Båtar i samlingar

Reflektioner kring Kerstin Smeds artikel ”Holmöns Båtmuseum och tingens mening” 

Kerstin Smeds artikel om båtmuseet på Holmön är en intressant ingång till en reflexiv praktik inom den museala sektorn. I sin artikel reflekterar hon över de dilemman som museerna står inför idag, och hur den etablerade museala praktiken, som till exempel betoningen på bevarande, många gånger kan vara paradoxal i förhållande till de mål som museerna har. Bevarande har blivit ett mål i sig. Man bevarar för framtiden, en framtid som aldrig blir tidsmässigt definierad – man vet inte om man bevarar för de närmaste 10, 100 eller 1 000 åren. Man brukar säga ”för kommande generationer” utan att närmare förklara vad man menar. En annan paradox är att man bevarar den ”materiella delen” av föremålen, medan man med tiden förlorar den kulturella och sociala delen. Till slut blir föremålen något annat, och kanske är det inte fel, men de får en annan betydelse än när de samlades in.

En intressant aspekt som Kerstin Smeds tar upp i sin artikel är att bruk av föremål i många fall kan vara den bästa bevarandemetoden. Ändå är detta något som man inte vågar föreslå som en möjlig praktik på museerna idag. Bruk av föremål är inte tillåtet, föremålen är bara visuella upplevelser och alla de andra sinnena förblir exkluderade. Inom ett mindre projekt vid Världskulturmuseet under 2009, The Power of Labeling (Muñoz 2009), visades att användning av föremål ledde till att dessa kunde hållas vid liv under många år. Walter Alvarez Quispe, läkare och medicinman från Bolivia, hade i sin ägo föremål som han hade ärvt från sina förfäder. Dessa föremål liknade dem som finns på museet. Alvarez Quispe påpekade att föremålen på museet var torra och ömtåliga eftersom de inte hade använts medan de som han hade, som också var omkring 800 år gamla, mådde mycket bättre för att de fortfarande var i användning. Det västerländska sättet att bevara gjorde att föremålen blev i sämre skick.

För några år sedan startade vi vid Världskulturmuseet i Göteborg ett projekt för att se över de museala praktiker som vi reproducerar dagligen utan att reflektera över varför vi gör som vi gör. Vi tar för givet att vårt sätt att arbeta, enligt de metoder som vi har lärt oss inom olika discipliner, är de korrekta. Sällan tänker vi igenom hur denna praktik etablerades och vilka ideologier som reproduceras i vårt dagliga arbete.

Är det möjligt att ändra praktiken?

När Världskulturmuseet grundades och man lämnade det ”etnografiska” paradigmet bakom sig, diskuterades och reflekterades det över många aspekter, men en förändring av praktiken kring hanteringen av samlingarna har varit en lång process för alla oss som arbetar med föremål.

Världskulturmuseet skapades av den svenska regeringen 1996 och öppnade för publik 2004. Samlingar, arkiv, bibliotek och delvis även personalen kom från det kommunala Etnografiska museet i Göteborg. Ett av de första målen när regeringen skapade ett världskulturmuseum var att bygga en institution för de icke-europeiska samlingarna. Så kom det sig att den nya myndigheten fick ansvar för de icke-svenska¹ samlingar som fanns vid tre statliga (Medelhavsmuset, Etnografiska museet i Stockholm och Östasiatiska museet) och ett kommunalt museum (Etnografiska museet i Göteborg). Den första klassifikationen blev då etablerad: den ”icke-svenska” (Muñoz 2011).

De etnografiska museerna dras med alla de problem som andra museer i Sverige har, plus ytterligare några. Föremålen som förvaltas i dessa museer härstammar inte från det som räknas som svenskt kulturarv, de är den ”icke-svenska komponenten i det svenska kulturarvet”². De förvaltar vad som brukar kallas ”de andra kulturarven”. Många av dessa föremål har inte donerats eller deponerats av dem som en gång använde dem, utan de har hämtats till museerna av personer som hade olika syften, till en början som ett led i den europeiska koloniala expansionens insamlingsstrategi. Många av dessa föremål var troféer (krigstroféer i några fall), exotika, bevis på människans utveckling och på hur vissa folk fortfarande kunde kallas primitiva.

