”Udstillingsmediets virkemidler og samspil med publikum”, så lyder i dess danska språkdräkt temat för de båda senaste numren av tidskriften Nordisk Museologi. Här ryms skarpsinniga analyser av musei-utställningars form och innehåll, däremot mindre av hur publiken tar emot utställningarna. En central frågeställning gäller hur föremålen i museisamlingar utnyttjas för att skapa meningsfulla budskap. Den norske museologen Marc Maure inleder nummer två av tidskriftens årgång med att påminna om försummelsen av forskningen om utställningar: avsaknaden av analys, kunskapsluckorna, historielösheten. Maure vill insikt och förståelse för utställningen som fenomen.
Historiskt perspektiv
Värdet av ett historiskt perspektiv på utställningarnas utveckling demonstreras i en artikel av den danske konsthistorikern Peder Storm Hansen. Under rubriken ”Den der ikke magter kunsten” berättar han i Nordisk Museologi 2009:2 om konstutställningarnas omstridda etablering i Köpenhamn under 1700-talets andra hälft.
Hansen visar på en konflikt kring publikens upplevelse av konsten, en konflikt mellan gemene man och ledamöterna i den kungliga Konstakademin i Köpenhamn. Motsättningen illustreras i en satirisk målning 1786 av en av akademins professorer, Nicolai Abildgaard. Målningen, kallad konstnärens lott, visar en skara bisarra gestalter ivrigt gestikulerande framför en stor, på golvet uppställd målning. Verkets upphovsman ses sitta dold för sin publik bakom tavlan där han söker göra sig döv för kritiken. Abildgaard var allt som oftast indragen i polemik kring vad som var den sanna konstförståelsen. Hans målning tolkas av Storm Hansen som en kritik av föreställningen om konsten som folklig underhållning.
Debatten i Köpenhamn hade kommit att ställa mot varandra den sanna konst-betraktarens och de lägre samhällsklassernas hållning i förhållande till konsten. Den folkliga konstupplevelsen var, med Abildgaards ord, ”sanselig Fornóielse eller Tidsfordriv”. Samhällets lägre klasser betraktade inte konsten med andakt. Konstakademin i Köpenhamn fick ett kluvet förhållande till sin publik. Katalogen till Akademins första salong, 1769, var klart och tydligt positiv till den breda publiken, alla tilläts besöka utställningen. Vid den andra salongen, 1778, hade förhållandet tagit en ny vändning. Då vände man sig till, med katalogens ord, ”det indsigtsfulde Publicum”. Akademin avvisade också den som var illa klädd.1789 gick den ännu ett steg längre och krävde inträdesavgift för att förhindra en tillströmning av den ”gemene Póbel”.
I motsats till den exklusiva hållningen förekom från Akademins sida också en retorik som framhävde konstens förmåga att göra folket delaktigt i kulturens värden. Men påverkad av Immanuel Kants tänkande skiljde Akademin mellan det omedelbara, sinnliga behaget och den sanna smaken. Det var endast den sanna smaken som kunde göra anspråk på allmängiltighet. Men som i våra dagar Pierre Bourdieu hävdat, så äger inte det ”sanna” sättet att nalkas konsten universell status. Det måste i stället betraktas som invävt i sociala dominansrelationer.
Många av de spänningar, som tillhörde tiden för de tidigaste konstutställningarna, råder alltjämt. Med avtäckningen av det historiska fundamentet syftar Storm Hansen till insikt i de nutida förhållandena.
Historia och förhistoria i två nationalmuseer
Tidskriftens första nummer 2009 innehåller flera exempel på analys av aktuella utställningar, bland dem två utställningar skapade i trosviss nationell anda, bortom frågan om nationalstatens osäkra position. Det är två utställningar i nationalmuseerna i Köpenhamn och Reykjavik.
I artikeln ”Den skjulte oldtid” presenteras en analys av en ny basutställning i Danmarks nationalmuseum i Köpenhamn. Artikeln rymmer en formidabel ansamling av kritiska omdömen och slutar med en besk kläm om det harmfulla i att denna nya utställning ska komma att existera i kanske 30 år. Den som i likhet med mig inte sett utställningen frågar sig om en ny arkeologisk utställning i Danmarks nationalmuseum kan vara så bristfällig. Men kritiken kan inte avvisas som ett illasinnat omdöme av en av en partisk kritiker med dolda motiv. Den är resultatet av en systematisk analys gjord av Bruno Ingemann, forskare inom visuell kommunikation vid Roskilde Universitet.
