UEForums förra nummer innehöll Pia Cederholms mycket positiva recension av Riskzoner på Världskulturmuseet i Göteborg. Den artikeln har väckt reaktioner, mest glada och tacksamma men också några ifrågasättande. Bakom Riskzoner står bland andra arkitektfirman CoDesign där utställningsarkitekten Peter Ullstad arbetar. Han kände sig inte alls nöjd med kritiken. Det mynnade ut i ett tillfälle att diskutera utställningsestetik i allmänhet. Här publicerar vi ordväxlingen mellan arkitekten Peter Ullstad och kritikern Pia Cederholm.
Peter – Jag uppskattar att ni tar er tid att skriva om de utställningar vi formger men i fallet med recensionen av Riskzoner omnämns inga av svårigheterna eller lösningarna i arbetet med att skapa utställningen. Estetiken lämnas i stort sett okommenterad. Är det ett medvetet val från er på UtställningsEstetiskt Forum eller håller ni på att ändra inriktning?
Pia – Nja, varken det ena eller det andra. Ärligt talat blev jag nog så uppslukad av Riskzoner att jag missade att dissekera formspråket bakom. Jag tänker mig också att den bästa utställningsformen är den som inte märks. På samma sätt som stilen blir osynlig när en riktigt skicklig författare skriver, ska form och innehåll sömlöst smälta samman till en helhet i den ideala utställningen. Kongenial är väl närmast en klyscha i sammanhanget men säger en del. Om jag kan se för mycket rester av processen, för mycket av hur ni har tänkt eller hur det har varit att jobba med projektet, så stör det min upplevelse. Men om formen, eller estetiken, fungerar fullt ut så blir jag som besökare berörd, omtumlad, uppskakad tack vare formen fast utan att egentligen uppfatta den.
Besökaren vill bli lurad att tro på utställningens gestaltning, som ju inte är verkligheten, lika lite som en roman eller en film är det. Men formspråket kan skapa den illusionen. När jag skriver uppskattande om en utställning så är det alltid därför att formen fungerade. Men jag kanske ska bli tydligare med det perspektivet?
Peter – Jag håller med er om behovet att diskutera, definiera och ifrågasätta begreppet utställningsestetik i en vid bemärkelse. Recensionen är självklart ett viktigt verktyg för att definiera begreppet. Men för att underlätta för läsarna tror jag att man som recensent skulle kunna utgå ifrån att besvara tre frågor varje gång en utställning recenseras.
- Vilka förutsättningar har funnits? (tidsplan, budget, ansvarsområde, hur uppdraget tilldelades)
- Hur är genomförandet? (den alltid lika intressanta subjektiva reflektionen)
- Hur fungerar utställningen utifrån avsedd målgrupp och besökarantal? (utvärderingen som vi kan lära av för att bli bättre)
Pia – Som recensent är jag en professionell utställningsbesökare, som ser det alla andra besökare kan se men dessutom sätter ord på min upplevelse och gör en bedömning. Så långt sträcker sig min expertis. Däremot kan jag inte uttala mig om förutsättningarna för utställningen, om processen, upphandlingen, budgeten, intrigerna, bakslagen, ansvarsfördelningen, missförstånden, återvändsgränderna, projektledarens skicklighet osv. Jag ser bara resultatet.
Din önskan att vi på UEForum ska bedöma utställningar mot bakgrund av vilka pengar och vilket arbete som har krävts är begriplig, men det vore helt omöjligt att genomföra. Hur skulle jag få tag i den informationen? Hur skulle jag veta vems version som ligger närmast sanningen? Vem ska avgöra vad som är en rimlig budget eller en hållbar tidsram? Eller en genomförbar idé? Inte utställningsrecensenten i alla fall!
Av dina tre frågor är det bara den andra som kritikern kan ta ansvar för, menar jag. Utställningsestetik handlar om hur utställningar ser ut, upplevs, doftar, låter osv. Det är inte enbart en subjektiv reflektion, som du säger. Det är faktiskt själva kärnan i UEForums uppdrag, och vi tar det på största allvar. Den tredje frågan, att utvärdera utfallet av utställningen, är ju sedan länge ett uppdrag för institutionen själv. Alla museer räknar sina besökare och diskuterar målgruppsstrategier.
Och vad gäller fråga 1, som ligger dig närmast om hjärtat, är det helt enkelt något som hamnar utanför recensentens kompetensområde. Vad som sker bakom kulisserna när en utställning blir till kan vi inte uttala oss om. Tvärtom är det så, att ju mer man vet om hur processen såg ut och ju mer insyltad man är med personliga kontakter bland dem som gjort utställningen, desto svårare blir det att skriva. Då tar man personliga hänsyn som inte är förenliga med en kritisk hållning. Menar du verkligen att jag borde skriva snällare om en utställning där jag råkar veta att pengarna tog slut och formgivaren fick ett nervöst sammanbrott?
