Lasse Bergwall, som undervisar i utställningsgestaltning, reste till Världsutställningen i Shanghai för att se hur utställningsproducenterna hade tänkt och gjort för att möta de 70 miljoner besökare som förväntades komma. En utmaning som många länder – däribland Sverige – inte klarade av.
Temat för världsutställningen denna gång var Better city, Better life. Ett lämpligt tema för en stad där det sägs bo 24 miljoner människor om man räknar med alla migrantarbetare och de oregistrerade lantarbetare som sökt sig in till staden för att kunna försörja sig. Inflyttningen till de kinesiska städerna går med en svårbegriplig hastighet. Shenzen som ligger granne med Hongkong kan utgöra ett exempel; i början av 1980-talet var det ett fiskesamhälle med ca 70.000 invånare, idag lever det ca 15 miljoner där och är en av många frihandelszoner i Kina.
Utställningsområdet låg på båda sidorna av Huangpufloden med huvuddelen på den östra sidan, Pudong, som fram till början av 1990-talet till stor del var landsbygd, men som nu räknas till ett av Kinas ekonomiska maktcentra med tusentals skyskrapor som bildar en imponerande skyline när man går längs strandpromenaden, The Bund, på andra sidan floden.
För att komma in på utställningsområdet var jag tvungen att passera en rigorös säkerhetskontroll. Väl inne skaffade jag en områdeskarta för att kunna orientera mig: bara den östra sidan är ca 3,5 kilometer lång och 1,5 kilometer bred. Jag köpte också två flaskor vatten för att överleva den drygt 30-gradiga fuktiga värmen.
Att vara på en världsutställning, för min del den fjärde i ordningen, handlar om att ha lite tur och ett stort tålamod, för utbudet är ofantligt. Det som väcker min nyfikenhet ska ställas mot viljan att uthärda en lång kö och risken att utställningen jag valt att se kan vara medioker.
Det finns tre kategorier utställningar, de nationella paviljongerna, de tematiska och de som var producerade av företag och NGO-organisationer. De sistnämnda, exempelvis Röda korset och Coca Cola kommer jag inte beröra eftersom jag inte besökte denna typ av utställningar.
TEMAUTSTÄLLNINGARNA
Det klart mest sevärda på Expo 2010 fann jag bland två av de fem tematiska utställningarna som värdlandet hade producerat. Den ena, Pavilion of Urban Planet, kretsade kring en glob som mätte 32 meter i diameter och fungerade som en väldig projektionsyta. Längs de omkringliggande ramperna beskrevs en rad olika problem vi står inför när inflyttningarna till städerna ökar i en allt snabbare takt men här fanns också exempel på olika lösningar. Allt gestaltat på ett enkelt, tydligt och väl genomarbetat sätt.
I den andra temautställningen, Urbanian Pavilion, fick man följa sex familjer, från sex olika länder på fem kontinenter. Utställningen var indelad i fem sektioner; familj, arbete, kommunikation, lärande och hälsa. Varje sektion hade sin egen gestaltning vilket fungerade utmärkt tack vara att familjerna vi fick följa höll ihop det till en helhet.
Jag erkänner villigt att jag är förtjust i de monumentala utställningarna, där rummen är stora som katedraler och liksom tar tag i mig som besökare, leder mig och ibland till och med får mig att hänföras. Det är just den här typen av storslagna och påkostade utställningar man har möjligheten att se på en världsutställning. I Hannover år 2000 såg jag ett flertal oförglömliga monumentalutställningar.
I de kinesiska temautställningarna kände jag tydligt att här var det några som behärskade det rumsliga språket och hade kunskaper om utställningsmediet. Det handlade inte så mycket om nyskapande formidéer utan snarare om att förmedla sammansatta berättelser om några av de enorma utmaningar vi står inför. Att vi människor både är lika och olika varandra, men också delar många gemensamma angelägenheter som på ett eller annat sätt påverkar oss var vi än bor i världen. Det var på en och samma gång berättelser om enskilda individers vardag och förutsättningar för mänsklighetens överlevnad.
