Margareta Alin Hegelund erbjöds chefskapet på det nya Världskulturmuseet i Göteborg år 2006. Hennes uppgift var att få balans i verksamheten. Grunden var lagd och nu skulle allt stabiliseras och vidareutvecklas. Hon kom att stanna i tre år, till femårsjubileet 2009. Men hur gick det sedan? Här beskriver hon i en debattartikel ett fantastiskt museum i fritt fall.
Världskulturmuseet i Göteborg invigdes med pompa och ståt 2004. En helt ny typ av utställningar såg dagens ljus. Det var ämnen som HIV och aids i No name fever. Det var Trafficking. Formgivaren Fred Wilson botaniserade i museets magasin och ställde därefter frågor som fick besökarna att se föremål på ett helt nytt sätt. Han fick oss att upptäcka hur absurd vår Europacentrerade uppfattning om andra kulturer kan te sig om man ser på samlingarna med utomeuropeiska ögon.
År 2009 tilldelades museet utmärkelsen ÅRETS MUSEUM. Motiveringen löd: ” … för sitt aktiva arbete med att spegla samhällsdebatter och aktuella kulturfrågor ur ett globalt perspektiv. Museet har skapat en arena för diskussioner och reflektioner och inte skyggat för kontroversiella och konfliktfyllda ämnen. En målmedveten satsning på unga vuxna ger museet kraft och inspirerar till samhällsengagemang i ett långt perspektiv.”
Det finns olika uppfattningar om hur ett världskulturmuseum ska fungera. Jag menar att ett världskulturmuseum ska spegla världens kulturella mångfald och föränderlighet. Fokus måste ligga på de nya och hybrida kulturuttryck som uppstår i och med ökade globala utbyten. Sanningen är ju inte en enda; rösterna, åsikterna och erfarenheterna är tvärtom många. En av de viktigaste funktionerna hos museet är därför att vara en mötesplats.
Vill man vara aktuell i en föränderlig värld kan man inte ha alltför fasta utställningar. Därför valde vi rullande scheman med ständig förnyelse. Ett nytt sätt att arbeta var också samarbetet med det omgivande samhället. Vi inrättade fokusgrupper och referensgrupper inför de nya stora utställningarna. Regelbundna publikundersökningar ledde bland annat till att verksamheten breddades med en ny målgrupp: familjer. Det är inte alla som vill dryfta tunga samhällsfrågor under sin söndagsutflykt. Med utställningar som Bollywood kunde vi erbjuda världskultur i lättsammare tappning. Vi byggde också en semipermanent barnavdelning, Jordlingar, inför museets femårsjubileum. Här var det 5-åringarna som fick bestämma. Barnen valde själva föremålen i museets magasin. Vi filmade barnens berättelser och gav dem en ram.
Vi bildade ett europeiskt nätverk med likartade institutioner för vidareutveckling. Mycket av arbetstiden gick åt till att möta alla dem som ville ta del av verksamheten för att föra hem idéer till sina länder i olika världsdelar (faktiskt samtliga). Museet hade ständiga besök av ambassadörer. Delegationer kom från olika länder som Danmark, Frankrike och Egypten där man var i färd med att bygga civilisationsmuseer. UNESCO i Paris besökte oss flera gånger med önskan om att ingå i ett globalt nätverk för en ny sorts museer.
Våra utställningar utlöste en efterfrågan som vi inte hade resurser att möta. Vi turnerade i hela Europa med en miniversion av Trafficking. Vi visade större versioner av Fair fashion? i så många städer vi orkade. Till USA- och Japanturnéer fick vi tacka nej, vi var för få i personalen.
Vi ökade besöksantalet i Göteborg tills vi var stadens mest besökta museum. Under mina tre år gick vi från 170 000 till 240 000 per år. Viktigast av allt: vi attraherade en ung publik! Målgruppen ungdomar och unga vuxna utgjorde 60 % – rekord i västvärlden och alla museers dröm. Men hela tiden har museets verksamhet också ifrågasatts, kanske främst av dem som ville se en mer klassisk typ av museum.
Parallellt med att vi utvecklade museet efter öppningen, påbörjades en utredning beställd av kulturdepartementet. Det var konsultfirman KPMG (baserad i Stockholm – inte Göteborg) som fått uppdraget. Utredningen kritiserade det faktum att det inte fanns permanenta basutställningar och att hyran var hög. Vi pekade på ett 30-tal sakfel i utredningen, på vår uttalade policy med skiftande utställningar i ett föränderligt samhälle, på kravet att ha kunskap om de föremål man ställer ut och att detta är ett långsiktigt och krävande arbete. Kostnaderna för huset kunde vi inte rå på – det var statens eget Fastighetsverk som låg bakom dem.