Peter – Anledningen till att jag tog upp förutsättningar och utvärderingar som viktiga komponenter i bedömningen av utställningsestetiken är att vi som verkar inom fältet inte är fria konstnärer utan konsulter som ställs inför en uppgift att lösa inom ett ramverk. Bedömningen av hur uppgiften lösts får ytterligare en dimension om man känner till ramverket. Jag förstår att det kan vara svårt att få fram fakta men det mesta är ju offentligt. Och de här förutsättningarna är ju faktiskt helt avgörande för det estetiska resultatet, eller hur?
Pia – Absolut, det håller jag med om. Min poäng är att utställningar bör bedömas från besökarens perspektiv, utan tillgång till sådan inside information. Hur mycket mitt hjärta än blöder för utställningsmakarnas nära nog omöjliga uppgift (trängda mellan kraven från uppdragsgivarna, budgeten och den tickande klockan) så måste jag hålla huvudet kallt och koncentrera mig på det faktiska resultatet. Hur det blev. Och om jag då skriver en negativ recension ska det inte tolkas som att alla de inblandade fackmännen inte ansträngde sig. Det gjorde de antagligen, men ibland fungerar helheten inte ändå.
Peter – Nu när vi kommit överens om att publicera dialogen får den ytterligare en dimension. Jag har tänkt en del på varför jag söker en dialog om förutsättningarna och vill referera till andra mer klassiska kritikområden såsom teater och film. Inom teatern är förutsättningarna likartade. En stor scenproduktion brottas ungefär med lika snäva tidsplaner och budgetramar oberoende av var den sätts upp eller vem som gör den. Unga Klara hade på den gamla goda tiden mycket större resurser till att göra förstudier och analyser och de små privatteatrarna kämpade på ruinens brant. Alla som är någorlunda insatta känner till detta så det diskuteras inte i media och det är helt rimligt.
Inom filmens värld råder helt individuella förutsättningar. Det har säkert inte undgått någon filmintresserad att skräckrullen The Blair Witch Project med sin nära-nollbudget kan räknas till independentgenren och därmed diskuteras utifrån det perspektivet, medan mastodontsatsningen Avatar i sin tur var världens dyraste filmproduktion då den kom. De glasögon vi som publik har på oss skiljer sig åt inte bara genom 3D-effekten utan ännu mer i vilken upplevelse vi förväntar oss.
Förutsättningarna för oss som arbetar med utställningar är lika olika som för filmmakare. En enda jämförelse kan åskådliggöra det här väldigt brutalt: När vi för några år sedan skapade den fasta utställningen The Making of a Nation för Islands nationalmuseum i Reykjavik hade vi en budget på 15 000 kronor per kvadratmeter utställningsyta. Motsvarande siffra för Riskzoner var 330 kronor! Skillnaden är 45 gånger mer pengar att röra sig med på Island. Money matters.
Foto: Petra Lindfors
Pia – Självklart har pengarna stor betydelse, annars skulle inte vi som verkar inom kulturbranschen ständigt behöva tala oss varma för kulturens plats i samhället. Det är ju en dragkamp om pengarna. Alltför ofta förlorar kulturen och får nöja sig med mindre, i värsta fall rena nålpengarna. Marknadskrafterna står inte på vår sida precis. Det isländska exemplet ovan kan ses som ett undantag. Ett annat undantag är det finländska sjöfartsmuseet Vellamo, som UEForum skriver om i det här numret. Men i normalfallet står formgivare och producenter där med en hel hop begränsningar i tid, rum och budget, med verklighetsfrämmande önskemål från någon skrivbordschef, med ömtåliga eller otympliga föremål från de institutioner som motvilligt lånat ut sina dyrgripar, med restriktioner från byggnadsvårdsmyndigheterna, konservatorn och försäkringsbolaget och med pedagogiska dilemman upp till hakan.
Att ni och andra ändå påfallande ofta lyckas göra något överraskande och intressant måste bero på den mest avgörande faktorn av alla, något som vi inte alls har nämnt ännu: utställningsskaparnas kompetens. Att bygga utställningar är en konst och ett hantverk på samma gång. Det krävs erfarenhet, känsla och begåvning för att hitta på nya former som kan fungera i nya utställningar, och på så sätt driva den här utvecklingen framåt. Varje gång resultatet inte blir perfekt finns en chans att lära sig något inför framtida projekt. Den kunskapen ackumuleras hos alla som tillåter sig att reflektera över utställningsestetiken. Och nu har du och jag gjort precis det.
Pia Cederholm är recensent och redaktionssekreterare på UEForum.
Peter Ullstad är arkitekt och formgivare på arkitektbyrån CoDesign.
