Under flera decennier har museiforskningen studerat besökarna – hur många som går på museum och vilka de är (kön, ålder, utbildningsnivå). Sådant är numera väl kartlagt och då finns det betydligt intressantare frågor att ägna sig åt, menar den kanadensiska professorn Colette Dufresne-Tassé. Denna avgående ordförande för den internationella museikommittén CECA leder också ett forskarlag vid universitetet i Montréal. Med olika metoder försöker hon och hennes kollegor fånga det som sker i mötet mellan besökaren och utställningen. Resultaten ska kunna användas för att utveckla utställningsmediet.
Colette Dufresne-Tassé föreläste om sin forskning för blivande museologer vid École du Louvre i Paris i våras. Då var jag där som gäststudent och hörde henne tala om den nya typ av mer psykologiskt inriktade besökarstudier som nu krävs men framför allt om hur museerna kan möta vår tids behov på ett mer effektivt sätt. Av alla de hundratals råd hon gav har jag här valt ut tio fundamentala principer för den som ska bygga eller bygga om en utställning. Håll till godo!
I Du ska bara ha ett budskap.
Koherens är ledordet. Välj en röd tråd och håll dig till den, oavsett hur frestande det är att lägga till mindre relevanta sidospår och favoritföremål med lös anknytning. Renodla ditt huvudbudskap och låt de olika rummen eller avdelningarna utveckla logiska grenar av samma tydliga berättelse. Allt ska hänga ihop.
II Du ska hitta din vinkel mellan det bekanta och det nya.
Det gör du genom att tala samtidigt till besökarnas förkunskaper och till deras nyfikenhet. Tydligast märks den här balansgången i titeln på utställningen, där den avgjort bästa formuleringen består av en välbekant del (”Gustav III, kulturkung …”) och en oväntad, okänd och överraskande (”… och krigshetsare”). Om vinkeln är enbart ny och gåtfull blir publiken förvirrad och uteblir kanske helt. Samma sak om vinkeln är självklar intill meningslöshet, då tycker man inte att det verkar värt besväret att ta sig till museet.
III Du ska skapa förutsättningar för meningsfulla upplevelser.
Ha besökarnas perspektiv för ögonen så att inte din lust att experimentera med utställningsformen eller utforska ett komplext område gör slutresultatet svårbegripligt för amatörer. Utställningen är besökarnas chans att få ta del av dina expertkunskaper, men då måste kunskapen bearbetas och föremålens tysta mening tillgängliggöras. Museibesöket ska alltid leda till en mental vitaminkick, det ska fylla en med ny energi. Det sker när man som besökare utvinner mening ur det man upplever.
IV Du ska göra allt i din makt för att underlätta besökarens kunskapsprocess.
Det gör du genom att tänka som när du lägger pussel: börja med att ge ramarna, servera hörnbitarna. Hjälp besökaren att orientera sig och få grepp om ämnet innan han eller hon successivt får stöd att fylla ut bilden med fler detaljer. När föremål som liknar varandra placeras i samma monter gynnas begreppsbildningen och besökaren kan dra egna slutsatser. Den sortens aha-upplevelser skänker en betydligt större njutning än föreläsningar i skyltform. Påminn dig själv om att publiken inte är där för att läsa, det kan man göra i en bok. Inte heller längtar besökaren efter att gå fel i tidsödande labyrinter. En irriterad besökare lär sig inte särskilt mycket.
V Du ska konstruera miljöer som fångar besökarens intresse.
Scenografin, eller på franska ”la muséographie”, är avgörande för hur besökaren uppfattar föremålen. Därför måste du tänka igenom hur scener och montrar fungerar och det på tre plan: praktiskt, estetiskt och semantiskt. Den praktiska aspekten innebär sådant som överblickbarhet och synlighet, att ljussättningen stöttar upplevelsen, att ljudet hörs ordentligt och inte konkurrerar med ljudet från rummet intill och så vidare. Den estetiska kvaliteten rör allt som tjusar skönhetssinnet, att det är vackert, att det finns mycket att titta på, att det är snyggt arrangerat. Den semantiska sidan har att göra med förståelse och begriplighet, att tecken och symboler fungerar som det var tänkt.
VI Du ska inte missunna besökaren att få vara aktiv.
Placera och presentera föremålen så att besökaren lockas att själv frigöra sin fantasi för att nå längre i sitt meningsskapande. Här är det alltför lätt att klampa in i besökarens inre rum och sabotera. Bannlysta är formuleringar som ”föreställ dig att du går ombord på regalskeppet Vasa”. Om utställningen är alltför fantasifull lämnar den inget utrymme för besökarens egen kreativitet. Sådant känns alltid snopet.
VII Du ska inte begära att besökaren är fysiskt aktiv.
Den intellektuella ansträngningen är tillräcklig. Om utställningen bygger på att man ska klättra omkring och dra i tåtar för att få tag i kunskapen så ger många upp. Gör det i stället bekvämt för besökaren, så att det känns naturligt att stanna till längre än 20 sekunder när man blir intresserad. Syftet bör vara att varje besökare ska interagera mer och på en djupare nivå med enskilda föremål, inte bara reagera med ett ytligt ”å vad fint!” Ju fler aspekter som – liksom av egen kraft – framträder hos det utställda objektet, desto bättre har du lyckats.
VIII Du ska leda besökarens tankar in mot föremålet.
Sedan du fått besökaren att på allvar stanna upp och vidga sinnena, betrakta och läsa och begrunda, ska du se till att det finns mer och mer att upptäcka. Då får besökaren lön för mödan och kommer inte att sväva iväg i andra tankar. Men om scenografin eller etiketten får besökaren att associera till något helt annat kommer han eller hon inte att uppfatta producentens huvudbudskap. För att undvika den fallgropen kan man redan under byggtiden låta några ”pilotbesökare” gå runt bland montrarna och berätta vad de tänker. Ifall utställningsspråket inte fungerar som avsett är det alldeles nödvändigt att ändra, om så bara någon liten detalj.
IX Du ska förstå skillnaden mellan tillfälliga och permanenta utställningar.
Då kan du nämligen dra fördel av deras olika förutsättningar. Den tillfälliga utställningen lockar publik genom festkänslan, chansen att gå ut, evenemangets korthet (”ett unikt tillfälle”) och kanske framför allt genom att erbjuda en hel kontext att dyka in i och uppslukas av. Den permanenta eller fasta utställningen har i stället ordningen och systematiken på sin sida, hierarkierna, klassificeringarna, de långa tidslinjerna, ett rum för varje epok, en låda för varje art, gediget och heltäckande, överblickbart och pedagogiskt. Utnyttja dessa särdrag maximalt, så får publiken vad den söker.
X Du ska inte vara tråkig.
Att gå på museum ska vara en upplevelse alldeles utöver det vanliga. Därför måste du se till att rycka besökaren ur hans eller hennes normala verklighet. Öppna porten till en okänd värld som är främmande och annorlunda. Det borde vara förbjudet att placera föremålen i en för oss nutidsmänniskor helt vardaglig miljö eller att förnumstigt förklara att ”det här är precis som när du handlar mjölk.” Nästan lika dumt är det att tala om för besökaren vad han eller hon ser: ”Framför dig ser du en sko.” Bara de upplysningar som besökaren verkligen har glädje av ska beredas plats på etiketten.
Men om just detta, vad som ska stå på skyltar och etiketter i utställningen, hade Colette Dufresne-Tassé så mycket intressant att säga, att jag nog får återkomma till ämnet i nästa nummer …
Pia Cederholm
Redaktör och recensionsansvarig UEForum
Pia Cederholm är pedagog och författare.
