framåt. Nio Liv kom att bestå av sex separata och olikaratade rum av olika storlek. 

Golven används flitigt för kartor och annat. Besökare får bära tossor eller ta av skorna för att skona golven. Texterna har olika typsnitt från rum till rum inspirerat av tiden de skildrar. Man kan följa olika spår. Ett är det rent konkreta kattspår från en kattpelare till nästa där katten berättar om sina olika liv. Ljudspåret sätts igång med en knapp. Det fanns också skärmar på tema ”vad hände samtidigt i Eskilstuna-Sverige-Världen”. 

Rum med enbart intryck och information varvas med rum med större möjlighet till aktivitet, för att få en dramaturgi både för visningar och ströbesökare. Priset för smårummen är mindre visningsgrupper, det vill säga halvklass.

Ljud
Jag hade bra erfarenhet av att jobba med ljudband och var sugen på att driva detta längre. Nio Liv byggdes kring en ljudproduktion i sex delar, två filmer och ett bildband. De kompletterades med textskärmar av mer traditionell modell plus de scenografiska rummen. När hela golvet klätts med spånskivor och delats upp med väggar och tyger slutade ljudet studsa runt och det blev möjligt att rymma de tolv olika ljudkällorna. 

Jag hade nytta av en uppsats från KSM, Ljudet – utställningens dilemma av Heléne Jonsson. Slutsatsen jag drog av den var att de ljud som stör varandra och besökarna är de som bara utgör ”soundtrack” till sina bilder. De blir ”halva” ungefär som de halva mobilsamtal man kan utsättas för i offentliga lokaler. Ljud som står för sig själva – typ radio – stör varandra betydligt mindre. Det stämde. Ett ljud av tolv (en intervjufilm) hör till den första kategorin, och det är den enda som irriterar – i alla fall mig. Jag försöker se till att den gör det så tyst som möjligt. En del guider föredrar att stänga av en del av ljuden under sina visningar. Teknikergruppen har koll på vilka delar av utställningen som ska vara på och av, och när, efter varje guides önskemål.

Resultat
Resultatet blev kanske mer åt museiutställning än upplevelserum, snarare 60-40 eller 70-30 än precis 50-50. Den blev också väldigt allround, snarare gångbar för alla åldrar än nischad åt just 8-13. Pensionärer gillar den mycket, och som jag hoppades funkar den bra för vuxna och barn ihop. Även SFI-lärarna med grupper har själva hittat dit eftersom den är ”lättvisad”. 

Däremot går den lite över huvudet på just målgruppen, barn före tonåren. De har sällan tålamodet att lyssna på katterna, som pratar ca två minuter. Utställningen hade kunnat vara en lite roligare lekplats, lite mer hands-on. Den driver guiderna till föreläsning snarare än lek. 

Det är inte första gången det slår mig att det där med att rikta sig ”till barn” kan bli en förvändning för att få ha roligt som vuxen. Man kommer undan en hel del av de krav som ställs på museer och som de ställer på sig själva – att leverera en absolut sanning om verkligheten, krav som ibland kan kväva mycket kreativitet utan att ändå nå sitt mål. Med stämplen ”för barn” för man ett helt annat svängrum. 

Jag hade i alla fall jätteroligt som producent, jag tror att alla vuxna har roligt i den, och en del barn som går med vuxna. Barn på egen hand har däremot – tror jag – fortfarande allra roligast i museibutiken…

Text: Irene Karlbom
Foto: Göran Gustavsson

Irene Karlbom arbetar på Eskilstuna stadsmuseum. Hon har skrivit manus till Nio liv, skapat scenografin, skrivit texterna och gjort illustrationerna i utställningen.