Kolonialism: När själva utställningen är en del av det brott som skildras.
I den välbeställda staden Tervuren utanför Bryssel ligger Musée royal de l’Afrique centrale, Kungliga centralafrikanska museet. Det är ett bra utflyktsmål en solig dag. Efter att ha tittat på de uppstoppade djuren, fjärilssamlingarna och jättekanoterna från Kongofloden kan man äta sin matsäck i den vältuktade parken med stora dammar och symmetriskt klippta häckar.
Museet byggdes i början av 1900-talet av den belgiske kungen Leopold II. Det var avsett att visa upp hans privata koloni i Afrika, Fristaten Kongo, som hade upprättats av en internationell filantropisk kommitté. Det officiella syftet var att skydda invånarna mot arabiska slavhandlare. Den belgiske kungen fick stöd av olika kristna organisationer, anti-slaverirörelsen och till och med av svarta amerikaner som såg Kongo som en möjlig plats för återförandet av befriade slavar till Afrika.
Det belgiska Kongomuseet, som det då hette, visade upp projektets vetenskapliga sida. I de träboaserade vitrinmontrarna kan man fortfarande studera omsorgsfullt klassificerade skalbaggar, träskulpturer och kakaoträd. Allt understryker den vetenskapliga ambitionen att lära sig att förstå den främmande faunan och floran.
Men den internationella kommittén var i själva verket ett privat företag som förde ut enorma mängder av gummi och elfenben ur Centralafrika. Lokalbefolkningen exploaterades hänsynslöst. Beräkningarna är osäkra, men mellan 1880 och 1920 halverades sannolikt Kongos befolkning, från 20 till 10 miljoner. Hela byar utplånades för att de inte levererade sin kvot av gummi.
En form av bestraffning var att hugga händerna av motspänstiga gummiarbetare.
Människor dog av svält, utmattning och sjukdomar på flykt undan Leopolds soldater. Den som avslöjade vad som pågick i Kongo var en tjänsteman vid ett fraktbolag i Bryssel som upptäckte att skepp efter skepp med gummi anlände till Belgien från Fristaten, men att de utgående fartygen bara var lastade med ammunition och vapen, inga handelsvaror. Han startade en internationell kampanj som till slut tvingade Leopold ge upp sin privata koloni.
&1908 löste belgiska regeringen ut kungen. Men det innebar inte något effektivt stopp för tvångsarbetet och utsugningen, även om de värsta metoderna avskaffades.
Jag vet inte riktigt vad jag väntar mig när jag går in på museet. Efter att den amerikanska journalisten och historikern Adam Hochschild publicerat en svidande vidräkning med Leopolds skräckregim, Kung Leopolds vålnad, i slutet av 1990-talet lade man till en extra utställning om kolonialismens avigsidor.
Men det är fortfarande möjligt att gå igenom museet utan att inse vidden av det brott mot mänskligheten som är dess upphov.
När man kommer in i museet får man veta att den byst av Leopold som ursprungligen stått i entrén tagits bort. Men ute i trädgården hittar man en stenstod föreställande just denne belgiske kung. Den är lite medfaren av vädret, vilket kanske utgör ett subtilt historiskt ställningstagande.
Själva utställningen om kolonialismen, som inte precis är centralt placerad, är fortfarande svävande.
Visst tar man upp förtrycket, exploateringen och de avhuggna händerna. Men till skillnad från resten av museet, som med vetenskaplig precision berättar om hur många olika fjärilsarter som finns i samlingarna, är allt lite postmodernt och oprecist: det finns olika ”upplevelser” av kolonialismen.
På vägen ut köper jag en barnguide till museet. I den finns en mängd uppgifter, men ingen som handlar om kolonialismen: ”Identifiera tre djur som bor i skogen”, ”Vad äter kameleonten helst?” och så vidare. Kolonialismen är ett barnförbjudet ämne.
Musée royal de l’Afrique centrale är inte ett museum om Afrika. Det är ett monument över att även mänskliga rättigheter och vetenskaplig forskning kan användas som täckmantel för bestialiskt förtryck.
Text: Henrik Berggren
Henrik Berggren är ledarskribent i Dagens Nyheter
Artikeln publicerad i Dagens Nyheter 20100414
