Arktisk skinnberedning – ett världskulturarv
Etnografiska museet, Stockholm 100606-100818
Innehåll och form: Lotta Rahme
Poesin som berättelseform, i all sin mångtydighet och koncentration, används inte ofta i kulturhistoriska utställningar. Prosan, sakföljden, den breda epiken bygger i stället oftast upp framställningen och binder oss till avsändaren. Den poetiska utställningen Arktisk skinnberedning – ett världsarv blir därför en glad påminnelse om mediets många tilltalsmöjligheter.
Arktisk skinnberedning visas på Etnografiska museet i sommar. Är nästan som ett epigram. Man finner den i ett rum i rummet på den övre våningen. Anade gestalter bakom en ljus slöja. En mycket sinnlig påminnelse om alla erfarenhets praktiska grund. En magisk cirkel dragen kring ett kunskapsstoff. En hyllning till människor och djur och till den skönhet som kan växa ur nödvändighetens begränsningar.
Lotta Rahme har utformat den och givit den dess innehåll. Hon är en konstnär som arbetar med skinn och skinnberedning, nyskapande och rekonstruktioner, så som hantverket praktiseras framförallt ovan polcirkeln. Hon förmedlar till oss i en förtätad form insikter om en hantering som binder ihop oss genom tusen och åter tusen år. Än en levande kunskap.
Det tunna tyget omsluter ett litet runt rum – kåtans, tipins, iglons idé, familjens och bostadens. Kartan över områdena ovan polcirkeln bildar rummets golv. Fyra hörn skapas av installationer knutna till kulturer runt om – i Kanada, Japan och på Nordkalotten. De företräds av antydda kvinnofigurer prydda med halssmycken som associerar dem till deras respektive kulturtillhörighet. Figurerna vakar över filmer som dokumenterar kvinnors arbeten med skinn.
”Mina tankar bakom utställningen har varit att tacka och hedra dessa kvinnor och deras kunskaper. Jag anser att det är minst lika viktigt att bevara kunskaperna bakom ett föremåls tillkomst,som att bevara föremålet,” säger Lotta Rahme själv.
På podier mellan kvinnofgurerna står exempel på Lotta Rahmes egna konstnärliga arbeten. På så sätt binds hantverket samman i tid rum, form och uttryck. Ett möte med en ren och skär upplevelse och en utgångspunkt för reflexion och kunskap om dess villkor och möjligheter.
Mötet med föremålen uppenbarar den säregna skönheten i de material och strukturer naturen erbjuder och inbjuder till. Fascinerande är alla arbetena med garvade fiskskinn, utförda i tekniker som tillämpades industriellt så sent som under andra världskrigets materialbrist i Norge. Av Lotta Rahme använda till vackra bruksföremål. På Island och i Alaska använda till skor och stövlar.
Två böcker av Lotta Rahme kan ses som komplement eller fristående handböcker också använda i de kurser som hon leder. I dem lyckas hon förmedla sin egen fascination inför den uråldriga kunskap som beredningen av skinn rymmer. Boken ”Skinn, garvning och beredning med traditionella metoder” har givits ut av LT 2003. Den andra ”Fiskskinn, garvning och sömnad” skriven av Lotta Rahme och Dag Hartman utgavs 2006 av Lottas Garfveri i Sigtuna.
Att läsa om historien, redskapen, däggdjuren, fiskarna och föremålen som täta länkar i en lång kedja är en naturupplevelse i sig. Receptens inbyggda tid och möda, observans och övning väcker stark respekt för hantverkets mångbottnade tilltal. Kort och koncist på mindre än hundra sidor vardera öppnar hon fönstren mot möjligheterna i dag att ta vara på och utveckla gången tids kunskaper.
Så både i sitt skrivande och som utställare tar Lotta Rahme oss ut på äventyr som förenar gedigen didaktik med den frihet som kunskap ger åt vår fantasi.
PS!
Tyvärr har museet missat att informera om var man hittar utställningen. Den behöver skyltar och informerad personal. Hoppas de ansvariga har åtgärdat saken! DS
Text: Gunilla Lundahl
Gunilla Lundahl är författare och kulturjouranlist.