Ingeman påvisar hur den text, som ska introducera besökarna i utställningen, inte motsvaras av utställningens faktiska innehåll. Denna viktiga text är grovt missvisande. Den lovar en förmedling av livet i Danmark under förhistorisk tid. I själva verket rymmer den endast föremål insatta i C J Thomsens bekanta kronologi från tidigt 1800-tal. Utställningens föremål betraktas därigenom främst ur synpunkten av vilket material de är tillverkade av, sten brons eller järn. Dominerande är vapen och redskap. Ingeman ställer den retoriska frågan om det är vapen och redskap som utgör det väsentliga i ”livet i Danmark”. Utställningen har därutöver en fundamental brist i att texten med sin höga abstraktionsnivå inte är förbunden med föremålen. Samtidigt gör redan mängden, 12.000 föremål, att dessa konkurrerar med varandra om uppmärksamheten.
Islands nationalmuseum i Reykjavik öppnade 2004 utställningen ”En nations tillblivelse: Islands historia och kulturarv under 1200 år”, en stor av Europarådet belönad utställning. Den amerikanska antropologen Elisabeth Ida Ward har i artikeln ”The Rhetorical Challenge of the Everyday Object” förklarat de olika grepp som skickligt tillämpats i utställningen.
Det team som stått bakom utställningens tillkomst har målmedvetet siktat till att påverka besökarna även på en fysisk nivå. Utställningens uppbyggnad låter besökarna följa en linjär bana som leder dem att följa en kronologisk berättelse genom Islands historia. Den för dem från landets tidigaste nybyggare till den moderna, fria och oberoende staten. Montrarna har byggts och placerats så att de rumsligt bidrar till stämningar av harmoni kontra våld. Utställarna har dessutom spelat med olika slag av arrangemang för att ange olika grund för själva värderingen av de utställda föremålen.
Utan ord och förklaringar, endast genom ordningen av föremålen, införs ett könsperspektiv i utställningen. Kvinnorna ges i denna utställning en plats framom männen. Genomgående visas kvinnors tillhörigheter som vardagsföremål; nationen ses som byggd av vanliga strävsamma kvinnor.
Det övre planet i utställningen visar fyra för den isländska nationen symboliska föremål, bland dem den förste isländske presidentens Jón Sigurdssons ämbetsrum. Tillsammans bildar dessa fyra föremål ett kors, en formering Ward tolkar som uttryck för den isländska nationaliteten som religion. Därtill är hela den sal där dessa föremål visas uppbyggd i enlighet med planen för katedralen i Islands äldsta biskopssäte Skálholt från 1056. Utställningen kan förstås som en nationell helgedom.
Föremål och sammanhang
En svensk utställningsformgivare, Tondi Agrell, har i en analys av två nyare museiutställningar ifrågasatt de autentiska föremålens betydelse. Sina slutsatser av de båda utställningarna har hon rakt på sak formulerat i artikelns rubrik i tidskriftens nummer två, ”Man ser inte utställningen för bara föremål”. Den ena utställningen är Nordiska museets ”Sápmi”, en utställning om det samiska folkets identitet. Agrell pekar på hur de många föremålen – konsthantverk och redskap – lämnas utan konkret förklaring. Den andra utställningen, kallad ”Everything you can think of is true” visar konstnärers skissböcker i Kungliga biblioteket i Köpenhamn. Böckerna visas i en konstnärlig iscensättning som inte låter sig förbindas med deras innehåll. De historiska föremålen har inte integrerats i utställningarna på sådant sätt att de ger mening.
I en annan av årgångens artiklar visas däremot vilken hisnande intressant historia som kan berättas kring ett museiföremål. I en utställning i Museo di Storia Nationale e del Territorio öster om Pisa visas i en av montrarna tre preparerade djur, en vildsvinsgalt och två jakthundar. De är monterade i en på en gång dramatisk och naturalistisk scen. I galtens kraftiga bog syns spetsen av en avbruten lans instucken i ett blödande sår. En av hundarna har huggit tag i galtens ena öra, medan den andra ligger dödligt sårad. Det är en strid på liv och död. Montaget av de stridande djuren visas i en konventionell, rent naturalhistorisk utställning med monterade djur, snäckskal och anatomiska vaxmodeller. Den information som ges besökarna är ytterst ringa.
Om de tre monterade djuren berättar professor Liv Emma Thorsen vid Oslo universitet i ”Speaking to the eye: The wild boar from San Rossore”. Thomsen karakteriserar gruppen med vildsvinet som en tidig form av diorama. Thorsen har härlett dess ursprung: galten dödades 1821 på jaktmarker tillhörande ärkehertigen av Toscana, och gruppen monterades kort tid därefter av direktören vid det naturhistoriska museet i Pisa. På en gång biologiskt och kulturhistoriskt intressant är att galten är en bastard mellan vildsvin och tamsvin tillhörande en särskild stam odlad speciellt som jaktbyte.
Scenen speglar en aristokratisk form av jakt med hundar och stickvapen. Vildsvinet, med dess styrka, var inte ett byte vilket som helst, utan en furstlig trofé. Thorsen påvisar dessutom hur gruppens motiv återgår på en tradition inom bildkonsten, från den antike konstnären Lysippos till Peter Paul Rubens och Frans Snyders.