Under en senare period blev insamlandet av etnografiska föremål en del av de nya vetenskaper som antropologi och arkeologi tillhörde. Då samlades föremål i statens namn, från de människor som skulle exkluderas från de nationalstatliga projekten. Dessa människor blev ”etnografiska”. Det är därför vanligt, till exempel inom de etnografiska samlingarna vid Världskulturmuseet, att ha många föremål från Amerikas ”indianer”, men inga från den vita överklassen i Buenos Aires eller Washington. Föremålen representerar inte ”Amerika” som kontinent utan de människor som blev exkluderade från de nya nationer som bildades i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

Representationsproblemet (som Kerstin Smeds också tar upp) blir ett svårt dilemma för de etnografiska museerna. När vi visar de etnografiska samlingarna framställer vi människor som homogena grupper och inte som individer. Nyligen, under ett pågående projekt vid Världskulturmuseerna, tillfrågades en samisk forskare, om alla samer tyckte likadant som hon (om hon kände att hon kunde tala för alla samer!). Jag tror inte att någon skulle fråga en forskare om alla svenskar tycker likadant. Då behöver man fundera över representationsproblemet: vi (jag) ställer frågor som de (de) måste besvara som individer/grupp. Jag talar för mig själv, men vem talar jag som i etnografiska sammanhang?

Samma situation kan idag observeras i etiketten ”icke-svensk” eller ”invandrare” som kollektivt begrepp, där representationen är väldigt komplicerad. En hel del av dessa problem kan i en utställning lösas genom olika strategier, som individuella röster, närmande till olika biografier etc. Men inom museernas samlingsenheter är problemen tyvärr större. Innanför museernas väggar finns inte utrymme för individuella röster. När sådana finns i arkivmaterialet är de sällan direkt kopplade till ett föremål. I stället får föremål representera en hel befolkningsgrupp, och om det finns två likadana föremål betraktas de som dubbletter. Inom etnografi (och arkeologi) som klassificeringsbegrepp finns inte plats för individuella avvikelser, alla i gruppen ”måste” producera likadana föremål, så de kan bli del av en typologi. I arbetet med samlingarna är typologier och klassificering de viktigaste redskapen, och dessa är bundna till en specifik tid och ideologi. Det finns alltid en tro att klassificeringen är ”neutral”, att databaser är neutrala, men i princip reproduceras en ideologi.

Vid etnografiska museet i Göteborg och nuvarande samlingar vid Världskulturmuseet/Världskulturmuseerna, etablerades en stor del av den museala praktiken under och efter andra världskriget. I klassificeringssystemet fastnade en värld av exotika, exkluderande, funktionalism och rasism, som vi med tiden har vant oss vid att se som neutral. När Världskulturmuseet öppnade blev det viktigt att inkludera många individuella röster, idéer och tankar. I de första utställningarna som Horisonter – röster från ett globalt Afrika, tog dåvarande museichefen upp frågan om deltagande och röster med de ansvariga kuratorerna. Man diskuterade kunskap inte som universell vetenskaplig kunskap utan som något mycket bredare där färdigheter, talanger, minne och känslor också var viktiga källor för kunskapsbyggande (Lagerkvist 2006; Rinçon 2005a; Rinçon 2005b; Sandahl 2002; Sandahl 2005; Sandahl 2007). Projekten kring Horisonter var viktiga och påverkade både utställningens program och den pedagogiska verksamheten mycket. Däremot stannade förvaltningen av föremålen fortfarande bekvämt i den sedan femtio år etablerade praktiken.

Den praktik som vi känner idag vid etnografiska museet i Göteborg och Världskulturmuseets samlingar etablerades i olika etapper under en lång period. Föremålen betraktades som kuriosa och alla var utställda i mitten av 1800-talet. Föremål utanför Västsverige var då lika främmande som de icke-svenska. I början av 1900-talet kom en starkare kolonial prägel in i den museala praktiken (Muñoz 2011). Den praktik och de metoder som vi känner idag etablerades först under och efter andra världskriget och fick sin nuvarande form under 1970- och 80-talen när de första konservatorerna från universiteten började komma in.

Båtarnas problem

När jag läste Kerstin Smeds artikel tänkte jag på hur enkelt det verkade vara att ställa ut båtarna på Holmön. Var enkelheten baserad på att museet inte är en stor statlig institution? Hade den att göra med att prioriteringar kring utställningen hade gjorts med hänsyn till att föremål mår mycket bättre när de används? Eller berodde det på att de som hade tillverkat och använt dessa båtar fortfarande var närvarande vid museet?

