Känn ett ögonblick på den här meningen, hämtad från det allvetande Wikipedia: ”Palatset var ett barn- och ungdomskulturhus i Stockholm i verksamhet några månader i slutet av 2011 och några veckor i början av 2012.” Vad ska man säga? Underbart är kort?
På sin facebooksida beskriver den ännu tappert kämpande föreningen Palatset som en fantastisk institution (33 olika rum för barn- och ungdomskultur som inspirerade till kreativitet och delaktighet) i en magisk byggnad (Gamla riksarkivet på Riddarholmen) och så kommer det: ”… som fanns ett tag …”
Vad hände? Hur kunde en så stor kultursatsning tillåtas gå i konkurs och tvärdö? Efter bara några månader?
Det är något med brådskan i den här affären som stör mig. Först satsar man stort och generöst – klart barnkulturen ska ha ett eget palats! Sedan hinner man knappt öppna och konstatera succén innan man i samma andetag räknar ut kostnaderna. Hoppsan! Varpå hela härligheten förklaras i konkurs och den dyrbara inredningen slumpas bort på auktion.
Diskussionen efteråt har till stor del handlat om inkompetensen hos dem som planerade och kalkylerade men jag skulle vilja veta vilken verksamhet, kommersiell eller kulturell, privat eller offentlig, som går med vinst efter fyra månader. Är det inte tvärtom vanligt att man dras med oväntat höga kostnader just i inledningsskedet? Har vi hört talas om något kulturhus eller någon kulturverksamhet över huvud taget som gått med överskott det första året?
Jag skulle också vilja höra hur diskussionen gick i styrelserummet på Statens fastighetsverk, som äger Gamla riksarkivet och som har renoverat byggnaden för 207 miljoner kronor. Kanske så här:
– Vad säger ni grabbar, nu när vi har rustat upp kåken för en rejäl slant, ska vi låta barnen leka där gratis eller ska det få stå tomt igen?
– Jag röstar för att det får stå tomt.
– Okej, någon däremot? Ingen. Då finner jag att vi vräker barnen med omedelbar verkan.
Stockholms stad hade också kunnat rädda Palatset, men efter 10 miljoner beslöt kulturnämnden att det fick räcka. Hellre betrakta dessa miljoner (och alla andra sponsorpengar) som förlorade än driva verksamheten vidare med otillräcklig budget. Inför ett sådant resonemang faller alla vackra ord om hur viktigt det är med barnkultur av hög kvalitet platt till marken. Med ett dån.
En av de privatpersoner som stödde Palatset var Jan Guillou. Man skulle önska att hans beska kommentar fortsatte att ringa i öronen på Stockholms politiker: ”Jag kan inte förstå vilket vägbygge som skulle vara viktigare.”
Nej, just det.
Text: Pia Cederholm
PC är UEForums chefredaktör.