I sin lärda framställning demonstrerar Thorsen vilka rika kunskaper som i lyckliga fall är möjliga att utvinna kring ett föremål. Framgången förklaras i Thorsens fall i användningen av en gränsöverskridande strategi, där hon samtidigt tillämpat ett naturhistoriskt, ett kulturhistoriskt och ett konsthistoriskt perspektiv.
Utställningskritik
De båda numren av Nordisk Museologi innehåller långt mer än de här återgivna artiklarna, som endast är ett urval bland artiklarna om frågor kring utställningar. Bland andra förekommer flera anmälningar och recensioner av doktorsavhandlingar. Här söker man emellertid förgäves Anna Samuelssons utomordentliga avhandling om utställningarna i Naturhistoriska riksmuseet från 2008, tidigare recenserad i UEForum.
Museologen Brita Brenna vid Oslo universitet presenterar en studie av tre principiellt intressanta avhandlingar från senare år, bland dem Wera Grahns avhandling från 2006, ”Känn dig själv”. Genus, historiekonstruktion och kulturhistoriska museipresentationer. Grahn har undersökt tre olika utställningar i Nordiska museet. Hennes kritik visar hur museets sökt att i utställningarna bryta med konventionen. Men försöken att visa nya sidor hos det kulturhistoriska materialet har strandat. Förklaringen ligger bland annat i att kuratorerna inte tagit sig tillräcklig tid för ett nödvändigt förberedande teoretiskt arbete. De har därför råkat välja endast de enklaste vägarna.
Nordisk Museologi är en ovärderlig tillgång, inte endast för museologin. Vi kan säkert räkna med att den fortsätter på den inslagna linjen att presentera kvalificerad utställningsanalys. Den kan därmed få omedelbar betydelse för utvecklingen av kvalitén i museernas utställningsverksamhet. Frågan är endast i vilken utsträckning den når utanför museologernas krets. Har Nordisk Museologi de många intresserade läsare som den förtjänar? I kulturdepartementen, på dagspressens kulturredaktioner och i museerna?
De olika artiklar som jag tagit fasta på demonstrerar hur givande analysen av museiutställningar kan göras. Därför är det dystert hur sällan dagspresskritiken behandlar andra utställningar än konstutställningar. Varför? Det beror inte på att utställningarna saknar den kvalitet som gör dem förtjänta att recenseras. Ofta ägnas de i själva verket en ganska utrymmeskrävande presentation. Men den görs i förväg, innan utställningarna öppnats, i reportage, utan kvalitetsbedömning. Orsaken är att även de stora tidningarna saknar kritiker med erfarenhet inom detta område.
I mars 2005 hölls på inbjudan av Kerstin Smeds vid Umeå universitet en konferens om museologin och kritiken, med bland andra Annesofie Becker, Anders Björnsson, Ingela Lind, Janne Vilkuna och Henrik Zipzane som föreläsare. Konferensen visade på behovet av en seriös kritik av museiutställningar. Behovet har sedan dess endast blivit än mer akut.
Den offentliga kulturen är på väg att styras av politiska och affärsmässiga kalkyler. Professionella kriterier sätts åt sidan, och idealet ”armlängds avstånd” förbleknar. Vi riskerar i dag att gå in i vad en av kritikerna på Dagens Nyheter, Ingegärd Waaranperä, träffande kallat ”lydnadens kulturklimat”. I detta läge blir kritiken än mer angelägen.
Kritiken vägleder publiken, förklarar, öppnar ögonen för vad som är förborgat för amatören. Uppmärksammar vad som är intressant, problematiskt eller roande. Avslöjar vad som är falskt eller osant. Skapar dialog.
Utan insiktsfull kritik stannar omdömena på tyckandets nivå. Utan kritiken letar museer i blindo efter resultaten av sina stora och dyra utställningar. Besöksstatistik och enstaka enkätundersökningar besvarar inte frågorna om utställningarnas kvalitet. Politiker med ansvar för museer frestas att göra egna kvalitetsbedömningar på otillräckliga grunder. Vilka kan axla uppgiften som kritiker av de utställningar som visas i alla de museer som inte är konstmuseer?
Man kunde vänta sig att den växande professionella skaran av vetenskapsjournalister känt sig lockad att ta sig an kritiken av de utställningar som framställs i naturhistoriska och arkeologiska museer, och även kulturhistoriska museer. Utställningarna är emellertid ett sammansatt medium. Det bjuder hårt motstånd för dem som inte har de särskilda teoretiska verktygen. De artiklar jag har refererat visar inom vilket område de kapabla utställningskritikerna hör hemma, nämligen inom museologin. Det är hög tid att museologer tillskansar sig ett utrymme för kritik i dagspressen.
Text: Eric Hedqvist
Eric Hedqvist är fil doktor i museologi.