DE NATIONELLA PAVILJONGERNA
En världsutställning ger en tydlig bild av det ekonomiska tillståndet i världen. De rika länderna har de största och mest påkostade paviljongerna medan många av de fattigare länderna samsas om utrymmet i en gemensam byggnad, som exempelvis i den afrikanska paviljongen. Där såldes mycket konsthantverk och andra produkter, vilket ibland gjorde det svårt att se var gränsen mellan utställning och marknadsplats gick.
I de nationella paviljongerna kunde man urskilja ländernas olika syn på hur och till vad man vill använda utställningsmediet. Antingen som en informationskanal för fakta eller som ett konstnärligt uttryck för att gestalta ett idébärande koncept. De senare var tyvärr glest förekommande. Om jag bortser från enstaka spännande och väl genomtänkta enskildheter så var, med få undantag, det tjugotal nationella paviljonger som jag besökte ointressanta. Ja, ibland rena katastrofer, gjorda av producenter utan större kunskaper om utställningsmediets förutsättningar, möjligheter och begränsningar. Att till exempel försöka teckna en bred bild av en hel nation är en omöjlig uppgift, man måste göra stränga strategiska urval.
Om man deltar i en världsutställning måste man inse att man är en liten del av en mycket större helhet och att konkurrensen om utställningspublikens uppmärksamhet är stenhård. Att då försöka förmedla stora mänger fakta eller föra längre intellektuella resonemang med sina besökare är ganska lönlöst. Inte för att besökarna skulle vara ointresserade, utan för att det görs bättre i andra medier, vid andra tillfällen och i andra sammanhang. Här gäller inte samma förutsättningar som på ett museum, där man kan ställa högre krav på fördjupande och komplicerade berättelser.
På en världsutställning där de flesta besökare vill hinna se så mycket som möjligt måste utställarna sträva efter ett annat tilltal. Ett tilltal som på ett mer känslomässigt plan påverkar besökaren och ger intryck som kan bearbetas även efter besöket. (Många besökare skaffade ett Expopass som de ville fylla med stämplar från så många paviljonger som möjligt vilket kanske inte gjorde varje besök så långvarigt som producenterna kanske önskade.)
Englands The Seed Cathedral tillhörde ett av få goda undantag bland de nationella utställningar som jag hann se. Engelsmännen kom till Shanghai med en idé. Deras paviljong bestod av 60.000 transparanta glasfiberstavar sammansatta till en väldig fröboll. Den enkla och briljanta tanken var att gestalta den kraft och det liv som finns i ett litet frö. Akrylstavarnas ändar bildade insidans väggar och tak, och i varje enskild stav låg ett frö. Mycket vackert!
The Seed Cathedral var ett konstnärligt arbete både till innehåll och form. Den starka estetiska upplevelsen stannade kvar som en bild på näthinnan – en minnesbild kring vilken mina tankar fortsätter att kretsa. England ville med sin katedral uppmärksamma det internationella projektet ”The Millennium Seed Bank”.
Om jag jämför Englands paviljong med Frankrikes ser jag ett franskt nationellt identitetsbygge där gångarna i den stora byggnaden var fulla av illustrationer med det ena, ack så välbekanta, nationella särdraget efter det andra; det franska köket, det franska modet, franska företag, den franska filmen, konsten osv. Visst såg jag spår av temat och visst var det välbyggt, men paviljongen genomsyrades alltför mycket av självgod nationalism som gjorde mig mer trött än inspirerad.
