Vem är pirat?
Sjöhistoriska Museet
091205–dec 2010 eller 2011
Producenter: Elin Harland, Pia Frände
Formgivning: Agneta Wolfbrandt, Staffan Wikberg
Illustrationer: Stefan Lindblad
Byggledning: Peter Dans
Ljus: Ljusdesign
Dokumentärfilm: Hakalax Production OY
Marinfilm: Försvarsmakten / Combat Camera
Sjöhistoriska museets nya utställning ”Vem är pirat?” är två utställningar i en, en historisk och en samtida med var sin producent. Utställningen tar ett rejält steg ifrån den vanliga ”skoj med sjörövare”-attityden som ofta präglar ämnet och vill istället diskutera varför det finns sjörövare. Vilka sociala och ekonomiska förutsättningar skapar pirater?
Illustrationer: Stefan Lindblad
Den historiska delen tar avstamp hos tre pirater. Korta effektiva texter berättar om rövare till havs. Det visar sig att rövandet nästan alltid är sanktionerat uppifrån. Pirater är ofta kungens män, som ibland går över styr.
Oavsiktligt eller ej; utställningen är lite hemlig. Den ser ut att bestå av tre stora skärmväggar och en gammal sjörövarflagga i ett mörklagt rum. Många besökare går vidare till nästa rum utan att titta bakom skärmarna. Det är synd, för där finns fantasieggande scener med text, bild och föremål.
Det är snyggt, men lite torrt, och emellanåt lite okänsligt utformat. En ”ropare” har skruvats fast med en mutter och bricka rakt över mynningen. Inget ”skepp ohoj” här inte. Föremålet sitter ordentligt, men har berövats sin funktion.
Texterna är genomgående väl redigerade, korta och koncisa. Det finns mycket man skulle vilja veta mer om, men det får man ta reda på själv. Utställningen erbjuder – tråkigt nog – ingen möjlighet till fördjupning. Det finns varken faktablad eller katalog.
I nästa rum fortsätter utställningen, om nutida pirater. Här rullas ett fruktansvärt drama upp, om fattiga, desperata människor som kapar lastfartyg utanför Somalias kust.
Märkligt nog gestaltas det baklänges. Man kommer in i slutet av utställningen och arbetar sig till början.
I en stark dokumentärfilm berättar somaliska båtkapare med ansikten dolda av sjalar om sitt val av yrke i ett krigshärjat land. Om stora internationella fiskebåtar som kör bort dem när de fiskar på sina egna fiskevatten, om andra båtar som dumpar kemikalier och radioaktivt avfall. Om giftiga tunnor som spolas upp på stränderna och mystiska sjukdomar som drabbar befolkningen.
Till slut har de blivit pirater.
”Den som går ombord först får mest betalt”, säger en av ledarna. Därefter berättas att den som går först nästan alltid blir skjuten.
Intill visas en annan film, i en TV, om svenska marinsoldater som eskorterar FN-transporter. Kontrasten mellan de fattiga piraterna och de välmående svenskarna gör ett starkt intryck. Filmen skildrar uppdraget och livet ombord med soundtrack av syntmusik. Soldaterna gillar sitt jobb. ”Man vill ju hjälpa till”, förklarar en man vänligt.
De två filmerna stör tyvärr varandra ljudmässigt, och det är fel på ljudet. Ibland låter det i båda högtalarna, oftast bara på ena sidan, och det är svårt att höra vad som sägs. Det står inte hur lång filmen om marinen är, men den kunde gärna varit kortare.
En grupp tillfångatagna killar sitter i en båt med händerna över huvudet. Bildtexten talar om problemet med att ta hand om dem: Ifall de skickas till de somaliska myndigheterna riskerar de att avrättas, om de skickas till Europa ”riskerar man att de begär asyl”. Ja, det vore ju hemskt.
En stor bildsvit berättar om kapningar ifrån de senaste åren, när pirater övermannat besättningen på stora fartyg och begärt lösensummor. Det är oerhört sorgligt. Några fick sina pengar men förliste och drunknade på vägen hem. Ibland har prickskyttar skjutit kaparna, som visat sig vara barn. En av de överlevande var bara sexton år gammal.
Avslutningsvis kommer man till utställningens början, med en karta över Somalia och information om vad som driver befolkningen till att bli pirater. Det är samma berättelse som hos de beslöjade piraterna i filmen, men här i saklig ton, med fotografier och vit text på svart botten. Det känns märkligt annorlunda att läsa det som fakta än att höra det från piraterna. Är utställningstexten sannare? Ja, så fungerar det. Det som kokats ner till några korta rader och satts upp på väggen upplevs som objektivt och sant.
Man lämnar utställningen bedrövad. Det är ett elände, och det pågår nu.
Text och bild (där annat ej anges): Jan Ohlin
Jan Ohlin är frilansande utställningsproducent
PS.
-Det pedagogiska arbetsmaterialet ligger på nätet, menar Torbjörn Ågren, chef på undervisningsenheten. Men det gör ju inte det.
-Jo, det gör det… klick, klick… Nej. Det gör det visst inte.
-Det kommer snart, mailar han senare, och bifogar utkast till ett studiematerial som spänner brett över ämnet med frågor om pirater förr och nu, kön, piratpartiet med mera. Det kan bli kul.
Utställningen saknar creditlista (trots UEForums Blogg September 2009 /Hemliga utställningsmakare)
På hemsidan finns en tuff reklamfilm för utställningen, med rockmusik, tunga trummor och snabba klipp. Dock inte den fördjupning man skulle önska. Ämnet är inte heller konsekvent behandlat. Det känns lite som om utställningen är en sak och hemsidan en annan. Som att avdelningarna arbetat lite var för sig. Vattentäta skott på Statens maritima museer kanske? /DS