Den första båten, den som kom i början av 1900-talet, donerades av Carl Skottsberg, en välkänd forskare som också var en av dem som grundade Botaniska trädgården i Göteborg. Skottsberg var en känd naturforskare, speciellt inom botanik. Under en resa han ledde till Eldslandet och södra Chile samlade han en del specimen som hamnade i Botaniska trädgården och Naturhistoriska museet i Göteborg, men han samlade också ”etnografika”, bland annat föremål från Selk’nam-folket i Eldslandet. I hans publicerade arbete från den expeditionen kommenterar han att människor i Eldslandet är fördömda (Skottsberg 1913), att vita kolonister tar över deras land, att Chiles och Argentinas stater uppmuntrar dödandet av dessa människor för att ”korrekta medborgare” skulle kunna bosätta sig i området. De nya staterna ville ha vita européer som kunde befolka de ”nya” områdena och civilisera länderna. Att ta in européer var en vanlig politisk åtgärd som etablerades från Nordamerika till det sydligaste hörnet av kontinenten med Eldslandet.

I Patagonien och Eldslandet pågick under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet ett folkmord. Det är intressant att Skottsberg noterade att människorna inte hade någon chans mot de vita som kom till området, och det är därför han kände att han behövde rädda deras materiella kultur för framtiden. Trots att han var en välkänd forskare gjorde han inte mycket för att rädda människor utan bara deras ägodelar som idag alltså finns i Sverige. Han påpekade också att båtarna var ett essentiellt redskap för människorna i området (Skottsberg 1913). Ändå tog han två sådana båtar till Sverige; vad han gav i gengäld vet vi inte idag. En båt hamnade i Göteborg och den andra i Stockholm. Med tiden kom denna båt, som på selk’nam kallades dalka, att förlora sin historia om ett sätt att leva, och just i det här fallet också som vittnesmål om en förgången värld. Den sista person som talade selk’nam dog på 1970-talet. Båten blev en skatt, den enda kvarvarande i världen som är komplett, och som inger institutionen i Göteborg stolthet. Vi får ofta brev från forskare som vill veta hur en dalka ser ut. Båten förlorade sin mening som dalka från Selk’nam och blev i stället ett unikt föremål.

Den andra båten kom till museet i början av 2000-talet inför utställningen Trafficking och jag var personligen inblandad i mottagandet. Denna båt, som på spanska kallas patera, är en båt som idag används för att transportera olagliga migranter från Nordafrika till Europa. I en sådan båt färdades omkring 20 personer. Läkare utan gränser beräknar att hälften av alla dem som försöker ta sig till Europa i dessa båtar dör under resan över Medelhavet (Medicine Sans Frontières 2004). Efter att en patera har anlänt till den spanska kusten, blir båten ett bevis i en brottsutredning och förvaras då av polisen, men när fallet har färdigbehandlats av domare har båten inte längre någon funktion och lämnas till en soptipp.

När båten kom till Göteborg blev den direkt en del i trafficking-utställningen, där den kunde berätta för besökarna om det öde som väntar människor som försöker ta sig till Europa på detta sätt. Utställningen stängde 2007 och sedan dess är båten en del av samlingarna. Och då startade en intressant process: när pateran kom in i samlingarna blev den bara en båt, bland många olika båtar, precis som dalkan. I vårt behov av att klassificera allt i ett unikt system måste dessa föremål bli just båtar, inte dalka eller patera med sina respektive historier. Enligt vårt system är de transportmedel, renade från sina historier. Vi tar hand om deras fysiska välmående, i korrekt klimat, och med korrekta behandlingar, men vi glömmer de människor som har funnits bakom. Och trots hundra års skillnad har dessa två föremål något gemensamt. De kommer båda från exkluderade människor, Selk’nam i Eldslandet respektive svarta migranter som försöker hitta en bättre framtid i Europa.