NÄRINGSLIVETS BERÄTTELSE OM SVERIGE
Jag tyckte mig kunna urskilja tre fronter som jag tror även finns i många andra sammanhang där globala problem diskuteras. I den första fronten finns den gemensamma förståelsen för, och den goda viljan att, lösa problem, exempelvis minskningen av koldioxidutsläppen, eller som i Shanghais fall att förbättra livet i städerna. I den andra fronten hittar vi de nationella intressena som måste tillvaratas och bevakas så att till exempel inte tillväxten hämmas. I den tredje fronten verkar de stora och multinationella bolagen, deras särintressen och stora inflytande över den globala utvecklingen. Dessa tre fronter byter plats beroende på sammanhang och ändamål. I Sveriges fall satsade staten 70 miljoner och näringslivet, däribland flera multinationella företag, lika många miljoner på världsutställningen i Shanghai. Klart att både staten och näringslivet ville få ut något av det satsade kapitalet. Den fråga som jag ställer mig är: Hur har de gått till väga? Vem har haft sista ordet i samarbetet, staten eller näringslivet? Värt att understryka är att ansvaret för Sveriges deltagande i Shanghai ligger på UD och handelsdepartementet.
Att Sverige skulle delta med en egen, stor paviljong i Kina var klart långt före världsutställningen i Japan 2005, där Sverige deltog i en samnordisk paviljong. Kina har främst två saker som intresserar svenska företag. Det ena är billig arbetskraft. Det andra är en gigantisk befolkning som ekonomiskt har fått det bättre och ses med stigande intresse som konsumenter av svenska produkter.
Här finns inte utrymme att diskutera själva upphandlingsförfarandet av uppdragen att utforma paviljongen och utställningens olika delar, vilket naturligtvis har haft stor betydelse för slutresultatet, utan bara att nämna att Sweco ritade byggnaden och konsultföretaget Springtime producerade utställningen. Förutom det övergripande temat Better city, Better life fick uppdragstagarna tre ledord att utgå från, nämligen hållbarhet, kommunikation, innovation.
En uppdragstagare kan låta sådana ledord styra arbetet eller vara något man förhåller sig till, inspireras av och relativt fritt tolkar. Utan att ha någon som helst kännedom om arbetsprocessen kan jag bara utifrån resultatet konstatera att ledorden varit alltför styrande – på ett ganska oreflekterat sätt. Ledorden hör för övrigt till en större kontext om hur Sverige ska framställas i kontakten med andra länder.
Med tanke på ledorden, och temat med för den delen, tycker jag det var synd att i stort sett inga spår av konstnärlig medverkan eller påverkan fanns med i utställningen. Hållbarhet till exempel – de flesta konstnärer tänker långsiktigt och vill att det de producerar ska överleva dem själva. En inställning tillverkningsindustrins företrädare borde ta efter om de på allvar vill bidra till att minska den skadliga miljöpåverkan.
Det första som mötte mig på vägen upp till utställningen var två tecknade figurer (som verkade vara hämtade från något ritprogram för arkitekter). Det var en ung kvinna som arbetade på Volvo och en medelålders man som arbetade på Ericson. De återkom flera gånger i utställningen med sina förklarande pratbubblor. Den tredje tecknade figuren som mötte mig, och som också skulle återkomma flera gånger, var Pippi Långstrump.
Detta var alltså anslaget till berättelsen om Sverige och det gjorde mig ärligt talat bekymrad. Den känslan förstärktes under min vandring genom de följande fem mycket olika delarna. Först kom ett avlångt rum med vita cylindrar med bilder av olika människor som hade det gemensamt att de såg glada, pigga och friska ut. Det andra rummet skilde sig från alla de övriga – här fanns ett försök till att forma rummet till en sammanhållen helhet och med en tydlig koppling till temat. Centralt i rummet stod en stor uppblåst lunga som skiftade färg. Den var omgiven av tvådelade bilder som visade hur miljöförstörda platser hade förbättrats. Tyvärr stördes helheten av stora Pippi Långstrumpillustrationer. I det tredje rummet rådde ett formmässigt kaos som genast fick mig att tappa koncentration och fokus. Med förundran gick jag runt i röran och fick intrycket av att producenterna tagit med allt som kommit upp under en brainstorming. Rutschkanan i ena hörnet av rummet fick mig att skynda vidare. I det fjärde rummet var det dags att visa upp svenska uppfinningar, innovationer som dynamiten, tändstickorna, skiftnyckeln, tetrapacken osv. Det här rummet var inte alls lika kaotiskt och räddades till viss del av ljussättningen. Gungorna som hängde där gjorde mig dock tveksam. För mig är inte kreativitet en lek som illustreras med gungor och rutschbana.
