Nationalmuseet i Köpenhamn: etnografiska och historiska utställningen
Judiska museet i Köpenhamn: basutställningen
Kunstindustrimuseet i Köpenhamn: basutställningen
Museer speglar alltid en viss tid och kultur – en bild av världen där våra föreställningar framträder tydligare än någon annanstans just för att världen beskrivs i miniatyrformat. Utställningar är därför alltid tolkningar där värderingar blir synliga i koncentrerad form. Ibland kan det resultera i riktigt pinsamma avslöjanden.
På Nationalmuseet i Köpenhamn finns en permanent etnografisk utställning där man uppenbarligen inte gör något för att släta över de koloniala tendenserna. I rum efter rum med ljust målade väggar, som täckts för av de halvmeterbreda glasmontrarna med ramar av körsbärsträ, finns Danmarks historiska erövringar exponerade. Den ena långväggen fylls helt av meterstora kvadratiska ljuslådor där nästan hälften har slocknat. Fronter av vita plexiglas och furufaner lyser ojämnt upp några få texter och illustrationer.
Flera av texterna är placerade så högt upp att de inte kan läsas, vilket förvärras av det ojämnt feta serif-typsnittet i högblank plast. På andra ställen saknas bokstäver som antagligen lossnat med åren och avslöjar att engagemanget för utställningen brister. När utställningen försummas på det här viset upplevs också texterna som lika föråldrade som de föremål som visas. En introducerande text saknas dessutom helt i rummet – förutom de nötta seriferna som mer är citat och korta påståenden finns den enda informationen om ”eskimåsektionen” på montrarnas ovansida. De beskriver då objekten med en enda term: spjut, kanot, kniv och så vidare.
Idéer om det andra florerar här fritt. Sådana tankar genomsyrar både utställningsformen och det objektiva anslaget i texternas tilltal när dessa utan att synliggöra avsändaren beskriver ”eskimåerna” som primitiva varelser. Att ordet eskimå används i materialet är förbluffande då denna benämning blivit utbytt i stora delar av världen på grund av dess nedsättande användning genom historien. På Grönland används istället benämningen inuit och med tanke på Danmarks koloniala styre över Grönland är det häpnadsväckande att man fortsätter använda den gamla termen.
Hundratals och åter hundratals olika varianter på samma sorts föremål är strukturerade och organiserade i långa rader på höjden, djupet och bredden ända upp till taket. Budskapet kan inte missförstås – det är kvantiteten av erövringar som är det sensationella och ingenting annat. Och sensationellt är det givetvis men att se de grönländska föremålen i några av utställningens första rum utställda som troféer i långa rader har en omisskännlig likhet med 1600- och 1700-talens kuriosakabinett. Här känner man igen samma moraliskt tveksamma syfte att visa upp udda, groteska och monstruösa föremål för den koloniala överheten, ett samlande som till stor del skulle vittna om deras rikedom och belevenhet.
Undantagsvis finns i några av rummen en datorskärm där man kan navigera sig fram till information om föremålen som är uppradade i montrarna, men denna aktivitet är varken lätthanterlig eller rafflande utan mer av ett gäspande offentligt arkivsystem. Någon pedagogisk manöver tycks aldrig ens ha varit påtänkt och ingenstans finns svaret på mina centrala frågor: hur kom dessa föremål till Danmark och varför? Inte finns det heller någonting som antyder att de är en del av Danmarks koloniala historia, en här osynlig historia som rymmer berättelser om både plundring och slavhandel och alla bestående skador som det förde med sig. Utställningen hade i stället med hjälp av informativa beskrivningar kunnat ge uttryck för koloniala återspeglingar och insiktsfull självrannsakan.
Och precis på samma sätt, utan varken orientering bland föremålen eller beskrivning av vad jag ser, fortlöper det när resten av världen presenteras. Här finns föremål från Kina, Japan, Korea, Indien, Indonesien, Oceanien och Afrika. Och insprängt bland dessa kan vi förutom eskimåerna också beskåda indianerna och mongolerna. Inkonsekvensen i de rubriksatta avgränsningarna är talande. Att det går att läsa på museets webbsida att utställningen går under namnet ”Peoples of the world” gör det hela ännu mer missvisande och rent ut sagt vansinnigt. Människor och allra mest individer står helt utanför utställningens grundfokus. Möjligen skulle ”Objects of the world” ha fungerat men att byta namn till ”Colonial bragging” vore egentligen det enda uppriktiga.
