Minns ni när Mona Sahlin kom på att ”politik är sexigt”? Nu konkretiserar Lena Adelsohn Liljeroth vari det sexiga ligger – nämligen i konsten och viljan till samarbete. ”Det är sexigt att samverka”, försäkrade hon när hon presenterade de kulturpolitiska målen på museernas vårmöte.
Samverkan för framtiden var följdriktigt titeln på museernas vårmöte arrangerat av Riksförbundet Sveriges Museer i Falun
24-26 mars, i samverkan med Svenska Icom, Dalarnas museum, Falu kommun, Landstinget i Dalarna, Riksutställningar med flera.
Är innehållet i de traditionella museerna för gammalt för att det skall vara möjligt att kommunicera med dess hjälp? Eller är det tjänstemännen som är för okunniga om omvärldens sanna natur för att deras utställningar skall beröra framtidens museikunder? Det kunde man fundera över när framtidskonsulten Troed Troedson under en och en halv timme dansade runt på scenen. Jag antecknade att kunskapssamhället föddes redan i industrisamhällets barndom och nu är vi på väg ut ur historien. Och ritade av ett diagram om skolans status i samhället från 1850 då den höjde sig högt över det omgivande landskapet (trots att det med dagens mått hade ”världens sämsta undervisning”) till idag då den sjunkit under markytan. Den värdefulla kunskapen finns nu utanför skolinstitutionen. Museer med bildningsambitioner ligger också pyrt till. Alla kan allt, det finns inget att lära ut. Det måste vara museikårens masochistiska läggning som fick publiken att oupphörligt skratta instämmande åt denne ståuppkomiker.
Under mötets andra dag förde museifolket sin egen talan. FUISMs (Föreningen för undervisning i svenska museet) vitala paneldebatt, Publiken i centrum – en utmaning för hela museet? Om morgondagens publikfrågor, samverkan och styrdokument, var tankeväckande. Vad innebär länsmuseichefen Maria Jenséns programförklaring att publiken på nätet hädanefter är lika viktiga att ta hand om som besökarna i museet. Onekligen ett paradigmskifte, där museets unika roll som problemställare och konfliktlösare på materialitetens grund kan försvinna. Eller vinna om fler aktörer får tillträde till magasinen och kan välja föremål och story för utställningsscenen. Det skulle kunna bli ett kontroversiellt komplement till den institutionaliserade information som följer föremålen ut på nätet.
”Museet måste fungera utan manual” var en annan av Maria Jenséns slagkraftigt formulerade visioner. Som dock komplicerades när Eriqa Lindsten, ansvarig för den publika verksamheten vid Bohusläns museum, berättade om framtidsplanerna i Uddevalla. Efter att ha strävat efter lättillgänglighet för fysiskt handikappade vill museet bli en samlingspunkt och kunskapskälla för dem som har ”sociala funktionsnedsättningar”. ”Vi skall samarbeta med de människor som vi riktar oss till och det är en grannlaga uppgift”, sade Eriqa Lindsten. ”Museitjänstemännen är i maktställning men är vi medvetna om att det egentligen inte är många som är normala i det här samhället, kan vi möta våra kunder (som Eriqa efter en viss tvekan kallade dem) på jämställd nivå.”
Socialt engagemang och nyfikenhet på problem i utanför museets väggar tycks vara en drivkraft även för Länsmuseet Halmstad. Antikvarien Bo Ericson var initiativtagare till Vägen till Sverige, en utställning om gömda flyktingar i Halland 2006. Nu ansvarar han för projektet Ett slag på käften, som utsågs till en av 2009 års bästa utställningar av Idétorgets jury.
Idétorget, en succé som introducerades förra året, hade i år samverkan som tema och bedömningsgrund. Samarbete är en drift, där är jag ense med kulturministern. Men när samarbete blir tvång och ekonomisk förutsättning för vilka idéer som förverkligas, borde man ägna en tanke åt alla de idéer som inte realiseras. Djärva förslag som stannar i byrålådan därför att idégivaren förstår att här finns ingen kapitalstark finansiär att förlita sig på, eller som rivs i bitar när arbetet med att söka pengar till projektet slukar den energi som borde ägnas åt att utveckla innehållet och formen.
Därför föreslår UEForum Ett torg för orealiserade idéer på Museernas vårmöte 2011. Till det bör även frilansande kulturarbetare inbjudas. Det vore ett sätt att samtidigt konkurrensutsätta och vidareutbilda museipersonalen.
Eva Persson
UEForums chefredaktör
