Tampere 1918
Utställning på museicentret Vapriikki, Tammerfors
Producenter: Kimmo Antila, Minna Honkasalo, Mari Lind, Antti Liuttunen
Grafisk design: Kaarina Marttila
Utställningsarkitekt: Taina Väisänen
När jag stiger in i utställningssalen utbreder sig framför mig ett gatulandskap där kriget just dragit förbi. Ammunitionslådor, vapen, lik, omkullvälta vagnar, flaggor och vimplar fyller utrymmet. Den splittrade ljudvärlden med gevärssalvor, rop och marschmusik förstärker det kaotiska intrycket.
Utställningen Tampere 1918 berättar om det blodiga inbördeskriget mellan röda och vita garden i Finland år 1918. Det var ett krig vars terror, rasistiska propaganda och totalitet gör det till en utmärkt företrädare för 1900-talets tragiska historia. Utställningen på museet Vapriikki (”Fabriken”) berättar om kriget genom händelserna i Tammerfors. De utdragna striderna om Tammerfors kom att avgöra kriget till de vita gardenas fördel. När dessa intog staden kom det även att bli startpunkten för en allt mer hänsynslös politisk och etnisk rensning som lämnade efter sig nästan tiotusen avrättade och trauman som sträckte sig över flera generationer.
Utställningen, som är inrymd i ett av stadens många fabrikspalats från 1800-talet, är ett projekt med stora pretentioner. I den utförliga utställningskatalogen läser jag att målsättningen har varit att lösa mysteriet med inbördeskriget. Vad som menas med detta förblir något oklart. Risken är att man genom en mystifiering av historien skapar isolerade tolkningar som utgår från en strikt nationell och deterministisk historiesyn.
Som tur är kan denna mystifiering inte utläsas i de utmärkta utställningstexterna. De är minimalistiska utan att vara naiva. Temat i sig är tillräckligt dramatiskt och klarar sig utan superlativer och kraftiga poängteringar. Texterna och kartorna har producerats i samarbete med forskare vid stadens universitet. Samarbetet mellan universitetet och stadsmuseet är i sig ett bevis på den betydelsefulla roll som inbördeskrigets historia spelar både i Tammerfors och i resten av Finland.
Utställningen är uppdelad i tre delar, där staden med dess fabriker, byggnader och människor bildar en ständigt närvarande bakgrund. I den första delen behandlas tiden före inbördeskriget. Istället för att kliva rakt in i de dramatiska skeendena ges först en bild av stadens vardag under första världskriget. Ransonering, ryska soldater, befästningsarbeten, växande osäkerhet och en revolutionär stämning ger välbehövlig information för att besökaren ska lyckas bilda sig något slags uppfattning om varför inbördeskriget bröt ut.
Den andra delen behandlar själva kriget. Oordningen i presentationen fungerar väl och symboliserar det kaos som kriget innebar för dem som hamnade i dess brännpunkt. Samtidigt är det en påminnelse om att det först är historieskrivningen som rangordnar och placerar händelserna i logiska helheter. Intrycket av att gå längs en gata i det krigshärjade Tammerfors förstärks av utställningsföremålens autenticitet. Genast efter att striderna upphört gick den dåvarande museichefen omkring på gatorna och samlade föremål att bevara på museet. Nu, över 90 år senare, visas föremålen för första gången för allmänheten.
För mig utgjorde förhörsrummet en av utställningens höjdpunkter. I det lilla utrymmet finns en stol där besökaren ska sätta sig. Från högtalarna börjar det hagla frågor av det slag som de tillfångatagna rödgardisterna skulle försöka svara på. Dessa förhör bildar en viktig del av historien om inbördeskriget. Den segrande sidan krävde att alla på den förlorande sidan skulle förhöras och dömas. Förfarandet skulle bevisa den egna sidans laglydighet och höga moral. Verkligheten blev den motsatta. Istället skapades ramarna för en praxis som ledde till att tjugotusen fångar dog antingen inför avrättnings-kompanier eller av hunger och sjukdom i lägren. Allt med benäget bistånd av i praktiken hela den finländska juristkåren.
Utställningens sista del berör både det personliga och det offentliga minnet av kriget. Speciellt starkt intryck gjorde ett fotografi där en liten pojke betraktar krigsfångar som är uppsamlade på stadens torg. På en videoskärm intill berättar samma pojke, nu som 97-åring, om sina minnen.
Avslutningen av utställningen tycker jag däremot blir något platt. Den berättar om det nästan karnevaliska försoningsspektakel som ordnades i staden på 90-årsdagen efter slaget. Vad vill man egentligen säga med att ge spektaklet så pass mycket utrymme? För mig blir det oklart. Att tala om försoning känns även överdramatiserat. Inbördeskrigets historia kommer alltid att väcka åsikter och känslor men idag har temat definitivt förskjutits till historien och utgör inte längre något nationellt trauma.
Som helhet är utställningen lyckad och erbjuder något för de flesta. Tampere 1918 har en imponerande mängd audiovisuellt material, både på filmduk och på skärm. Allt visar på att det är ett påkostat projekt där man undvikit kompromisser. Och det är inte enbart användningen av modern teknik och en genomtänkt visuell utformning som gör att utställningen känns fräsch. Man lyckas också undgå att fastna i ett alltför ensidigt nationellt narrativ. Visst finns den traditionella politiska historien och den kronologiska uppräkningen av händelser med, men de blir aldrig dominerande. Istället är det stadens gator, dess byggnader och människorna som får tala. Det känns som ett modernt sätt att framställa krigshistorien.
Text: Aapo Roselius
Foto: Vapriikis fotoarkiv (där ej annat anges)
Aapo Roselius, filosofie doktor och historieforskare, författare till boken I bödlarnas fotspår – massavrättningar och terror i Finska inbördeskriget (Leopard förlag 2009).