Nu är frågan, är det okej med vilken tolkning som helst av sådana föremål? Kan dessa dalkor och pateror bli bara båtar? Är det rättvist mot de människor som förlorade livet i samband med insamlandet av dessa föremål? De sista åren har åsikten framförts att all tolkning kring museets föremål är bra tolkning, att allas åsikter kan användas, att samma föremål kan användas i olika utställningar under olika tolkningar. När jag går in djupt i historien kring dessa båtar blir jag inte så säker på detta. Kan vi tillåta att allas tolkningar skymmer den ursprungliga innebörden och producerar amnesi kring vad dessa båtar var? Och är? Vittnesbörd om lidandet hos ett folk som till slut försvann? Bevis för brott (enligt spansk polis) eller redskap för dem som vill ha en bättre framtid för sina barn? Vem har företrädet?

Jag vill här citera vad den kontroversielle Makode Linde nyligen sa när han försvarade sin tårtinstallation på Moderna museet: ”Are you speaking for them (because you have a voice, and they don’t), or are they speaking for you, because what they have to say is so much more compelling than you? I speak for myself. Who am I supposed to speak for? I don’t represent anyone. I think the idea that an entire group that I supposedly belong to speaks with the same voice is kind of racist, too. It’s ironic that supposed anti-racists seem to be lumping people together like this.” (Palm 2012)

Någon form av slutsats

Kerstin Smeds skriver så här mot slutet av sin artikel: ”Små museer som inte har något nationellt ansvar för långsiktigt bevarande, kan agera helt självständigt i förhållande till statens och museikonvenansens bevarandestrategier och politik.” Men vilka möjligheter finns det för de stora statliga museerna att förändra sin praktik? 

Först och främst är det avgörande att de personer som arbetar vid dessa stora institutioner kan reflektera över sin stora makt, makt att tala om andra, makt att representera andra och som Jette Sandahl påpekade, att lära sig att släppa kontrollen. Ifall man kan komma så långt finns det möjlighet att göra som de små museerna, att jobba nära människor, att inse att det finns inte röster från ”folk” utan bara en mängd individuella åsikter, historier, känslor, erfarerenhet och kunskap, sinne och minne.

När man har kommit så långt kan man kanske vända den stora institutionella rösten till en polyfoni av olika erfarenheter. Då kan rösterna bakom dessa båtar äntligen bli hörda.

Text: Adriana Muñoz
AM är fil.dr i arkeologi och intendent för samlingarna vid enheten Forskning och dokumentation på Världskulturmuseet.

Tack till Karl-Göran Sjögren och Christine Palmgren för hjälp med språkgranskning.

FOTNOT
1. Men här ingår samiska föremål.
2. Omskrivning av det europeiska projektet för ”icke-europeiska kulturella komponenter i det europeiska kulturarvet”.

REFERENSER
Lagerkvist, Cajsa – 2006 – Empowerment and anger: learning how to share ownership of the museum. Museum and Society 4(2):52–68.
Medicine Sans Frontier – 2004 – MSF assisting ’pateras’ illegal immigrants on Canary Islands.
Muñoz, Adriana – 2009 – The Power of Labelling. Inform to Kulturrådet (Swedish Arts Council). Museum of World Culture.
Muñoz, Adriana – 2011 – From Curiosa to World Culture. The History of the South American Collections at the Museum of World Culture. Historical Studies, department of Archaeology. Göteborgs Universitet.
Palm, Johan – 2012 – Makode Linde, the ‘Swedish Cake’ artist – explains himself. April 24, 2012 
Rinçon, Laurella – 2005 – ”My voice in a glass box”. Objectifying processes in collecting practices at the National Museum of World Culture in Sweden. ICME Papers:1–7.
Rinçon, Laurella – 2005 – Visiteurs d’origine immigrée et réinterprétation des collections au Världskulturmuseet de Göteborg. Culture & musées 6(1):111–127.
Sandahl, Jette – 2002 – Fluid Boundaries and False Dichotomies: Scholarship, Partnership and Representation in Museums. In INTERCOM Conference Leadership in Museums: Are our Core Values Shifting. Dublin, Ireland.
Sandahl, Jette – Negotiating Identities.
Sandahl, Jette – 2007 – The Included Other – the Oxymoron of Contemporary Ethnographic Collections? Forum for Anthropology and Culture 4(6):208–217.
Skottsberg, Carl – 1913 – Observations on the Natives of the Patagonian Channel Region American Anthropologist, New Series 15(4):578–616.
Smeds, Kerstin – 2012 – Holmöns båtmuseum och tingens mening.