Basutställning Museum Neukölln, stadsdelen Neukölln Berlin
Invigd 2010
Koncept och projektledning: museichefen Udo Gösswald
Formgivning: Barbara Hoffman i samarbete med Julia Dinger
Att gå på museum i Berlin kan ibland kännas överflödigt eftersom staden i sig själv bär på en så föränderlig historia att gator och byggnader besjälas av dess laddade förflutna. Så innan jag kommer till själva föremålet för denna text – Neukölln museum och dess nya basutställning 99xNeukölln – vill jag kort återge hur Berlins historia ständigt gör sig påmind under dessa mer eller mindre planlösa strövtåg som är så roliga att ge sig ut på.
Under en av mina promenader runt staden befinner jag mig plötsligt på en gata uppkallad efter Rudi Dutschke, en av förgrundsfigurerna för den västtyska studentvänstern. Dutschke föll i april 1968 offer för ett mordförsök (han dog ca tio år senare i sviterna av skottskadorna) utanför sin bostad på Kurfürstendamm av en ung högerextremist vid namn Josef Bachmann. Studentvänstern ansåg att Bachmanns främsta medbrottsling var det stora Springerförlaget, bland annat ansvarigt för utgivningen av tidningen Bild Zeitung. Dutschke hade föregående år förordat en ”Anti-Springerdag” och Springerförlagets aversion mot Dutschke och hans gelikar var förstås ömsesidig. Det är då inte konstigt att jag höjer något på ögonbrynen när jag i nästa kvarter upptäcker ett av Springerförlagens huvudkontor. Nu vet jag inte om detta är en slump, men det säger något om de motsättningar och föreställningar som finns inristade i gatubilden. En kort promenad från dessa kvarter når jag Checkpoint Charlie där handeln med souvenirer från det Kalla krigets dagar är i full gång. Kommunistkitschen blev delar av de fragment som överlevde östblockets idealism, paranoia, femårsplaner och kärnvapensspetsar.
Och såklart finns det även spår av nazismens konkreta jakt på fulländning, personer som blev deporterade till lägren gör sig påminda genom ”Stolpersteine” (snubbelstenar). Snubbelstenarna är mässingsbetäckta gatstenar som upplyser om namn, läger, födelseår och eventuellt dödsår. Stenarna är placerade utanför adressen där den människa, som fått den tveksamma äran att bli ihågkommen på detta sätt, bodde på i sina sista dagar i frihet.
Genom de starka rörelser som satt sin prägel på staden uppkommer efterhand kreativa, ironiska och moraliska hälsningar till en Historia som människan både velat förändra och ofta trott sig ha på sin sida. Dutschke skickar genom sitt namn på gatuskylten dagliga hälsningar till folket på Springerförlaget, vid Checkpoint Charlie träder minnet av en praktiserande statssocialism in i den så ”förhatliga” cirkulationen av varor. På Snubbelstenarna påminns man om den självklara men obehagliga sanningen att barbariet inte började bakom lägrens taggtråd utan med mer eller mindre våldsamma dörrknackningar på alla dessa vanliga hus. Barbariet är integrerat i vardagsmiljön och Berlin är en måttstock på hur det spänningsfyllda förhållandet mellan samtid och dåtid kan gestalta sig.
Om stadsmiljön vittnar om en slags naturlig växelverkan mellan historiens oförutsägbarheter och människans förmåga att allteftersom hantera dessa, kan det tyckas som om museiutställningar faller platt i jämförelse. Det finns förstås uppenbara pedagogiska och estetiska fördelar med att återge det förflutna i utställningsform, men de ironier, motsättningar och obekväma moraliska påminnelser som kan uppstå i ett stadsrum kanske är mer svårfångade. Kan dessa spänningar uppstå när historien underkastas utställningens krav på pedagogisk begriplighet och representativitet? Med dessa frågeställningar i åtanke återvänder jag till Neukölln och utställningen.
99xNeukölln berättar alltså denna berlinska stadsdels historia, från förhistoria till nutid, genom nittionio föremål. Risken med ett sådant stort grepp är en pliktskyldig berättad kronologi där varje föremål syftar till att kortfattat berätta om historien bondens, adelsmannens, borgarens, fabriksarbetarens och immigrantens historia. Men istället för att föremålen i utställningen skall illustrera och representera generella sociala förhållanden förhåller det sig snarare tvärtom. Föremålen är ofta knutna till en personlig berättelse förmedlad av dess urspunglige ägare. Enligt utställningsansvarige Udo Gösswald syftar detta till att undvika en ytlig kronologi över Neuköllns historia, föremålen skall främst väcka både igenkänning och nyfikenhet hos besökaren.
