Hur ska vi få besökaren att läsa texterna i utställningen, att tillägna sig dem så att utställningen blir den totalupplevelse som vi åsyftar?
Det är en fråga som ambitiösa utställningsmakare ställs inför och svaret ägnas inte alltid den tid som behövs för att nå ett godtagbart resultat. Ofta känns texterna i utställningar jag tagit del av som om de tillkommit i sista stund – som jästen som kastats in i ugnen medan brödet gräddas. Man tycks tro att texten ska förklara och kompensera för det som andra uttrycksformer i utställningen inte lyckas med. Jag tror inte på den arbetsformen. Jag ser texten som likvärdig med alla andra uttryck i utställningen och finner det självklart att orden ska vara med i arbetet redan på planeringsstadiet. Nog sagt om detta – som jag tidigare framfört bland annat i boken Smaka på orden.
I det senaste numret av den danska museitidskriften Danske Museer (nr 2 april 2011) har Ida Bennicke skrivit en intressant artikel i ämnet. Ida Bennicke är cand.mag. i språkpsykologi och litteraturvetenskap vid Köpenhamns universitet och arbetar nu som koordinator på Statens Naturhistoriske Museum. Hon har specialiserat sig på att göra tunga facktexter begripliga och intressanta.
Bennicke nämner den trend som hon anser har dominerat under senare år på museerna. Hon syftar på att man löst textproblemet genom att sänka det så kallade lixtalet. (Lix = läsbarhetsindex. Det består i att man beräknar det genomsnittliga antalet ord per mening och den procentuella andelen ord med mer än sex boxstäver och sedan lägger ihop värdena. Det är ett grovt men för vissa tilltalande enkelt sätt att mäta texters svårighetsgrad.) Texten reduceras på det sättet till ett minimum och fakta formuleras i monoton staccatorytm. Språket gör samtidigt texterna bildfattiga, uttryckslösa och anonyma, så att de liknar manualer eller informationen i en uppslagsbok.
Bennicke menar att upplevelsedimensionen helt saknas i en sådan text. Jag håller med henne och tycker att det är tragiskt att den typen av text ofta förekommer i nya utställningar. Det verkar som om man tror att det blir en bra text bara för att man undviker ord med sju bokstäver eller fler och för att meningarna hålls korta. Texterna är dessutom i regel skrivna av akademiker som är skolade i ett vetenskapligt tänkande och som därmed fastnat i ett bestämt språkbruk.
En utställningstext läser man stående och i förbigående. Man vandrar runt och tar del av andra uttrycksformer där texten utgör en del, ofta inte den mest iögonfallande. I det läget krävs en hel del av orden. Man kan föreställa sig att det ”tankespråk” som besökaren bär med sig i vandringen genom utställningen ligger långt ifrån det vetenskapligt exakta språk som samme besökare skulle kunna ta emot hemma i läsfåtöljen. Det måste vi ta hänsyn till när vi skriver utställningstexter.
Utställningstexten kan vi hänföra till kategorin sakprosa. Den har sin bas i det exakta och vetenskapligt belagda. Men inget hindrar att detta formuleras med ord som stimulerar läsarens associations- och föreställningsförmåga. Det är helt möjligt – det är det som är så spännande med orden!
Ida Bennicke har i sin kandidatuppsats vid Institutet för Nordiska studier och språkvetenskap vid Köpenhamns universitet undersökt texterna i två utställningar. Rubriken på hennes artikel i Danske Museer är ”Den litterära utställningstexten”. Med det syftar hon på den ena typen av text som hon har studerat.
Nationalmuseets nya utställning Danmarks oldtid öppnade 2008. Texterna i den utställningen kännetecknas av det traditionella, fackligt-vetenskapliga sättet att skriva. Alla överflödiga ord och detaljer är borttagna. Det kan till exempel se ut så här om bronsåldern:
Import av brons och bronsföremål satte fart på en växande inhemsk produktion av metallvaror. Nya idéer blev snabbt spridda. Bättre metallverktyg gav timmermannen möjlighet till precisionsarbete. Husen blev mycket större. Tamhästen infördes. Man började väva ylletyg …
(Med reservation för radbrytningen.)
