Savonlinna, på svenska Nyslott, ligger nära gränsen mot Ryssland och dess karelska trakter. Staden har blivit känd för sina storslagna operaföreställningar i den gamla borgen Olavinlinna, byggd för att vara gränsvakt. Men från dess mäktiga gråstensmurar har aldrig ett skott lossats. I stället är Savonlinna en internationell och fredlig mötesplats för operavänner.
Intill borgudden i ett gammalt magasin ligger Savonlinnas vitala provinsmuseum. Provinsen är Savolax där Saimas stora sjösystem breder ut sig. Alltså handlar mycket om sjöfart, båtar, fiske och den uråldriga sälart, som blev kvar när inlandsisen drog sig tillbaka.
Det handlar om forntid och nutid, om arbetsvardag och festligheter. Livet i Savolax förmedlas i vackert byggda tablåer, där tingens egen skönhet blir tydlig samtidigt med dess samhälleliga infattning.
Tablåerna fungerar som poetiska epigram – över kyrkokonsten, över urtid, över vinterfärder över snön, över båtliv, över sommargäster och även över berättelsen om hur människor levde och av vad – fiske, industri, handel och jordbruk.
En guide fanns på plats som utförligt och intressant fyllde ut berättelsen. Texterna på finska var säkert läsvärda, men undgängliga. I och för sig räckte betraktandet av alla dessa stilleben långt för att förmela stämning och livskänsla. Förtroendet för besökarnas varsamhet med det utställda räckte långt. Många föremål kom nära både fysiskt och mentalt.
Museet imponerar också med sina uppställning över utställningar i skilda ämnen under året. Stor barnverksamhet har satt sina spår på övervåningen, där också en otrolig exposé över båtmotorer visas. Till museet hör också Finlands största ångbåtsflotta. Och en film om sälen.
Det som gjorde besöket så tilltalande var gestaltningen av samlingarna. Den fint rytmiserade växlingen mellan väl strukturerade temabås och ett flöde av skeenden i foto med kompletterande föremål.
Bottenvåningen i museet kunde tas in som ett enda stort rum, men med labyrintens hela driv framåt till nya rumsligheter. Berättelsen blev aldrig överväldigande och det var lätt att välja en egen intressepunkt.
Avvägningen mellan realism och abstraktion, respekten för föremålens egen kraft samtidigt som deras egen utstrålning vägdes mot ett sammanhang, satte hela tiden fantasin i rörelse.
Text och foto: Gunilla Lundahl
Gunilla Lundahl är författare och kulturjouranlist.