Så småningom lades utredningen på hyllan och ifrågasättandet av museet – Margot Wallströms och Marita Ulvskogs baby – fortsatte under andra former. Nu stormar det kring Världskulturmuseet som aldrig förr. Senaste nytt är att museet ska få en ny inriktning, där samtliga 100 000 föremål ska föras in i huset. Detta efter en beslutsprocess där alla möten varit hemliga och helt utan representation från personalen. Varför en sådan tvär kursändring innan Världskulturmuseet fått en rimlig chans att pröva ut sitt banbrytande koncept?
Världskulturmuseets magasin sägs upp – samlingarna ska flyttas till utställningsutrymmen i museibyggnaden. Detta måste bli det dyraste magasinet i landet, om inte i världen. Motivet uppges vara att alla samlingar ska synas. Detta kommer att få effekter på museets möjlighet att vara en arena för debatt. Scenkonst, filmvisningar och olika deltagandeaktiviteter av och med en ung målgrupp kommer att få stryka på foten.
Först var det nästan tioåriga förberedelsearbetet fyllt av konflikter. Flera akademiska uppsatser har skrivits om stridigheterna då en gemensam myndighet för de fyra världskulturmuseerna skulle skapas. Allra mest omdebatterad var placeringen i Göteborg. En vild ryktesflora uppstod. Skulle samlingarna i Stockholm föras till Göteborg? Aldrig har väl museisamlingar väckt sådana känslor tidigare – och utan anledning! Dessutom innehöll den så småningom politiskt antagna utredningen förslaget om ett nytt hus. I Göteborg. De nedpackade etnografiska samlingarna skulle föras från Göteborgs kommun till det nya statliga museet. Så skedde också, med några undantag.
Efter bara ett år på Världskulturmuseet lämnade den förre chefen Mats Widbom tjänsten för ett toppjobb i Paris. Han är inte den ende. Flera medarbetare har sökt och fått andra jobb. Världskulturmuseet kunde också ha varit en arbetsplats med toppjobb, om man bara fått utvecklas i sin egen takt och sluppit toppstyrningen från Stockholm. Chefen för myndigheten, utsedd av departementet, har inför stora aviserade besparingar lagt ett förslag om total förändring av verksamheten. Det är alltså just det nya Göteborgsmuseet som ska ta smällen av myndighetens försämrade ekonomi, inte något av de tre övriga museerna Etnografiska museet, Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet. Lämpligt nog ligger de alla i Stockholm, där även den senaste satsningen Bergrummet finns.
Man kan misstänka att kompetensen på Världskulturmuseet i Göteborg är utrotningshotad. Och vem ska då förvalta insikterna om de historier föremålen berättar? Det var här vi på djupet förstod vårt uppdrag: Vi ska inte vara dem som ger röst åt andra kulturer. Vi ska i stället öka dialogen med de grupper eller ursprungsfolk från vilka vi förvärvat samlingarna. Det stora arbetet ligger inte i att skylta dekorativt utan att berätta om föremålens betydelse. Många föremål har ingen historik. Väldigt många är stulna eller hemförda som krigsbyte.
Då jag var ny fick jag många brev om att ta fram Paracas-textilierna, de tvåtusenåriga gravfynden från Peru. Under arbetet upptäckte vi att de var plundrade från gravar och insmugglade via en konsul till Göteborg. Därför kallade vi utställningen En stulen värld. Kunskapen om var de var framgrävda var bristfällig. Tack vare en peruansk arkeolog kunde vi via ett stort jämförelsematerial få fram vissa fakta. Sådant tar tid.
Ett annat exempel är den utställning som nyligen öppnats, Whipala – identitet och konflikt. En whipala är en flagga som kommer från området runt Anderna i Sydamerika. Whipalans mönster har använts på olika sätt genom historien. I dag är den bland annat en global symbol för olika rättviserörelser. Den tusenåriga whipalan kom till Sverige 1970 och är en av världens bäst bevarade. På den tiden beskrevs den i katalogen som en ”flerfärgad väska av garn”. Det enda man visste var att den kom från en medicinmans, en kallawayas, grav.
Inför ett återförandekrav från Bolivia om museets 16 000 bolivianska föremål söktes forskningsmedel från Kulturrådet. På så sätt kunde en Kallawayaläkare från Bolivia besöka samlingarna i Göteborg. Det stod då klart att det var just en whipala och inget annat. Sedan man fått en president från ursprungsbefolkningen har denna lokala frihetssymbol blivit upphöjd till nationell flagga i Bolivia, vilket lett till spänningar mellan olika grupper. Det är sådan kunskap som gör föremålen intressanta.
Världskulturmuseet är en förebild för många andra museer. Den erfarenhet och kompetens som finns i Göteborg är unik. Slå vakt om den kompetensen! Lägg inte mer pengar på ombyggnader och flyttar! Låt Göteborgarna ha kvar sitt flaggskepp!
Text: Margareta Alin Hegelund
Margareta Alin Hegelund har varit chef på Världskulturmuseet. Numera är hon pensionär med egna coachingfirman Alinkultur AB.
Foto: Världskulturmuseet
Läs även BORTOM MUSEET – ett samtal med Margareta Alin på UEForum.