Det andra utställningen som Ida Bennicke har studerat är Medelhavshorisonten på Glyptoteket i Köpenhamn. Texterna där är skrivna av Merete Pryds Helle och utställningen inleds med texten:
Kom hit! Solen skiner, ta mig i handen. Låt oss sätta oss i skuggan under pinjeträdet och insupa doften av rosmarin och salvia och knäcka pinjenötter med tänderna och äta de mjuka vita nötterna …
(Med reservation för radbrytningen.)
De här två nedslagen representerar som synes två helt skilda sätt att skriva utställningstexter och skapar därmed, det kan vi vänta oss, skilda förutsättningar för utställningsupplevelsen.
Ett annat exempel på text som Ida Bennicke framhåller har författats av Peter Seeberg i utställningen Pjäser i världen på Viborgs Stiftsmuseum 1975. Museimannen Peter Seeberg skriver texter som vid första ögonkastet liknar en traditionell utställningstext. Så med ens tar författaren Seeberg till sådana berättartekniska och språkliga grepp som han är hemmastadd med från sin litterära produktion. Då kan texten se ut så här:
Damhalmhatt från omkring 1810, året då halmhattarna var så stora att damerna kunde flyga i dem … (Med reservation för radbrytningen.)
Är vi rädda för att nyttja litterära grepp i en faktatext? Seebergs text är ett bra exempel på hur det faktiska kan samsas med ett uttrycksfullt bildspråk som skapar minnesbilder hos besökaren: Titta! En sån där hade nog farmorsmor också!
Peter Seeberg vågar berätta. Berättelse har blivit lite av ett inneord just nu och varför skulle inte museerna våga sig på att berätta?
Ida Bennicke tar fram Merete Pryds Helles guide till utställningen Medelhavshorisonten som exempel på att hon går ett steg längre än Peter Seeberg och låter guiden utformas som en liten bok. Merete Pryds Helles målsättning med texterna är att ge besökaren en upplevelse av att vara på plats i det förflutna. Med sitt litterära språk ska det ge möjlighet att rekonstruera de fysiska former som inte finns i utställningens sterila rum: ljud, lukt, smak och känslor. Guidens kvinnliga jag-berättare vänder sig direkt till besökaren i du-form och vill på så vis skapa en dialog med besökaren. Ida Bennicke jämför med upplevelsen av att läsa en roman där man dras med in i en spännande berättelse uttryckt genom ett suggestivt språk.
Ida Bennickes slutsats är att den litterära utställningstexten skapar förutsättningar för en radikalt annorlunda museiupplevelse. Hon menar att den formen av text kan medverka till att göra historiska ämnen mer levande och tillgängliga för en bred publik. Hon är noga med att påpeka att det är viktigt att hålla sig till de normer och traditioner som kännetecknar den kulturhistoriska utställningstexten som genre. Hon betraktar den litterära guiden som ett experiment; risken finns att Pryds Helle tar in så många fiktiva element att texten missuppfattas när den kommer att fungera som traditionell utställningstext. Men guiden är tänkt som ett komplement till andra texter i utställningen. Och den formen kan knappast bli dominerande i framtidens utställningstexter.
Trots sina begränsningar anser Ida Bennicke att Merete Pryds Helles guide pekar fram mot ett nytt sätt att betrakta och skriva kulturhistoriska utställningstexter, då författaren utforskar nya språkliga och stilmässiga områden som kan bidra till att utveckla och förnya genren.
Hur är det på svenska museer, finns det några spännande textexperiment att diskutera?
Text: Margareta Ekarv
Margareta Ekarv är författare.