De nittionio föremålen är placerade i fyra fristående cylinderformade glasmontrar samt i två stora väggfasta montrar. Vid montrarna finns pekskärmar där man kan läsa historierna om föremålen. Hur mycket information och kunskap man vill ha bestämmer man själv genom att berättelserna både fördjupas och breddas om man väljer att klicka sig vidare på något av objekten.
Ytterligare information kan man ta till sig sittandes – framgör några datorskärmar. De nittionio föremålen katogoriseras där under rubrikerna ”was, wann, wo”, till exempel socialhistoria, tidig modernitet och grönområden. Under kategorin ”wo” finns alltid en karta över Neukölln och föremålet kopplas samman med en specifik plats. Denna indelning visar på ett lättåtkomligt sätt de olika sammanhang som föremålen kan förstås inom. Det skapar en greppbar perspektivrikedom som inte känns konstruerad. Så skapas också en tydlig balans mellan den mängd kunskap och berättelser som finns tillgänglig och besökarens makt över vad man orkar och vill ta till sig. Risken att hamna i ett förstrött klickande får man leva med.
Men så tillbaka till frågan om den där spänningen mellan samtid och dåtid som upplevs så tydligt på Berlins gator. Känner man av den i museet? Nu är ju utställningen och dess föremål så mångskiftande att det kanske är en orättvis fråga att ställa. När det är så tydligt att varje enskilt föremål kan spela en huvudroll och påverka besökaren högst olika, är det ju svårt att komma med ett övergripande svar. I utställningen samsas bland nittiofyra andra föremål underkäken av en mammut, ett par spikskor från femtiotalet, ett sigill från slutet av sjuttonhundratalet, ett minitempel för tillbedjan av den hinduiske guden Ganesha och en takplatta av eternit.
Det som förenar i mångfalden – förutom naturligtvis att de alla samlats in i den stadsdel där de nu ställs ut – är att majoriteten av föremålen har eller har haft en djup förankring i människors vardagsliv, både i det privata och offentliga livet.
Utställningen domineras av berättelser från 1900-talet, vilket inte är så konstigt eftersom det är under denna period vi ser de mest dramatiska händelserna och sociala förändringarna. Och det är just genom det enorma tidsperspektivet, blandningen av privata och offentliga berättelser samt betoningen på vårt eget århundrade som jag upplever olika sorts motsägelser och spänningar bakom föremålen – även om de kanske är lite mer dolda och inte lika direkta som i stadsmiljön. Utställningens omfångsrika tidsperspektiv gör dock så att graderna av spänning och motsägelser i mina ögon varierar högst olika beroende på vilken tidsepok som det handlar om.
Det är någonting med samtida föremål som gör att jag ibland har svårt att bli berörd av dessa. I 99xNeukölln visas bland annat en amulett som Neuköllninvånaren Fadil Al Saokal tillverkade under sin tid som politisk fånge i ett syrianskt fängelse. (Liknande berättelser som återspeglar stadsdelens mångkulturella karaktär återkommer i utställningen.) Nog kan man få intrycket av att man bevittnar en konstlad skilsmässa mellan den levande människa vars berättelse hänger samman med föremålet och föremålet självt. Vad som främst skapar en känsla av samtidighet är ju en föreställningsförmåga och nyfikenheten inför den ofantliga mängden av parallella berättelser som korsar och löper förbi varandra i en ständig ström. Ett enskilt föremål bakom ett monterglas, hur stark och viktig den bakomliggande berättelsen än må vara, riskerar att beröva den samtida verkligheten den energi och överflöd av mening vilket andra kulturella yttringar som film, skönlitteratur, fotografiska bilder och journalistik kan fånga.
