Här och där på Stadsmuseet. Grubblande guide till ett utställt Göteborg
Magnus Berg
A-script förlag 2012
Etnologen Magnus Berg har granskat sex basutställningar på Göteborgs stadsmuseum för att se på vilka sätt museet har försökt att lyfta fram staden och regionen under de olika tidsperioder som representeras i museet. Utöver frågor om plats och identitet får utställningarnas mångfaldsrepresentation en översyn. Ingrid Miljand har läst boken Här och där på Stadsmuseet.
Bokens inledningskapitel handlar om platser – ”här” i förhållande till ”där”, museer, identitet och om Göteborgs stadsmuseum i synnerhet samt författarens avsikter med undersökningen. Syftet med boken är i första hand att diskutera den museala gestaltningen av ett ”här” som oftast heter Göteborg.
Varje utställning behandlas sedan för sig i separata kapitel, och i dessa belyser författaren flera intressanta företeelser, framför allt kopplade till språkliga men också till visuella grepp. Han förvånas över att dessa utställningar, varav de äldsta är producerade under ett hyfsat medvetet 1990-tal, alltjämt lägger fokus på männens och de högre samhällsklassernas historia. När det gäller den magra representationen av människor från de lägre samhällsklasserna resonerar Berg om att det skulle kunna bero på rumsliga gränsdragningar kring ”häret”. Under 1600- och 1700-talen befinner sig många av dessa människor helt enkelt utanför vallgraven. Men varför dras gränsen vid vallgraven? Vad och vilka är det som räknas till en stad? Berg menar att utsorteringen av fattigdom, underklass och kroppsarbete också utsorterar källor till missnöje ”i det göteborgska samhällets mer soliga idé om sig självt”. Göteborg blir genom utställningarna en välmående stad av stabilitet och ordning. Kartan förändras för varje utställning i och med att staden växer. Synliggörs något utanför stadsgränsen är det ofta företeelser kopplade till framgång och utveckling, till exempel en ny fabrik.
Berg tror att detta kan bero på att museet är infogat i ett nät av mer eller mindre uttalade förväntningar om trivsamma, harmoniska representationer av staden. Vilka är det då som kan förvänta sig det? Kanske besökare, anslagsgivare, politiker och marknadsförare av Göteborg, resonerar han och nämner att det dock inte står i några ramdokument att museet förväntas visa upp ett ”trivsamt” Göteborg.
Detta är inte en hjärtlös, genomkritisk bok som handlar om att finna fel. Jag får snarare en känsla av att författaren har våndats över vissa kritiska passager. Boken genomsyras av ett stort personligt intresse för museer och för själva utställningsmediet. Berg förtydligar att han har förståelse för de begränsande villkor som utställningsmedarbetare ofta arbetar under, och man förstår att han genom sina samtal med personalen har haft ambitionen att skapa en dialog om utställningarna.
Berg har av olika skäl valt bort de utställningar som representerar 1900-talet, delvis på grund av tidsbrist men också för att han ansåg att ”diskussionens centrala poänger var säkrade” långt innan han nådde 1900-talet. En ytterligare anledning var också att utställningarna är uppbyggda på ett annat sätt och har en ”mindre permanent framtoning”. Han skriver själv att könsblindheten inte är lika framträdande i dessa utställningar. Som läsare undrar jag – vad hade förändrats, varför och på vilket sätt? Såg projektgruppen annorlunda ut? Eller berodde det på att tidigare utställningar hade utvärderats eller fått kritik? Synd att detta valdes bort!
Inledningskapitlets organiska struktur, som innefattar många sidospår, avstickare samt en och annan upprepning, gör att boken känns framtung. Men när man väl kommer till utställningarna flyter diskussionerna smidigare. Det hade inte skadat med fler bilder, både på helheter och på några av de detaljer som tas upp. En bild per utställning blir magert i ett utställningskritiskt sammanhang.
Slutsatserna om vad som synliggörs och osynliggörs i de relativt unga utställningarna är tyvärr inte helt överraskande – Göteborgs stadsmuseum är knappast ensamt om detta. Jag blir nyfiken på om dessa utställningar har recenserats eller utvärderats tidigare. Vad har i så fall uppmärksammats? Hade utställningskritiken fått mer plats inom media borde reproduktionen av denna klassiska representation ha minskat radikalt – för länge sedan. Den kunniga, konstruktiva kritiken är nödvändig för utställningsmediets utveckling, och jag hoppas att både Berg och andra fortsätter att sätta museer under lupp, med hjärtat på det rätta stället. Här och där på Stadsmuseet kan nog få sina läsare att ifrågasätta de representationer som vid en första anblick känns självklara, och om inte annat börja fråga sig ”vad är det vi inte ser?” i utställningsrummen.
Text: Ingrid Miljand
IM är UEForums redaktionsassistent samt antikvarie vid Sveriges Fängelsemuseum.