Det sista rummet var ett haveri om jag talar i termer av utställningsgestaltning. Där fanns ingenting som lyckades hålla samman vare sig form eller innehåll – det var som fiskpinnar i ärtsoppa. Bilden av Sverige avslutas i total förvirring. Detta till en kostnad av 140 miljoner! I en av de största satsningarna Sverige gjort i liknande sammanhang.
Ett av ledorden var innovation, synonymt med nyskapande. Att då göra en utställning som är det rakt motsatta tycker jag äventyrar trovärdigheten. Utställningsgestaltningen i den svenska paviljongen saknade inte bara en bärande idé, fantasi och djärvhet, den var dessutom uppbyggd av schabloner och gamla klichébilder av Sverige, med dalahästar, IKEA och den tunga traditionella industrins flaggskepp som bland annat SKF, Ericson, och Volvo. Det gör att jag tycker näringslivet kunde ha stått för merparten av spektaklet, inte minst med tanke på att lojaliteten till Sverige inte alltid och i alla lägen är så stark.
Innehållet i den svenska paviljongen verkade bygga på spekulationer och föreställningar om vad de kinesiska besökarna förväntades vilja se och uppskatta. Att försöka ge en, i det här fallet stor, heterogen och okänd publik det man tror att den vill ha, är att ge upp sin självständighet och i viss mån sin integritet. (Inom de flesta konstformer är detta lika med konstnärligt självmord.)
Den svenska paviljongen hade hela 3,5 miljoner besökare, en imponerande siffra som måste glädja de ansvariga, men min oroande fråga är: vilken bild av Sverige fick alla dessa besökare med sig när de lämnade paviljongen?
För att genomföra ett stort och komplext utställningsuppdrag på en världsutställning krävs inte bara djupa kunskaper om och stora erfarenheter av utställningsmediet och rumsligt berättande, utan också förmåga att organisatoriskt bygga upp strukturer, leda processer och inte minst hantera representanter (ofta helt okunniga om utställningsmediet) för olika särintressen. Sist men inte minst krävs en person eller ett team som kan driva igenom ett koncept med stor konstnärlig självständighet utan att bli offer för kompromissernas förbannelse. Nästa världsutställning hålls i Milano 2015. Då skulle jag vilja se en svensk utställningspaviljong som på allvar vågar vara innovativ i både form och innehåll.
Text och foto: Lasse Bergwall
Lasse Bergwall är utställningsproducent och lärare i utställningsgestaltning vid Kultur samhälle mediegestaltning (KSM) vid Linköpings universitet.
FAKTA
Det som räknas som den första världsutställningen hölls i London 1851. 6 miljoner besökte Crystal Palace i Hyde Park och de cirka 15.000 utställarna. Tyngdpunkten låg då (och till viss del även nu) i att visa upp det senaste inom framförallt teknisk och industriell utveckling. (Litteraturtips: Den utställda världen av Anders Ekström.)
1928 bildades BIE, Bureau International des Expositions, med huvudsäte i Paris och har idag 157 medlemsländer. Det är BIE som avgör vilka länder som får arrangera en världsutställning. Hemsida
Expo 2010 i Shanghai var den hittills största världsutställningen på en yta som motsvarade 1000 fotbollsplaner. 200 länder fanns representerande varav ett 40-tal med egna paviljonger. Den slutliga besöksiffran stannade på lite drygt 73 miljoner. Hemsida
Temat för nästa världsutställning i Milano 2015 är: Feeding the Planet, Energy for Life. Hemsida