Speciellt tydligt blir det koloniala övertrampet i jämförelse med den historiska utställningen en trappa upp. Den utställningens syfte är att berätta om Danmarks historia, inte en historia som enbart upphöjer och mytologiserar regenter och slagfält utan som också berättar om människorna och individerna i Danmarks olika distrikt och samhällsklasser. Det är av den anledningen som utställningen inleds med en sektion av danska porträtt – målade och fotografiska porträtt på både kända och okända personer. Den introducerande textens pedagogiska tilltal inkluderar och entusiasmerar besökaren till att vandra vidare i en resa genom Danmarks historia.
Kontrasten mot den etnografiska utställningen i samma hus är markant och talar sitt tydliga språk om den grundläggande människosyn som museet representerar. Dansken är subjektet, hela tiden med i tilltalet. Den danska människan framträder i flera skepnader: olika samhällsklasser, skilda yrkesgrupper, i olika omgivningar och miljöer, och ibland även genom berättande personporträtt. Här är föremålen inte systematiskt uppradade som troféer utan utlagda i myllrande glasmontrar som om viljan till mångfaldigt berättande varit primär.
Utställningen är tematisk och lyfter allt ifrån Krigen och Danmark till Lönearbete i hemmet och Sport och fritid. Ansatsen är ambitiös och de olika temana är oräkneligt många. Intrycken blir dock till slut alltför många till antalet och jag upptäcker att inte bara jag utan även andra besökare bara orkar fastna vid det mest makabra upplägget: sektionen för tortyr och den lilla glasmontern där slavhandeln presenteras – ett av få ställen på museet där man kan skymta en medvetenhet om Danmarks koloniala historia.
Museet hade varit en guldgruva för den amerikanske konstnären Fred Wilson, som arbetar med museernas koloniala underlag, att undersöka, ifrågasätta och dekonstruera och så småningom förändra. Förvandlingar i kontexten leder till förändringar i budskapet. En sådan insikt hade varit på sin plats.
De koloniala värderingar som färgar Danmarks integrationspolitik och genomsyrar Nationalmuseets etnografiska utställning avslöjas även på det Judiska museet. Här görs en distinktion i beskrivningarna av infödda judar från generationer tillbaka och judar invandrade från Östeuropa, vilket anges som ”den viktigaste orsaken till lyckosam eller misslyckad integration och assimilering i det danska samhället”. Det underliggande budskapet kan inte missförstås.
Även Kunstindustrimuseet blottar Danmarks nuvarande politiska linje med ett fotografi i den permanenta designutställningen under rubriken ”Diversity”: en bild av en ung man stående mot en bakgrund som berättar för oss genom taffligt sprayade grafittimålningar på sotigt tegel att han befinner sig i ett av Köpenhamns mindre åtråvärda områden. Han ser stolt ut och står bredbent med armarna i kors, iklädd träningskläder från Adidas och han ger oss ett charmigt leende genom kameran. Men när rubriken på bilden lyder ”invandrare”, utan vidare förklaring varken till mannen på bilden eller några kopplingar till objekten i rummet uppenbarar sig en exotiserande syn där den unga mannen på bilden får personifiera förändringar i Danmarks relativt enkelspåriga designhistoria. Bilden av invandraren strider mot hela utställningens utformning. Inga andra personer gestaltas i hela utställningen, och den ensamme mannen reduceras därför till en temperamentsfull krydda som ska hotta upp en åtstramad estetik.
Som sagt, museer speglar alltid en viss tid och kultur och de berättelser som gestaltas på Kunstindustrimuseet, Nationalmuseet och Judiska museet i Köpenhamn är inte svårtydda. Den ena institutionen ignorerar flera seklers koloniala överträdelser och blundar för de postkoloniala diskussioner som har kritiserat dessa. Den andra använder sig insiktslöst av exotiserande exempel för att kontrastera estetiska uttryck och bestämmer därmed subjektet. Avsändarna har helt kringgått självrannsakandets strävan och oavsett estetisk gestaltningsform eller berättargrepp är de grundläggande föreställningarna som ger sig till känna desamma. Distansen är närvarande och jag får på hemresan med mig tre lärdomar: vem som är dansk, vem som kan bli dansk och vem som aldrig kommer att få äga den identiteten. Det ”kontinentala” Köpenhamn har aldrig känts mer ovälkomnande.
Text: Mariana Alves
Mariana Alves är frilansande designer och producent.