På andra sidan av det enorma tidsrymd som utställningen täcker, berättad genom ett fåtal föremål från förhistorisk tid, är effekten den motsatta, nämligen en känsla av meningsförlust. Denna något svepande kategorisering är förstås en tankekonstruktion från min sida. För visst kan materiella lämningar från förhistorisk tid vara fulla av mening lika väl som samtidsföremål kan vara banala och helt meningslösa. Men just i denna utställning framträder de föremål som är sammanlänkade med årtiondena runt de båda världskrigen som så betydelsefulla att det får förhistorien att blekna i ett allt för främmande förflutet och samtiden skina allt för starkt av en närliggande vardag.
Materiella lämningar från detta relativt nära förflutna bär ju vittnesbörd om en period som frammanar en kollektiv självbild som inte är helt enkel att leva med. Kanske kan man på ett personligt plan jämföra det med att gå igenom gamla brev och souvenirer, konkreta minnen som man känner igen sig i men som samtidigt känns väldigt främmande. Jag fängslas därför av det som i utställningen ger en fingervisning om hur man speglar sig i detta större förflutna, och fastnar för föremål från Första världskriget och den därpå följande Weimarrepubliken. Här finns ransoneringskuponger, en ring med graveringen ”Vaterlandsdank 1914”, en schellackskiva från 1929 med en reklamsång från varuhuset Karstadt och ett litet kopparmärke för ”Kinderfreunde”, en organisation som verkade för en pedagogik med demokratiska värderingar.
Föremålen vittnar alltså om komplicerade årtionden som rymde militaristisk nationalism, hunger och fattigdom, förströelse i varuhusen och tron på ett progressivt samhälle. Men man vet ju också vad som hände, förströelsen övergick i likgiltighet och progressiviteten brann upp på bokbålen, kvar blev militarismen och hungern. Men denna gradvisa förvandling mot det katastrofala är också något som tycks vara svårt att fånga i materiella ting. För vägen mot katastrofen bottnande i chauvinism, svek och likgiltighet, känslor allt för starka och svårhanterliga för att på ett simpelt sätt fångas av enskilda föremål.
Går det att greppa ett sådant händelseförlopp och hur väljer man i efterhand att spegla en sådan process? Kanske är det både lättare och mer tacksamt att lyfta fram berättelser och föremål som motsäger detta kollektiva svek. Så visas t ex ett par kängor tillhörande en politisk fånge, och den berömda radioapparaten ”Goebbelskäften” förses med en berättelse av enskild medborgare som förargas över hur radion utnyttjar musikkonsten för att tjäna nazimens syften. Jag vet inte om det är en moralisk plikt att lyfta fram den enskildes motstånd eller om det helt enkelt ger en mer tilltalande spegelbild. Vad som än är svaret vet jag hur svårt det skulle vara att med föremål i centrum gestalta ett helt samhälles gradvisa rörelse mot avgrunden, för denna rörelse sitter främst i människors samvete.
Nu kanske man kan fråga sig varför jag så selektivt fokuserat på de föremål i utställningen som underbygger de frågeställningar jag försökt driva ovan. För nog berättas det ett otal andra historier genom röntgenbilder, hästdynga och kasperdockor, och väl är det. Neuköllns förflutna och samtid är inte detsamma som Nazitysklands även om jag lyckats få det att låta så. Det som har drivit mig är dock frågan om det ligger någon sanningshalt i att man lär från det förflutna. Kanske enskilda föremål och materiell kultur tjänar oss gott i vårt behov av att döma ut det förflutnas mänskliga katastrofer som avgränsade historiska händelser. I montern konserveras ”Goebbelskäften” betydelse av ondskefullt propagandainstrument, på samma sätt som den politiske fångens utnötta kängor försäkrar oss om individuell ståndaktighet och moraliskt motstånd. På så sätt skapas en väldigt tacksam historia att spegla sig i där hela samhällen kan dömas ut som degenererade och trasiga men där ljusglimtarna finns i vissa individers förmåga att stå emot. Om man nu skall tillåta sig att vara pessimistisk så är lärdomarna från en sådan historiesyn något problematisk, för den osar av efterklokhet. Den stora utmaningen kanske ligger i att inte låta museiföremålen tjäna detta syfte.
Denna text inleddes med en promenad i Berlins stadsmiljö och dit återvänder jag nu. För visst är det befriande med miljöer som aldrig fullt ut kan tjäna det ack så mänskliga i att lägga historien till rätta.
Text: Peder Lindgren
Bilder: Museum Neukölln
